Sossarnas tidsålder

Sveriges Historia 1920-1965Boknytt
Sveriges historia 7/8
Hirdman/Lundberg/Björkman
Norstedts

Sossarnas tidsålder

I drygt 900 år var Sverige en överklassig högerdiktatur. Styrd av kungar, adelsmän, präster, militärer, ämbetsmän, godsägare, borgare, kapitalister. Nu har vi i knappt 100 år varit en av arbetare, bönder och lägre tjänstemän framröstad vänsterdemokrati. I varje fall på 1900-talet då den socialdemokratiska arbetarrörelsens dominans över samhällsbygget var nästan total.

Det är det främsta intrycket jag får av den sjunde delen av Norstedts gedigna och omfattande svenska historia – nu åren 1920-1965. På gott och ont präglades denna första del av det moderna Sverige, av vår tids Sverige, av det socialdemokratiska arbetarpartiets ideologiska hegemoni. Mer så än jag hade föreställt mig.

Den andra reflektion jag får av boken är högerns seglivade antidemokratism. De omvände sig först under galgen till demokrati, inför hotet av revolution. Och de fortsatte att tidvis politiskt agera konspiratoriskt och odemokratiskt tills efter andra världskriget.

Med rätta begär man att vi i vänstern – vi som trodde på realsocialismen – ska göra upp med vårt gamla stöd till de brutala östdiktaturerna. Men när ska man på allvar begära att moderaterna på djupet gör upp med sitt diktaturarv?

Speciellt som den gamla högern inte trodde på demokrati, medans vänstern gjorde det. Bara det att delar av vänstern var så naiva att de trodde att det i öst inte bara fanns demokrati, utan en överlägsen djupare form av demokrati (folkdemokrati).

En viktig orsak till vänsterns blindhet inför östdiktaturerna var att de såg bockfoten sticka fram i den borgerliga kritiken av sovjetsystemet. Högern attackerade socialismen av själviska skäl. Men de hade ändå rätt i mycket av sin kritik.

Och på samma sätt är det med den borgerliga kritiken av socialdemokratin, välfärden, folkhemmet, den offentliga sektorn. De uppenbara själviska skäl som låg/ligger bakom kritiken har gjort många vänstermänniskor blinda för att det kan ligga något i högerkritiken.

Det (att borgarna ibland hade rätt i kritiken av s) är den tredje tanke jag får av boken. Det socialdemokratiska styret av landet, partiet och facket var/är verkligen centralistiskt, storskaligt, besserwissigt, elitistiskt, karriäristiskt, toppstyrt, byråkratiskt, ibland hemligt, konspiratoriskt och skandalöst (som Nato-samarbetet och åsiktsregistreringen).

S-styret var enhetligt standardiserat, kallt rationellt, ytligt teknokratiskt, ensidigt framtidstroende, elitistiskt experväldigt, naivt upplysningsoptimistiskt, planfyrkantigt massproduktivt, miljötänk fanns inte. Styrt av pampar, funktionärer, röda patriarker (väldigt mansgrisiga) och sociala ingenjörer som skulle undervisa och leda folket ovanifrån.

Där fanns en naiv tro på politikens och statens möjligheter att snabbt omforma människan och samhället. Samma som under kommunismen alltså. Glömd var människans natur och kulturella tröghet.

Precis som realsocialismen alltså. Elitpartiet som vet bäst istället för att på allvar mobilisera folket till egen organisering, eget tänkande och egen kreativitet underifrån. Och precis som många av de gamla kommunisterna i öst gått och blivit nyfrälsta marknadsanhängare och kapitalismförvaltare har socialdemokraterna lika lätt accepterat kapitalismen fullt ut.

Det är ju inga nya tankar detta, men boken får mig att reflektera djupare över dessa frågor. Som (fyra) socialdemokratins svek mot kampen för socialismen. Den politiska partiprocessen började redan när arbetarrörelsen tog fart på 1880-talet och nådde sin slutpunkt på 1980-talet. 100 år av tilltagande reformi(s)m.

Det fanns verkligen ända fram till löntagarfondsdebatten på 70-talet en socialistisk ådra i partiet. I början företrädd av ledande kamrater i partitoppen. Men det är som om detta är fullständigt bortglömt och raderat från historiemedvetandet idag.

Arbetarrörelsens två stora grenar var den revolutionära kommunismen och den reformistiska socialdemokratin. De företrädde två olika vägar till bygget av socialismen. Men att kommunismen misslyckades att bygga socialismen vet alla idag, medans det är som bortblåst att också socialdemokratin ville bygga socialism, och att de inte heller de lyckades med det någonstans i världen.

Varför anklagas inte båda rörelserna för sveket och misslyckandet? Varför ser man inte att båda har blivit en integrerad del av det kapitalistiska system de en gång sade sig bekämpa? Två vägar till socialismen – och ingen nådde fram.

Socialdemokratin var en mycket mansdominerad rörelse, det framgår klart i boken. Seglivade föreställningar om att kvinnans plats var i hemmet dröjde sig kvar (dåtidens genuskontrakt). Liksom idag obegripliga tankar om att kvinnor skulle ha lägre betalt än sina manliga kollegor vid maskinerna bredvid.

Bland socialdemokratiska och liberala kvinnor var dessutom särartsfeministiska resonemang vanliga – kvinnor som mer vårdande, kvinnan som samhällsmoder. Idag gäller likhetsfeminismen, att alla skillnader mellan könen är kulturella.

Men lika väl som särartfeminismen skildras som en tidsandans barn i boken, kan likhetsfeminismen idag ses som tidsandans barn. Båda synsätten framstår i sin tid som lika oreflekterat självklara, andra tankar som lika förlegade. Det är min femte kommentar om boken.

Det här handlar ju inte bara om socialdemokratin utan om hela den samhälleliga tankeutvecklingen i Sverige. Men ser man till evolutionen är det inte omöjligt att könsrollerna är delvis biologiska, delvis kulturella. Om så, varför kan inte könen vara olika men jämställda och komplementära?

En annan tidsandeskillnad gäller nationalismen. Idag är nationalism ful alltsedan nazismen. Men socialdemokratins folkhemsbygge var inte bara underförstått och indirekt nationalistiskt, som många forskare har framhållit. I boken framgår det klart hur öppet nationalistiskt trettiotalssocialdemokratin var. Ständigt framhöll man nationen, folket och fädernelandet. Under andra världskriget tågade man tillsammans med borgarna under blågula fanor på första maj.

Arbetarrörelsens nationalism kom att verka förborgerligande. Istället för klass framhöll man alltmer nation. Istället för klasskamp betonades nationellt samarbete för landets bästa. Men jag förstår inte varför det hade behövt vara en motsättning (sex).

Det finns en etnisk kamp som syftar till separatism, en annan handlar om en gemensam kamp för att inkludera alla i samhället, vilket då blir en bättre plats att leva i för alla (om man avskaffar diskrimineringen). Det finns en aggressiv feminism som bekämpar manssamhället, men huvudfåran är att tillsammans med männen bygga ett jämställd bättre samhälle, något båda könen tjänar på (om man avskaffar könsförtrycket).

Så varför kan man inte se på kampen för socialismen på samma sätt. Det handlar inte om klass mot klass, det handlar om en kamp mot klassamhället och dess förtryck, en kamp alla människor inbjuds till –för ett samhälle där alla människor är med och delar och bestämmer. Ett samhälle som i längden blir bättre för alla medborgare (om man avskaffar klassförtrycket).

Om man ser det så finns det ingen motsättning mellan klass och nation, mellan socialism och vänsternationalism. Tror vi på socialismen så tror vi ju på att socialismen är ett bättre system för alla människor, för hela nationen, för hela folket, för hela fosterlandet.

En sjunde iakttagelse från boken är varifrån moderniseringen, urbaniseringen, industrialiseringen kommer? Visst låg duktiga industrientreprenörer från 1800-talet delvis bakom. Visst gynnades välfärdsbygget av efterkrigsboomen i världsekonomin. Visst gynnades Sverige speciellt av sin oförstörda produktionsapparat som direkt kunde börja exportera till förstörda länder efter kriget.

Men (åtta) det går inte att komma ifrån socialdemokratins enorma betydelse för att bygga det moderna Sverige till ett mönsterland i utlandets ögon. Under socialdemokratins välde från 30-tal till 70-tal blev allt bara ständigt bättre och bättre för arbetarklassen och andra svenskar, såväl ekonomiskt som socialt och kulturellt. Med rätta fick de befolkningens förtroende i val efter val.

Jag kommer ihåg mina politiska diskussioner med morfar på 70-talet. Han svalt tidvis som barn och började på sågverket som trettonåring. Under kravallerna i Sandarna (utanför hälsingska Söderhamn) i anslutning till Ådalen, deltog morfar med mamma på axeln och blev beskjuten av polis (några arbetare skadesköts). På 50-talet hade han sommarstuga och reste utomlands. Självklart var han och mormor socialdemokrater!

Arbetarklassen valde den praktiska socialdemokratin före den stalinistiska kommunismen, och man förstår varför (nio) när man läser boken (däremot är det inte OK att bokens författare har en viss lutning åt socialdemokratin och ett horn i sidan till kommunismen). Låt oss göra en jämförelse:

Industrialisering och modernisering klarade båda rörelserna av (liksom borgerliga och fascistiska regimer). Båda rörelserna ordnade där de hade makten ekonomisk reglering, social trygghet och sociala rättigheter (arbete, bostad, mat, sjukvård, utbildning), beroende på de olika ländernas materiella möjligheter.

Men båda rörelserna misslyckades totalt med att bygga socialismen (som ekonomisk och vardagsdemokrati). Båda rörelserna var svårartat gubbpatriarkala, elitistiska, centralistiska och storskaliga. Båda rörelserna innebar att en gammal elit ersattes av en ny – inte att folket på allvar tog samhällsmakten.

Skillnaden var att realsocialismen/kommunismen var diktatur och socialdemokratin demokrati. Det gjorde att det terrortotalitära sovjetsystemets stora inledande framgångar förbyttes i tilltagande stagnation och korruption under efterkrigstiden. Som jag ser det med eftertankens kranka blekhet så valde arbetarklassen rätt när de trodde mer på verklighetens socialdemokrati än på verklighetens kommunism.

Hans Norebrink

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken på Bokus

About these ads