Bokklassiker
Det asiatiska produktionssättet
Gianni Sofri
Bokförlaget Prisma
ISBN 9789151802978
Staten som klass
Om kapitalismen och klassamhället bygger på privat ägande av produktionsmedlen, hur kunde då det statliga ägandet i de så kallat socialistiska länderna ligga till grund för nya utsugande klasser? Det är en viktig fråga för att inte arbetarrörelsen ständigt ska mísslyckas med att bygga socialismen.
Anarkister och syndikalister förklarar det hela med statens reaktionära roll vid sidan av kapitalet (”Staten och kapitalet, de sitter i samma båt”). Trotskister talar om en statlig byråkrati som tar makten i arbetarstaterna. Maoisterna säger att denna byråkrati utgör en ny överklass.
Men om statskapitalism och en statlig borgarklass är möjliga då bygger ju inte klassamhället på privatägda produktionsmedel – det är bara ett sätt att organisera ett klassamhälle. Vad är då den för alla samhällen gemensamma grunden till klasser, bortom specifikt privat respektive statligt ägande?
Denna utmärkta vänsterklassiker från 1969 (svenska 1975) var tidigt ute med att bidra till svaret på denna problemställning. Detta genom att plocka fram Karl Marx lösa tankar om ”det asiatiska produktionssättet” eller ”den orientaliska despotismen”. Alltså iakttagelsen att klassamhället i de asiatiska imperierna byggde på statligt ägande (jorden ägdes mestadels inte privat).
Enligt boken var Marx ingen dogmatiker som menade att samhällen överallt genomgick samma utvecklingsfaser. Men hans vapenbroder Engels banaliserade och dogmatiserade marxismen i denna fråga, vilket senare togs upp av Stalin. På grund av dem blev det marxistisk ortodoxi att alla samhällen utvecklas tidslinjärt enligt följande mönster: primitiv urkommunism, slavsamhälle, feodalism, kapitalism, socialism, samt slutligen avancerad kommunism.
De ingående klassamhällena i detta mönster byggde på privat ägande av produktionsmedlen. Men det statliga ”asiatiska” produktionssättet stämde inte in på denna teoretiska tankemodell.
Senare kom man fram till att de flesta andra jordbruksimperier i världen också i stora drag byggde på centralstatlig storskalig ägarmakt (från inkariket via Egypten och Indien till Kina). Det var snarare det europeiska privatägandet i antikt slaveri och medeltidseuropeisk feodalism som var anomalin, undantaget.
De statligt dominerade centralbyråkratierna i jordbruksimperierna byggde på statsägda jordar, och på stora offentliga arbeten för att kontrollera bevattning och allmänt vattnet i de stora floddalar där världens jordbruk och imperier uppstod (eller typ terrassering som i inkariket). Under sig hade de ganska jämlika bondebykommuner med gemensamägda jordar, som miren i Ryssland och ayullun i inkariket (som ännu lever kvar).
I byarna hade det uppstått en viss arbetsdelning, och detta skedde än mer på statlig nivå. I början var de som fick ledande och viktiga poster samhällets tjänare som fyllde en för samhället viktig funktion. Men den nya ”upphöjda” samhällsställningen gav också dessa funktionärer en makt som de kom att utnyttja för att skaffa sig materiella privilegier, status, makt och sex. Bli en klass.
Det följande står inte i boken, men om vi betänker att vi människorevolutionärt sett kommer från en lång radda däggdjur som levde i flockar organiserade i sociala hierarkier, så är det ganska lätt att förstå att dessa gamla biologiska beteendetendenser till sociala status- och maktskillnader kan poppa upp igen om de samhälleliga förhållandena så tillåter.
Under jägarsamlartiden, som människan levde i under större delen av sin tillvaro som separat djurart (fram till jordbruksamhället för 10.000-12.000 år sedan) bekämpade den organiserade majoriteten den presumtiva elitens hierarkitendenser. Detta så framgångsrikt att egalitära, alltså jämlikhetsivrande, böjelser också kom att ingå i vårt genetiska beteendearv.
Detta är den mänskliga utvecklingen. så långt jag har förstått den, som vanlig arbetare och forskaramatör. Vi fick alltså en människa med ambivalenta dubbla beteendetendenser i oss. Hierarki och jämlikhet. Elitism och massvälde. Kollektivism och individualism. Dela lika och roffa åt sig. Det samhälle vi skapar avgör vilka av dessa tendenser som kommer att dominera – båda ingår i vår medfödda mänskliga natur. Nu åter till boken:
När människan då i jordbruksamhället ställdes inför utmaningen att arbeta tillsammans bortom den begränsade bynivån kunde de först och i början lösa det genom kooperation mellan byar i bygden. Senare via en växande statsbyråkratisk centralapparat med en avancerad arbetsdelning för bevattning, kanaler, vägar, försvar, skatter, religion (”ideologisk överbyggnad” på den statliga ”materiella basen”).
Men avståndet mellan den lokala bykommunen och den imperiella staten blev för stort och vanliga bönder kunde inte längre ha daglig och direkt kontroll över de specialister som skulle vara deras tjänare. I denna situation fick den sociala hierarkitendensen sin chans. Vi fick statliga klassamhällen.
Det är uppenbart varför denna analys bekämpades av stalinismen. Den kunde ju även förklara varför de realsocialistiska samhällena urartade i nya statliga klassamhällen. Det är inte privatägandet i sig som bygger upp klasser, utan de olika funktioner man har i den statliga eller samhälleliga apparaten – i den sociala hierarkin!
Några citat ur ”Det asiatiska produktionssättet – En marxistisk stridsfråga”: ”Med andra ord: förekomsten av en relativt utvecklad form av stat (den orientaliska despotismen) som har äganderätt till all mark tycks honom (=Marx) inte stå i motsättning till det faktum att grunden för denna samhällsform ligger i den kollektiva stamegendomen.”
”I den asiatiska formen tar vad som ursprungligen är ett maktutövande till det allmännas bästa ganska snart formen av ett slags utsugning (undandragande av den merprodukt som samhället frambragt.”.
”Uppgiften att vårda och övervaka dessa allmänna intressen delegeras till enskilda individer, även om det sker under kollektivets kontroll. Men gradvis blir utövandet av dessa funktioner oberoende av samfundet och ger upphov till en härskande klass. På så vis förvandlas den ´ursprunglige tjänaren´ till ´herre´, och denne kan då och då framträda än i skepnad av ´en despot eller orientalisk satrap´, än som en grekisk stamhövding eller som ledare för en keltisk klan osv.”
”…kritiserade idén att byråkratin på något sätt kunde betraktas som en klass, och den teori…som menade att statens ursprung låg i skapandet av en ledande byråkratisk klass av produktionsorganisatorer.”
”…polemiken mot idén om statens uppkomst – inte ur privategendomen och klasskampen utan ur nödvändigheten att organisera produktionen och förvandla de ursprungliga organisatörerna till en utsugande klass…en teori som tydligen lämpade sig att utvecklas till en kritik av den tillbakagång som höll på att äga rum i sovjetstaten.”
”…den gamla dogmatismen när de a priori hävdar att ett antagonistiskt klassamhälle inte kan uppstå utan att det bildats en klass privatägare till produktionsmedlen.” Så hävdar vissa att det är ”omöjligt att den socialistiska statens egendom kan stimulera uppkomsten av en ´ny klass´ (även om man i det förflutna, i det asiatiska produktionssättet, har sett hur en ledande utsugarklass har uppstått på den allmänna egendomens grund)…
Hans Norebrink
# Vad jag skulle vilja veta är hur forskningsfronten har utvecklats sedan boken utkom, vad gäller ägarfrågan i agrarimperierna. Jag vill även nämna en Sven Ove Hansson som på nätet tar upp ”Äganderätt ur begreppslig och etisk synvinkel”. Där beskriver han ”äganderätt som ett knippe relationer människor emellan”.
Läs mer: Google, Marxistarkivet1, 2, 3, 4, Tvärsnitt, Wikipedia, Buddhism-marxism,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Det asiatiska produktionssättet, Gianni Sofri, Kapitalism, Klassamhälle, Staten, Klasser, Statskapitalism, Borgarklass, Engels, Stalin, Marx, Kina, Ryssland, Europa, Hierarki, Elitism, Jämlikhet, Massvälde, Marxism, Socialism, Samhälle, Politik
