Gerry Foley 1938 – 2012

En av världens mest belästa och språkkunniga vänsteraktivister lämnade oss under 2012. Gerry Foley avled, 73 år gammal, efter att ha verkat i 50 år som politisk aktivist och skribent.  Från bloggen David vs Goliat.

foleyGerry Foley kom i kontakt med den radikala vänstern i USA i början av 60-talet, då han läste på institutionen för ryska och östeuropeiska studier vid universitetet i Indiana. Där blev han vän med bl.a. sin kurskamrat George Shriver, som fick honom att upptäcka Leo Trotskijs verk. Parallellt med detta utforskade han sina egna irländska rötter. Han var ättling till några av de många irländare som på 1800-talet hade tagit båten till Amerika för att fly fattigdom och brittisk kolonialism. Han tillbringade ett helt år på Nordirland och blev bl.a. vän med medborgarrättskämpen Bernadette Devlin McAliskey, som var den yngsta kvinnan någonsin att bli vald till det brittiska parlamentet.

Gerry lärde sig tala ett dussintal språk flytande och läste texter på omkring 90 olika språk. Med sina djupa kunskaper blev han en mycket respekterad journalist för i tur och ordning Intercontinental Press, International Viewpoint och Socialist Action. På 70-talet bevakade han bl.a. den portugisiska och den iranska revolutionen på plats. På 80-talet skrev han mycket om Solidaritets heroiska kamp i Polen och fick en tidig förståelse för de processer som ledde till Sovjetunionens fall.

Han besökte också Sverige ett par gånger. Min vän Peter Lindgren har berättat en anekdot från tidigt 90-tal, när Gerry skulle besöka Internationalens redaktion, som då låg i Axelsberg söder om Stockholm. Peter arbetade då som t-baneförare och körde ett tåg på röda linjen med destination Sätra. Tåget hade passerat Axelsberg men Gerry hade missat att gå av där. Peter, som inspekterade sitt tåg vid ändstationen, upptäckte då Gerry, som han kände igen från svartvita bilder vilka han framkallat i Internationalens fotolab. Peter sa ”This is where to get off, Gerry!”. Gerry verkade bara måttligt förvånad över att hans kamrater i välfärdsstaten Sverige hade försänkningar i tunnelbanesystemet.

Jag upptäckte Gerry Foleys artiklar i mitten av 90-talet, vid tiden för kriget i Bosnien. Han hade en stor inverkan på mitt intresse och förståelse för konflikterna i ex-Jugoslavien, som jag började specialisera mig på som journalist för Internationalen. Han var en av ganska få balkanskribenter inom vänstern som kunde läsa texter om kriget på det serbokroatiska originalspråket. Det gjorde hans texter fulla av fakta och skarpa analyser, vilka jag hade med mig när jag senare gjorde mina resor i ex-Jugoslavien. ”Hans ovanliga språkkunskaper matchades av en djup förståelse för historien och kulturen hos varje nationalitet vars språk han lärde sig”, framhåller Jeff Mackler i dödsrunan i International Viewpoint.

Gerry Foley lärde sig också svenska. Han var en av Internationalens trogna utlandsprenumeranter vars adressetiketter jag, som prenumerationsansvarig för Internationalen, med stolthet skickade iväg till tryckeriet varje vecka. Jag blev grymt imponerad när ett på-plats-reportage, som jag gjort om en massdemonstration som skedde i Paris i oktober 1996 (ett knappt år efter de stora franska strejkerna), månaden därpå publicerades översatt till engelska i Socialist Action. Översättningen var helt perfekt bortsett från att Gerry hade tolkat ordet ”akutbilar”, med vilket jag menade ambulansförarnas deltagande i protesterna med sina målade och utsmyckade bilar, som ”brandbilar”.

När jag var på Irland sommaren 2000 hjälpte Gerry mig att få en intervju i Belfast med Bernadette Devlin McAliskey, vilken senare blev publicerad i Internationalen. Jag tackade honom genom att i en turistbutik i Dublin, som sålde heraldiska souvenirer med de klassiska irländska släktnamnen, köpa en badge med namnet Foley och dess vapen, som jag skickade till honom. Jag tänkte mycket på detta när jag i våras återvände till Irland för att hälsa på min syster, som studerade irländsk musik i Limerick. Jag såg Foley-souvenirer i butikerna även denna gång, men visste då inte att Gerry precis hade avlidit.

Vid tiden för konflikten i Makedonien våren 2001 som jag bevakade för Internationalen genom en reportageserie från landets huvudstad Skopje blev jag och Gerry, som dittills haft ganska lika syn på balkankrigen, oense. Gerry, som alltid en konsekvent försvarare av förtryckta nationaliteter, gav enligt min mening ett alltför okritiskt stöd till den makedonienalbanska UCK-gerillan. Jag menade att de använde metoder vars våldsamhet inte stod i proportion till den diskriminering som albanerna var utsatta för i Makedonien. Vi diskuterade kamratligt frågan per e-post. Jag funderade ofta över om fredsavtalet i Ohrid senare samma år, som bl.a. ökade albanernas representation inom polis och förvaltning och gjorde Makedonien officiellt tvåspråkigt i de regioner där albanerna utgör minst 20 procent, visade att jag eller han hade haft rätt.

En av Gerry Foleys journalistiska och politiska mentorer var Joseph Hansen, som varit sekreterare åt Leo Trotskij under dennes exil i Mexico. Liksom Trotskij själv, grundaren av Fjärde Internationalen vilken Gerry Foley verkade för i så många år, mötte Gerry döden i Mexico. Han dog i en hjärtattack i sitt nya hem i San Cristóbal de las Casas, som ligger i delstaten Chiapas. Där hade han fått många vänner, delvis på grund av sitt intresse för zapatisternas väpnade men ganska oblodiga kamp för social rättvisa och Maya-indianers rättigheter.

Gerry Foleys död har uppmärksammats vida utanför den trotskistiska rörelsen. I Irish times den 5 maj 2012 fanns en helsides dödsruna över honom. Den irländska dagstidningen berömde honom för att bl.a. ha haft ”glimten i ögat”, ett djupt intresse för de sociala rörelserna på Nordirland och en förmåga att ställa sig över de konspirationsteorier och sektbeteenden som ofta lamslagit stora delar av den radikala vänstern. För Gerry var det observerbara sociala och politiska processer, inte långsökta sammansvärjningar, som förde historien framåt.

Gerry Foley, som inte var gift, sörjes närmast av sin bror och sin syster. Han lämnar också efter sig en samling på cirka 10 000 böcker, vilka var hans dyrbaraste ägodelar. Han bör bli länge ihågkommen för sin unika kombination av engagemang, lärdom och kunskap om språk, konflikter och sociala rörelser i hela världen.

David Munck

Ursprungligen publicerat på David Muncks egen blogg David vs Goliat.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om G, , , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads