Den svenska rasismen – hatbrott

Del 4 av 10 i serien Den svenska rasismen

Hatbrott innefattar allt från ganska obetydliga brott som rasistiska slagord eller slogans klottrade nånstans till överfall på, misshandel av och mord på muslimer, judar, invandrare, homosexuella eller nån som tillhör nån annan utsatt grupp. Motivet till brottet som avgör om det är ett hatbrott eller inte.

Rapporten Hatbrott 2011 som sammanställs av Brå kan betraktas som en årsbok över hatbrottsstatistiken. Den utgörs främst av polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv, men även av uppgifter om självrapporterad utsatthet för hatbrott från Nationella Trygghetsundersökningen (NTU).  Även om oenighet råder om vad som bör inkluderas i termen hatbrott råder internationell enighet om att händelsen är ett resultat av bristande respekt för mänskliga rättigheter och människors lika värde. Statistik om hatbrott i Sverige har redovisats årligen sedan 1993.

I Hatbrott 2011 redovisas uppgifter ur polisanmälningar med olika identifierade hatbrottsmotiv samt utsatthet för främlingsfientliga och homofobiska hatbrott utifrån NTU.

Det vanligaste hatbrottet är ett främlingsfientligt eller rasistiskt hatbrott:

Under 2011 uppgick det totala antalet anmälningar som identifierats som hatbrott till drygt 5 490. Av dessa bedömdes
• 72 procent (knappt 3 940) ha främlingsfientliga/rasistiska motiv
• 16 procent (drygt 850) ha homofobiska, bifobiska eller heterofobiska motiv
• 12 procent (drygt 650) ha antireligiösa motiv (islamfobiska, antisemitiska, kristofobiska och övrigt antireligiösa)
• 1 procent (drygt 50) ha transfobiska motiv.

Fördelningen mellan kategorierna var likadan bland de identifierade anmälda brotten och i NTU. Andelen person som i NTU sa att det utsatts för ett hatbrott var dock mycket lågt. 1,1% av de som svarta i undersökningen hade utsatts för hatbrott. Hatbrott är alltså i det stora hela mycket ovanligt och inte typiskt för svensk rasism och intolerans. I media framställs ofta våldsbrott, mord och misshandel som det typiska hatbrottet. Detta är dock inte med sanningen överensstämmande. Våldsbrott utgör endast 18% av alla hatbrott:

• olaga hot och ofredande (43 procent, eller drygt 2 320 anmälningar)
• våldsbrott (18 procent, eller 970 anmälningar)
• ärekränkning (16 procent, eller drygt 850 anmälningar)
• hets mot folkgrupp (9 procent, eller 510 anmälningar)
• skadegörelse/klotter (9 procent, eller knappt 470 anmälningar)
• olaga diskriminering (3 procent, eller knappt 170 anmälningar)
• övriga brott (3 procent, eller knappt 150 anmälningar)

Den överväldigande delen av hatbrotten utgörs alltså av olaga hot och ofredande. Tillsammans med ärekränkning utgör de hela 59% av alla hatbrott. De mer omskrivna brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering utgör sammanlagt bara 12% av alla anmälda hatbrott. Vid homofoba hatbrott är våldsbrott något vanligare än vid andra typer av hatbrott och vid antireligiösa hatbrott handlar det främst om olaga hot och ofredande men även om hets mot folkgrupp, skadegörelse och klotter. Antisemitiska hatbrott har en direkt koppling till extremhögermiljöer (vit-maktmiljöer) på ett sätt om inte gäller andra hatbrott:

Den näst vanligaste brottstypen vid antisemitiska hatbrott efter olaga hot/ofredande är hets mot folkgrupp. Det är vanligt att denna brottstyp sammanfaller med uttryck för sympati med nationalsocialistisk ideologi eller högerextrema grupper, det vill säga att det i motivbilden ingår vit makt-ideologi. I drygt en fjärdedel (28 procent) av de antisemitiska hatbrotten ingår vit makt-ideologi i motivbilden, vilket är en hög andel i jämförelse med övriga motiv.

Hatbrott begås enligt rapporten främst på allmänna platser. Men även i hemmet, på andra platser inomhus (t.ex. köpcenter) och arbetsplatser. Hatbrott har inte blivit vanligare över tid de senaste åren och styrker alltså inte de vänstermänniskor och andra som hävdar att rasismen i samhället ökar. Eftersom det är stora variationer mellan enstaka år måste man följa en långsiktiga trenden för att veta utvecklingen. Den långsiktiga trenden är inte ökande.

När det gäller främlingsfientliga/rasistiska hatbrott så har antalet brott som begåtts av majoritetsgruppen i Sverige (svenskfödda, infödda, vita, svennar, svenskar, vad ni nu vill kalla gruppen) minskat medan antalet som begåtts av personer tillhöriga minoritetsgrupper ökat. Något som kanske kan vara lite oväntat. Kanske. Antalet hatbrott mot majoritetsgruppen har dock inte ökat. Utan det handlar alltså om invandrare, svarta och romer som gör sig skyldiga till hatbrott mot andra invandrare, svarta eller romer. Huvuddelen av hatbrotten med främlingsfientligt eller rasistiskt motiv begås dock av majoritetsgruppen i samhället:

97 procent av de identifierade anmälda främlingsfientliga/rasistiska hatbrotten år 2011 begicks mot minoritetsgrupper, medan 3 procent begicks mot majoritetsgruppen, det vill säga mot personer med svensk bakgrund. Bland de hatbrott som  begicks mot personer ur en minoritetsgrupp tillhörde gärningspersonen i de flesta fall majoritetsbefolkningen (83 procent). I 14 procent av fallen var gärningspersonen en person ur en annan minoritetsgrupp.

Vid hets mot folkgrupp med främlingsfientligt eller rasistiskt motiv är det vanligt förekommande att brottet förmedlats via affischer, vid demonstrationståg eller direkt mot person. Olaga diskriminering med främlingsfientligt eller rasistiskt motiv är ett brott som ökat ganska mycket. Men det är ett ovanligt brott och ett ökning med några få anmälningar ger stor ökning i procent.

Bland de främlingsfientliga/rasistiska hatbrotten särredovisas de afrofobiska brotten, dvs brott som riktas som afrikaner (svarta). Afrofobiska brott utgör 20% av alla främlingsfientliga/rasistiska hatbrott vilket innebär ungefär 800 anmälningar år 2011. Lite fler än antalet hatbrott med antireligiöst motiv alltså. Vanligaste afrofobiska hatbrottet är ofredande/olaga hot och våldsbrott (23% av de anmälda afrofobiska hatbrotten) är vanligare än vid hatbrott i snitt (18%). Afrofobiska brott har minskat mellan 2010 och 2011, sett över lite längre tid finns det ingen ökning.

Även antiromska brott särredovisas:

• År 2011 identifierades drygt 180 anmälningar innehålla ett antiromskt motiv, vilket är en ökning 27 procent (knappt 40 anmälningar) jämfört med 2010.
• De antiromska hatbrotten utgör 5 procent av samtliga främlingsfientliga/rasistiska anmälningar 2011.
• Olaga hot/ofredande var den vanligaste brottstypen för antiromska hatbrott (40 procent).  I jämförelse med övriga hatbrottsmotiv var andelen olaga diskriminering (15 procent) hög vid detta motiv.

När det gäller antiromska hatbrott finns anledning att tro att de är kraftigt underredovisade. Romer anmäler sällan brott till majoritetssamhällets poliser som de sällan eller aldrig litar på. Många av de mest utsatta romerna är dessutom oroliga för att bli utvisade ur landet.

När det gäller antireligiösa hatbrott så är islamofoba hatbrott vanligast följt av antisemitiska och kristofoba:

• Under 2011 identifierades drygt 650 anmälningar med antireligiösa motiv, vilket är 18 % (cirka hundra stycken) fler än 2010.
• Av dem bedömdes 43 procent som islamofobiska, 30 procent som antisemitiska och 25 procent som kristofobiska samt 3 procent som  riktade mot övriga religioner. Antalet identifierade anmälningar med antisemitiska och kristofobiska motiv ökade jämfört med 2010.
• En jämförelse visar att hets mot folkgrupp var vanligare vid antisemitiska hatbrott, ärekränkning vanligare vid islamofobiska hatbrott och skadegörelse/klotter vanligare vid kristofobiska hatbrott.

Detta betyder att judar (de som är utsatta för antisemitism) som är en mycket mindre grupp än muslimer är mer utsatta med hatbrott. Det kan dock delvis vara en synvilla på grund av hög anmälningsbenägenhet bland judar och mycket låg anmälningsbenägenhet bland muslimer. I statistiken finns en ökning mellan 2010 och 2011 men ingen ökning sen 2008.

För samtliga anmälningar med ett antireligiöst motiv 2011 var olaga hot/ofredande det dominerande brottet. Detta är tydligast vid de islamofobiska och antisemitiska hatbrotten (44 respektive 40 procent), medan denna brottstyp för det kristofobiska motivet tätt följdes av skadegörelse/klotter (37 respektive 36 procent). Det näst vanligaste huvudbrottet i både antisemitiska och islamofobiska anmälningar var hets  mot folkgrupp (28 respektive 16 procent). Den vanligaste platsen för antireligiösa hatbrott är en religiös plats, dvs kyrkor, kyrkogårdar, moskéer, synagogor eller andra religiösa möteslokaler.

För homofobiska brott gäller att det inte heller här föreligger någon ökning över lite längre tid:

År 2011 identifierades drygt 850 anmälningar med hatbrott på grund av sexuell läggning. Av  dessa hade knappt 840 anmälningar ett homofobiskt motiv.
• Jämfört med 2010 är det en ökning med drygt 80 anmälningar, eller 11 procent, medan nivån är jämn jämfört med 2008.
• Knappt hälften av hatbrotten med homofobiskt, bifobiskt och heterofobiskt motiv var ett olaga hot eller ofredande. En dryg femtedel var ett våldsbrott.
• Resultat från NTU 2011 visar att utsattheten för brott som är homofobiskt motiverade har legat stabilt sedan 2009 men att de numera  oftare uppges vara polisanmälda.

Hatbrott är vanligare i Skåne, det religiösa Jönköpings län, Mälardalen (Stockholms län, Södermanland, Västmanland och Närke) och Stockholmsområdet än i övriga delar av Sverige. Bland de tre storstäderna så sticker Göteborg ut med mycket lägre andel hatbrott (nästan hälften så stor andel, även när det gäller homofoba brott) än i de andra två städerna. I Malmö är antisemitiska hatbrott vanligare än i de andra två städerna. Göteborgs rykte som en homofob arbetarstad är alltså inte sant. På alla plan är Göteborg en mer tolerant och mindre rasistisk stad än Stockholm och Malmö. I alla fall när det gäller hur rasism och intolerans avspeglar sig i andelen hatbrott.

Sammantaget är hatbrott ovanligt och inte ökande. Eventuellt ökar dock antalet hatbrott som begås av folk som inte tillhör majoritetsgruppen i Sverige. I Skåne, Stockholm och Mälardalen är hatbrott vanligare än i landet som helhet. I Göteborgsområdet är hatbrott klart ovanligare än i de andra två storstäderna.

Intressant?
Mer: Expo,
Borgarmedia: SkanskanSR,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Den svenska rasismen – attityder bland ungdomarDen svenska rasismen – inställningen till flyktingar >>
About these ads