Boknytt
Ximen Nao och hans sju liv
Mo Yan
Bokförlaget Tranan
ISBN: 9789187179198
Kinesiskt halvsekel
Den kinesiske Nobelpristagaren i litteratur 2012, Mo Yan, må ha svävat på målet inför journalisterna när det gäller mänskliga rättigheter i Kina. Men hela hans imponerande tegelsten på dryga 600 sidor är en enda lång indirekt anklagelse mot kommunistpartiets övergrepp mot folket, dess maktberusning och korruption.
Han gör verkligen inte läsarna besvikna med sin mustiga och myllrande kollektivroman om Kina mellan revolutionen 1949-1950 och det nya årtusendet 2000. År av brutal samhällsomvandling från landsbygdstraditionalism till stadsmodernitet. Har denna avslöjande roman verkligen kunnat ges ut i Kina?
Färggrant målar han upp den kinesiska landsbygd han kommer från och älskar. Bönder, partipampar, jordbruk, bymiljö, natur och djur skildras med inlevelse. Kärlek, hat, konkurrens, fåfänga, kampvilja, småsinthet och alla mänskliga känslor skildras så vi kryper under skinnet på det omfattande persongalleriet.
Författarens konstgrepp att skildra bylivets utveckling via en avrättad godsägare som kommer tillbaka som i tur och ordning åsna, tjur, gris, hund och apa är humoristiskt, men onödigt i mina ögon. Det finns nog att skildra i vardagslivets verklighet.
Inte heller den huvudroll en självägande bonde har, vilken vägrar låta sin jord kollektiviseras, tycker jag är motiverad. Det vore mer ”nyttigt” att lära sig ännu mer om böndernas liv i folkkommunerna. Fast å andra sidan förvandlas ju den ”bakåtsträvande” fria bonden på 80-talet till en pionjär när jorden åter lämnas ut till självägande familjejordbruk.
Allt detta arbete med folkkommunerna som visade sig vila på lösan sand, genomförda som de var uppifrån via partidiktaturen och mot de flesta bönders vilja. Allt arbete i onödan bönderna påtvingades. Lägg därtill alla misslyckade politiska kampanjer som stora språnget och kulturrevolutionen, och Mao och kommunistpartiets enorma skuld för det kinesiska folkets lidanden framstår i brutal tydlighet.
Det är uppenbart att alla kampanjer kommer uppifrån och inte från böndernas egna intressen, krav och verklighet. Ändå sveptes många bönder och ungdomar med i den revolutionära yran. Bara för att senare se den gamla överklassen komma tillbaka till byn, och berika sig i samarbete med den nya röda partiöverklassen.
Så mycket bortkastad energi som hade kunnat användas till att utveckla Kina. Tänk om socialismen hade byggts fredligt, demokratiskt och underifrån. Istället urartade den och drabbade oskyldiga via våld, rättosäkerhet, och svepande dekret från de allt mer självgoda partimedlemmarna.
Så kom allt från förr tillbaka; kapitalism, statusjakt, prostitution, lyx, golfbanor (de var ju nya men tog bondemark), unga älskarinnor åt pamparna, mc-gäng, kappvänderi, hyckleri, godtycklighet, småsinthet, kriminalitet, kidnappningsindustri, modetrams, kasinon, tystnad om de återigen växande klasskillnaderna.
Många apade bara efter partidirektiven, först med kollektivisering, senare med privatisering. Andra blev förvirrade av klasskampens upphörande. ”revisionismens seger”, och det totala förnekandet av maoismen. De saknade den kollektiva samhörigheten och klasskänslan, som också fanns under den realsocialistiska tiden. Dubbelhet. Ambivalens. Gråzoner. Trots allt.
I kulturrevolutionen fanns också ett element av fest och ”nu händer det äntligen nåt i byn!” Liksom ett inslag av unghannvalpigt generationsuppror när rödgardister berusade av makt klättrade på karriärstegen – som alla andra däggdjursunghannar gör i kampen mot de gamla alfahannarna. Kan man inget om evolution sker sånt.
Tror man som kommunisterna att man besitter en Vetenskaplig Sanning kan vilka våldsdåd som helst rättfärdigas eftersom man har Historien och Framåtskridandet på sin sida. Jag skulle vilja säga att realsocialismen var en eländig religionsliknande övergångsform, mellan religiös fanatism, och det som jag hoppas blir nästa steg av socialismen; den fria, demokratiska gräsrotsekosocialismen.
Det blir en helt annan känsla att då och då blanda faktaböcker med romaner om realsocialismen. Lärdomarna går djupare, känslorna av avsky blir starkare. Upplös alla gamla kommunistpartier och kapa alla historiska band med den misslyckade traditionen, blir min slutsats. Börja om!
Hans Norebrink
Läs mer: Wikipedia, SVD, Svensk-Kinesiska, LM, DN, GP, Sydsvenskan, KB, UNT, SR1, 2, AB, HD, HBL, Skanskan, Häägg, En trave böcker,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ximen Nao och hans sju liv, Mo Yan, Nobelpris, Nobelpristagare, Nobelpris litteratur, Mao, Kommunistpartiet, Kina, Kultur, Böcker, Maoism, Kommunism, Socialism, Samhälle, Politik
