Varför kalla vintrar när det blir varmare?

Helt enkelt för att det inte har med varandra att göra. Varmare på jorden blir det som en konsekvens av växthusffekten. Den är i sin tur en effekt av människans aktiviteter och något som vi borde göra nåt åt men också nåt som våra folkvalda, politiker av alla de slag vägrar ta tag i:

Utfallet av Dohamötet fördöms av miljö- och klimatrörelser över hela världen. Det handlar om sänkta ambitionsnivåer från världens ledare, frågan har förpassats ut i den mediala periferin och nedåt i de statliga hierarkierna.

Om kapitalismen redan tidigare hade svårt att inleda en klimatomställning så har detta accentuerats ytterligare under den djupa ekonomiska krisen. Samhällseliten är också uppbunden till den nyliberala högerpolitiken, vilket gör det ännu svårare att växla in på ett spår som kräver regleringar, stora investeringar och långsiktig planering. Kapitalets företrädare är helt enkelt inte intresserade. Konkurrensen tvingar dem att fixera sig vid kortsiktig kapitalackumulation. Systemet binder dem vid det sömngångaraktiga racet mot avgrunden.

I den borgerliga tankevärlden manifesterar detta sig som en växande motsättning mellan ekonomisk stabilitet å ena sidan och klimat/miljö å den andra. I själva verket lägger kapitalismen grunden till en fattigdomsutveckling när man i allt raskare takt förbrukar ändliga naturresurser, såsom åkermark vilken aldrig kan återställas. Så flätas det ekonomiska systemets kriser samman med en kris för de naturliga system som världsekonomin ytterst vilar på. Lösningen måste vara ett överskridande av det kapitalistiska systemets begränsningar, något som bara kan tvingas fram genom gräsrotsrörelser och krav underifrån.

Sverige och EU är medskyldiga till haveriet i klimatförhandlingarna. Den svenska regeringen låter utsläppen ligga skyhögt över en hållbar nivå och Fredrik Reinfeldt menar att andra ska stå för utsläppsminskningarna, särskilt ”snabbväxande ekonomier” som får förmodas vara Kina och Indien (riksdagens frågestund 29 nov).

EU:s utsläpp per capita är dock sju gånger högre än Kinas. Nu måste kraven bli att länder som Sverige går före och reducerar de höga utsläppen: Sverige som ordförande i Arktiska rådet kan ta initiativ för att stoppa oljeprospektering, regeringen kan höja klimatbiståndet till fattiga länder utan att ta detta från ordinarie bistånd, inga fler externa köpcentra och nya motorvägar bör byggas, etc. Satsningarna bör istället gå till utbyggd och billig kollektivtrafik, energieffektivisering, närproducerad ekologisk mat och omställning av industrin.

De kalla vintrarna i Skandinavien beror däremot på ett naturligt väderfenomen. Det är inget som vi människor kan påverka. Väderfenomenet heter Nordatlantiska oscillationen:

Storskaliga svängningar i väderläget är oftast förklaringen till varför det periodvis blir kallt eller milt vintertid. Den nordatlantiska oscillationen, NAO, är en naturlig svängning i atmosfären över nordatlanten. Det är alltså en oscillation i atmosfären, inte havet.

För att kvantifiera väder- och klimatfenomenet NAO används vanligtvis någon form av NAO-index som baserar sig på tryckskillnaderna mellan Island och Azorerna. Om tryckskillnaden mellan dessa områden är liten resulterar det i ett negativt NAO-värde.

Det innebär att den vanligtvis förhärskande sydvästströmningen in över västeuropa försvagas eller försvinner helt och man får i stället en strömning norrut mot Island/Grönland och/eller rakt västerut mot Iberiska halvön/Nordafrika. De vandrande lågtrycken som följer dessa storskaliga strömningsförändringar rör sig därmed också i banor norrut och/eller väst/sydväst.

Lågtryck som bildas kan ta en bana söder om oss och lämnar öppet för kyligare luft från Ryssland eller Arktis att svepa in över oss. När NAO är positivt blir det motsatt effekt med milt och blött väder.

NAO är ett typiskt vinterfenomen, även om det råder även under sommaren blir inte effekterna lika tydliga, bland annat beroende på att cirkulationen i atmosfären inte är så kraftig som på vintern.

Det finns observationer som sträcker sig tillbaka till 1800-talet där man kan studera de naturliga variationerna. Idag finns inget känt samband mellan NAO och den globala uppvärmningen.

Negativt NAO innebär alltså kalla vintrar i Skandinavien och så har det varit de senaste vintrarna, några år i slutet på 1990-talet, vid mitten av 1980-talet, de sista åren på 1970-talet och hela 1950- och 1960-talen. Man toro också att det regelbundet återkommande sillperioderna vid den svenska västkusten kan bero på detta klimatfenomen:

Sedan ?era hundra år är det känt att förekomsten av sill i Bohuslän varierat kraftigt över tiden. Sedan 1500-talet förekom fyra väldokumenterade sillperioder som till sin längd och storlek var olika. Vid dessa perioder upplevde Marstrand uppsving. Den riktigt stora sillepoken inträffade 1755 och pågick ända fram till 1809. Under denna tidsrymd byggdes 500 trankokerier i Bohuslän, där fettet (tranet) hos sillen tillvaratogs. Det innebar ett viktigt ekonomiskt uppsving för denna landsända. Den senaste sillperioden inföll 1877-1906, och även den hade stor ekonomisk betydelse för västkusten.

En möjlig förklaring till dessa växlingar i förekomsten av sill är en långtidsvariation i klimatet. Denna variation är kopplad till ett fenomen som kallas för den Nordatlantiska oscillationen, NAO – ett mått på skillnader i lufttrycket mellan Island och Azorerna. Vid milda europeiska vintrar är den sydgående kalla luftströmmen mellan New Foundland och Grönland stark, och så är också den varma östgående luftströmmen över Atlanten (positiv NAO index). Under kalla europeiska vintrar är situationen den motsatta, med en svag kall luftström mellan Newfoundland och Grönland och en svag varm östgående luftström över Atlanten. Kall luft från kontinentala Eurasien kan då tränga in över Västeuropa (negativ NAO index).

År med positiva respektive negativa NAO index kommer inte i slumpvis ordning, utan i mångåriga perioder med huvudsakligen positiva index (milda vintrar) eller negativa index (kalla vintrar). Dessa klimatvariationer påverkar ekosystemen och därmed också ?sket. De bohuslänska sillperioderna inträffade oftast under perioder med kalla vintrar. Den internationellt erkände svenske oceanografen Otto Pettersson var den förste som på vetenskaplig grund försökte finna ett samband mellan klimat (vattnets storskaliga rörelse) och sillens insteg i fjordarna. En annan förutsättning är att sillbeståndet är mycket stort – något som det i dag inte längre hinner bli.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

About these ads