I själva verket är det något som vem som helst alltid kan göra. Sex är liksom inget tvång. Men Madeleine Leijonhufvud argumenterar precis som om det var förbjudet att säga nej till sex när hon hävdar att det måste vara en rättighet. Sex förutsätter också idag ömsesidighet. Att säga nej till sex är redan idag en rättighet.
Problemet är inte ömsesidigheten eller rätten att säga nej. Problemet vid alla våldtäktssituationer är att ord står mot ord. Problemet är att det är svårt att bevisa våldtäkt. En samtyckeslag skulle inte göra det lättare. Däremot skulle vi sannolikt få fler oskyldiga män som anklagas för våldtäkt. Det förekommer idag också, är inte speciellt vanligt, men finns.
Det största problemet är dock att våldtäkter förekommer, det kan inte ändras genom en samtyckeslag. Det kan bara ändras genom samhällsförändringrar, ändrade maktstrukturer samt förändringar av attityder och mänskligt uppförande. Sådant tar tid.
Samtidigt ska vi också ha klart för oss att det inte finns några belägg för att våldtäkter blir vanligare. Antalet anmälningar ökar visserligen, men det beror på lagändringar och ökad anmälningsbenägenhet.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Madeleine Leijonhufvud, Samtycke, Våldtäkt, Samtyckeslag, Våldtäktslagstiftning, Brott, Våld, Jämställdhet, Samhälle, Politik
Ööööh, nej? Problemet är att lagstiftningen inte tycker att ett nej räcker. Som i detta fall.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/valdtaktsatalad-fri-nej-racker-ej_7707210.svd
Om ett nej inte räcker (nu utgår vi från att gärningsmannen gått med på att kvinnan sagt nej) så är det är inte ett problem med lagstiftningen utan ett problem med domstolarna, nämndemännen och domarna. En samtyckeslag skulle inte ändra på det.
Om en gärningsman hävdar att kvinnan inte sagt nej så står ord mot ord och mannen ska frikännas då skuld inte kan bevisas (förutsatt att inga tekniska bevis finns). En samtyckerlag innebär ingen förändring här heller.