Janne Josefsson sparkar neråt och slickar uppåt

Janne JosefssonNär Janne Josefsson gör ett program som formellt handlar om att ”avslöja” att vissa välgörenhetsorganisationer ljuger så blir det istället ett program som förnekar barnfattigdomens och fattigdomens existens:

Den av forskare etablerade termen barnfattigdom ifrågasätts av Janne Josefsson, som verkar vilja omtolka den med 1920-talet som måttstock. Begreppet är dock förankrat på EU-nivå och accepterat av Statistiska Centralbyrån. Det avser inte bara barn i regelrätt misär, utan också dem som lever under skälig levnadsnivå – ett annat vedertaget uttryck. Det kan handla om barn som inte äger regnkläder, inte får lusmedel eller som inte vågar önska sig julklappar.

Dessa barn svälter inte nödvändigtvis. Den som finner detta provocerande rekommenderas boken En vanlig dag. Där publicerar Majblomman ett antal autentiska ansökningar om hjälp från i första hand ensamstående mammor som unnar sina barn vardagliga ting.

I Uppdrag Granskning letar Janne Josefsson hurtigt efter fattigdomsvittnen på stan. Det är inte särskilt förvånande att han misslyckas. Ordet skam återkommer när diakoner, skolsköterskor och socialarbetare sammanfattar socioekonomiskt utsatta människors självbild. Den brukar präglas av tystnad och maktlöshet, vilket Janne Josefsson själv illustrerade 1987 och bekräftade i ett uppföljande reportage tjugo år senare. Den grupp femtonåringar han mötte i förorten hade jämfört med sina privilegierade jämnåriga lägre utbildning, lägre lön och var sjukskrivna eller arbetslösa i högre grad.

Det blir ett program fyllt av klassförakt, ett program som förnekar klasskillnader och som går rakt emot det som gjort Janne Josefsson folkkär och omtyckt. Han är (har varit populär) för att han slagit uppåt och stått på den fattiges sida. Så är det uppenbarligen inte längre och han har snabbt blivit impopulär bland alla utom bland sverigedemokrater och andra rasister. En gång i tiden slog han uppåt:

”På andra sidan älven”, filmen där Janne Josefsson reser med 5:ans spårvägslinje mellan fattiga Biskopsgården och rika Örgryte, är en av de mest pedagogiska klasskildringar som gjorts.

Och solidariserade sig med folk därnere:

Reportaget från 1987 skildrar två stadsdelar i Göteborg, där barn även idag lever på slående olika villkor: burgen trygghet kontra social utsatthet.

I efterhand har han kritiserats för ”fulklippning” men Josefsson fick tvivelsutan fram att socialt arv är något mångbottnat som står i relation till samhället.

Josefsson bor besinna sig och börja gör program som är nyttiga för den vanliga människan, att slå uppåt och inte sparka nedåt:

Uppdrag Granskning skulle kunna göra en hel säsong bara om alla arbetsplatsolyckor som orsakats på grund av privatiseringarna av det som vi en gång ägde gemensamt. Första programmet: Städerskan som påstods ha kapat ett tåg och med berått mod nästan kört ihjäl ett helt bostadshus.

Hon stal nycklarna! påstod Arriva som driver bantrafiken. Journalisterna svalde glupskt den skamlösa lögnen: Klart kvinnan måste varit galen. Eller självmordsbenägen. I själva verket hade hon bara gjort sitt jobb för en profitgirig arbetsgivare som inte anser sig ha råd med säkerhetsrutiner.

Det är sånt här Janne Josefsson borde rota i. Han ska gräva nedåt och sikta uppåt. Inte mot fattiga barn och halvchefer på socialkontor och andra stackare som han specialiserat sig på att tillintetgöra, utan mot de som verkligen bestämmer.

Maktgranskning. Det är snart bara public service som anser sig ha råd med det.

Intressant?
Borgarmedia: HD1, 2, 3, 4, Skanskan, NSK, LT,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Janne Josefsson sparkar neråt och slickar uppåt”

  1. Så det är ok att överdriva så som organisationerna gör? Lögner är ok när det är för ett gott syfte? Någon annan förklaring till upprördheten är svår att se.
    Det pratas ju om att det finns ”absolut” fattigdom och ”relativ”. Fattigdomen i sverige är relativ. Den i vissa delar av afrika är absolut.

    Organisationerna använder absolut fattigdoms attribut för att beskriva den relativa. Det brukar ju vara väldigt usch och fy att jämföra fattigdomar annars, varför inte när förment ”goda” organisationer gör det?

Kommentarer är stängda.