Religiös bondekommunism

Ronny AmbjörnssonBokklassiker
Socialismens idéhistoria
Ronny Ambjörnsson
Gidlunds

Religiös bondekommunism

Från Gamla testamentets profeter med rättvisepatos, via Jesus ”älska din nästa som dig själv”, och medeltidens religiösa bondeuppror, till vår tids arbetarkamp går det en röd linje. Så långt, och längre tillbaka, sträcker sig de fattigas kamp för värdighet och den i vid mening socialistiska drömmen.

Så man kan hårdra det och kalla judendomen för socialismens mormor, och kristendomen för socialismens moder. Eftersom islam har samma ideologiska rötter kan man alltså se socialism och islam (med dess rättviseideal) som historieideologiska syskon.

Andra världsreligioner, som buddhismen, har också olika former av ”älska din nästa-temat”. De har även det gemensamt med socialismen att de är ideologier som lämnar det gamla stamtänkandet för en universell syn som potentiellt inkluderar hela mänskligheten (något som tyvärr ofta urartat i vi-troende mot dom-otrogna).

Rättvisedrömmen, jämlikhetsidealet och likavärdestanken drar världsreligionerna och socialismen delvis ur gamla ideal i böndernas bykommuner, jämställdhet och gemensamma jordägande. Och evolutionärt sett finns väl jämlikhetens och socialismens yttersta rottrådar i jägarsamlarsamhällets egalitarism. Vore kul med en sådan översikt i bokform.

En mycket bra början är idéhistorikern och författaren Ronny Ambjörnssons ”Socialismens idéhistoria – En inledning” från 1984. Den håller sig dock inom den västerländska kultursfären, men även det blir en spännande och givande läsupplevelse på nästan 250 sidor.

Bokens baksidestext av Ronny Ambjörnsson ger en bra sammanfattning:

”Socialismen är ett träd vars rötter sträcker sig långt ner i antiken. Med industrialismen grenar stammen ut sig till en krona. Socialismen kan inte definieras utanför historien utan i historien. Idéer som utvecklats i olika historiska miljöer förenas i tid och rum till den helhet, som vi idag kallar socialismen. Det är först idag vi kan se att de hör ihop, att de så att säga hör till samma växt. Det är idag de bildar mönstret av ett träd. Därmed är också sagt att denna bok handlar om ansatser, tankefragment. Det är socialismens idéhistoria som jag försökt skriva.”

Författaren hänvisar till Marx som sagt att mänskligheten arbetar för ”förverkligandet av det förflutnas tankar”. För Ronny Ambjörnsson är därför inte socialismen proletariatets klasskapelse. När arbetarklassen framträder på 1800-talet finns redan ett gammalt socialistiskt idégods att bygga på.

Den socialistiska urdrömmen om gemenskap i jämlikhet finns och fanns i alla klassamhällen i världen, noterar Ambjörnsson. Bibeln har i Västerlandet inspirerat till socialistiska tankar. Det judisk-kristna tankearvet utgör tillsammans med grekisk-antika idéer ”de två huvudströmningarna i den europeiska socialismens förhistoria”.

Här finner vi bakåtdrömmen om en forntida rättvisare guldålder, och framåtdrömmen om ett framtida jämlikt tusenårsrike. Det senare tolkade kyrkan andligt medan radikala kristna revoltörer såg framför sig ”ett verkligt jordiskt rike, där de fattiga och ringa skulle upprätta ett kristligt herravälde, baserat på jämlikhet och broderskap, ett slags de saktmodigas diktatur.”

De första kristna församlingarna levde också i egendomsgemenskap (liksom var fallet i de senare klostren). Under de engelska böndernas stora uppror på 1300-talet inspirerades man av paradisets jämlikhet.  De frågade: ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?”. Jämlikhet inför Gud borde innebära jämlikhet mellan människor (som var ”bröder och systrar i Kristus”).

Under reformationen, renässansen och den begynnande bondenegativa marknadskapitalismen knyts antikens grekiska och judisk-kristna arv samman ”till en gemensam idévärld ur vilken de radikala reformatörerna kunde hämta inspiration.”

I det resulterande tyska bondekriget ledde landsbygdens bönder kampen och städernas arbetare följde efter. Thomas Müntzer var i sammanhanget ”en viktig gestalt i socialismens historia, lika viktig som de medeltida andliga strömningar som föregår honom.”

I den tyska staden Münster upprättade under ett år i början av 1500-talet en arbetar-hantverkar-bonde-republik i kristen anda. Alla ägodelar slogs samman. Man åt ofta gemensamma måltider. Troende vallfärdade till Münster, ”som nu framstod som Det nya Jerusalem”.

Under den engelska revolutionen uppstod flera rörelser som ville försvara och återupprätta de kollektivägda allmänningarna på landet. Nu förenas ”antika naturrättspekulationer och kristen socialism med den framstegstanke som under 1600-talet växer fram…” Radikala demokratiska tankar framträder också.

Så följer franska revolutionen, de utopiska socialisterna och marxismen, och därmed bryts eller försvagas de gamla banden mellan kristendom och socialism. Men även i vår tid har de ibland dykt upp som bland annat kristen befrielseteologi – och i den svenska socialdemokratiska broderskapsrörelsen.

Uppenbarligen är socialismen som tankesystem inte bara det moderna industriproletariatets klassideologi. Socialismen och kommunismen är snarare breda idésystem med djupa historiska, antika och religiösa rötter.

Framförallt har de socialistiska idéerna i religiös klädnad varit de fattigas och böndernas stora inspirationskälla i deras klasskamp, och i deras revolutioner under många århundraden. Långt före Karl Marx formulerade ”den vetenskapliga socialismen” för arbetarna på 1800-talet. Socialistiskt tankegods har väglett bondeklassen längre än arbetarklassen.

Det påminner mig om vänsterdebatten i Bolivia under mina volontärår. ”Proletarister” stod mot ”indianister”. Industriarbetarna utmanades av den stora massan indianbönder när det gällde vem som skulle leda folkkampen och revolutionen i landet.

Arbetarna såg dogmatiskt enbart en klassfråga i Bolivia, och sig själva som det proletära avantgardet. Indianbönderna såg också en etnisk fråga (”Clase y nacion”). Arbetarna såg socialismen som industriell storproduktion. Indianbönderna ville anknyta till de gamla indianska jordbrukskollektiven (”ayllus”), till det förment socialistiska inkariket och till Jordgudinnan (”Pachamama”) i en slags andinsk andlig socialism.

Hur det gick? En indianbonde, Evo Morales, är sedan många år populär president i ett Bolivia som bygger socialismen under påverkan av båda tanketraditionerna. Såväl bondereligiös som arbetarsekulär socialism alltså (fast det är tveksamt om det finns mer än en handfull ateister i Bolivia).

Hans Norebrink

Läs mer: Google1, 2, SVD, Stefan Gustavsson, AB,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads