Islams kärna och postmodernismens idioti

Alla tankesystem, ideologiska system, politiska teorier, åskådningar och religioner innehåller självklart en kärna, ett grundbudskap och en grundhistoria. Naturligtvis tolkas detta sedan lite olika av olika läsare och uttolkare, men att hävda att ingenting finns förrän någon tolkar religionen, tron, åskådningen, den politiska uppfattningen är helt enkelt inte rimligt. Det motverkar också möjligheterna att göra något åt problem om man säger att det inte kan finnas inbyggda i vissa tankesystem från början. Finns det inget basbudskap är det bara de enskilda uttolkarna man kritisera, de enskilda individerna.

Om fascismen inte finns, om den finns bara i det ögonblick en peson formulerar sig, blir ju resultatet av det sättet att resonera att man inget kan göra. Något som inte finns kan inte bekämpas och den postmoderne antifascisten hemfaller åt moralism och individuella livsstilsfrågor. Så har postmodernt tänkande allvarligt skadat vänstern i Sverige och allvarligt slagit undan fötterna för våra möjligheter att bekämpa högerextremism av vilken sort det än vara månde, fundamentalistiska kristna, fundamentalistiska muslimer, svartvita nyliberala ateister, nazister och fascister.

Det finns klara problem med kristendomen, det finns stora motsägelser i bibeln och hyllningar till våld, barnamord, våldtäkt och incest. Men samtidigt finns det också en kristen kärna. Ett basbudskap. För de flesta kristna är det budskapet av förlåtelse, kärlek osv som presenteras  i nya testamentet. Så är det sannolikt även i islam, även om jag inte är lika hemma i den religionen. Ett basbudskap med lite olika tolkningar. Lena Andersson i DN uttrycker det hela bra med lite andra ord än mina:

Essentialism är uppfattningen att individer utgör ett äkta, entydigt och ”okränkbart” jag (vilket paradoxalt nog får till följd att man vaktar på sin heder och kränks lätt). Essentialism är också idén att könen, hudfärger och fysionomier motsvaras av särskilda essenser som hällts ner i dem av en skapare, en essens för varje kategori, som bestämmer deras gruppvisa beteende och behov och gör identiteten fast och oföränderlig. Äkthet och autenticitet är nära kopplat till essentiella föreställningar.

Motsatsen är uppfattningen att en och samma person rymmer skiftande identiteter, inte är låst vid sitt ursprung, kan förändras och forma om sig efter nya omständigheter. Men från denna uppenbart emancipatoriska hållning följer inte att också teorier, religiösa läror eller berättelser saknar essens.

Sociala konstruktioner utgörs av idéer och till dem knuten praktik. Idéer kan inte vara tomma eller blanka, de måste ha ett innehåll. De kan spreta och vara glesa, men inte hur mycket som helst för då övergår de till slut i en annan idé med annat innehåll.

När man exempelvis vänder sig mot tanken om en kvinnoessens menar man att ”kvinnligheten” inte följer av det biologiska könet utan skapas genom kulturen.

”Kvinnligheten” som konstruktion är i och med det något ganska precist, också om smärre variationer ingår, och det är den som antiessentialisten kritiskt belyser genom dekonstruktion. För det krävs att den, men inte kvinnan, har essens.

I analogi härmed har inte muslimer muslimsk essens, men den kulturella konstruktionen islam har essens, om än töjbar. Detsamma gäller alla läror och ideologier och deras relation till utövarna. Konstruktioner skapas av människor och utgörs av beståndsdelar och avgränsningar mot vad de inte är. De kan upphöra och de kan förändras. Men det leder bara till en förskjuten eller ny essens med nytt urskiljbart innehåll.

Essentialism i fråga om människor är grunden för rasism, sexism och allmänt särartstänkande. Med rätta vänder sig antiessentialisten mot denna beskrivning av tillvaron. Vitsen med idéer däremot är ju att de har särart. En första definition och avgränsning är att de inte är människor.

Läs också:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

About these ads