Rennäringen som idag enligt lag är förbehållen en liten minoritet av den samiska befolkningen i Sverige är en olönsam och starkt subventionerad näringsgren. I praktiken dras den med en mängd problem och föråldrade strukturer på ett liknande sätt som gäller för det europeiska och svenska fisket. Med utarmning av naturen som en följd.
På fiskeområdet har man börjat lösa problemen genom individuella överförbara kvoter, förbud mot utkast och minskade subventioner. Det är fortfarande lång väg att gå men man är just nu på väg åt rätt håll. När det gäller rennäringen finns inga sådana tecken.
Enligt en rapport till regeringen från 1998 vars slutsatser i grunden är giltiga än idag även om siffror och summor är andra så är rennäringen en synnerligen olönsam verksamhet. Dessutom starkt subventionerad av staten. För varje intjänad krona år 1993 tillfördes näringen 6,5 kronor. Det finns alltså ingen lönsamhet alls och de flesta rennäringsföretag överlever endast på grund av statliga subventioner. Det finns ingen rimlighet i en sådan situation.
Företagsmässigt är alltså de flesta rennäringsföretag inget annat än en katastrof, i själva verket är renägare i huvudsak bidragstagare som lever på skattepengar. Något som självklart inte gäller flertalet samer eftersom majoriteten av samer inte är engagerade i rennäringen. Läget är sannolikt detsamma idag:
Rennäringens reella kostnader för övriga medborgare är föremål för debatt. I perioden 2003-2006 beräknade Hägglöf och Norberg dessa kostnader till mellan 200 och 300 miljoner årligen (2-6). Den grävande journalisten BertOlof Brännström på Västerbottens-Kuriren kom nyligen fram till 111 miljoner per år (18).
Säkert är att från dessa anslag var det bara 108 renskötare som år 2004 höll sig en årsinkomst över 160.000 kronor (18). Om Brännströms siffror är riktiga, så nådde bara en femtedel av samhällsstöden fram till renskötarna och beskattades som inkomst.
Brännströms artikel är, som oftast, välskriven med redovisning av svårigheter, felkällor och alternativa tolkningar (18). Inte desto mindre tror jag att verkligheten är värre, långt värre (8-10).
Jag utgår från regeringens Budgetförslag 2008, kapitel 7, Politikområde samepolitik, och summerar delposterna till 281 miljoner kronor för budgetåret (8-10). Utanför de kostnaderna ligger olika ersättningar från energiproducenterna, uppskattningsvis 100 miljoner koronor per år. Inte heller redovisar Budgetförslag 2008 försäkringsbolagens utgifter för personbilar skadade i krockar med ren, omkring 50 miljoner årligen (19). Till detta kommer bilisternas självrisker och personskador.
Det är således rimligt att tro att rennäringens direkta kostnader ligger över 500 miljoner kronor årligen. Man kan också formulera det som att en aktiv renskötare kostar övriga medborgare 2-4 miljoner kronor per år. Om väder och vind hindrar renskötare att producera dessa förluster för övriga medborgare, så begär de ersättning till stödutfodring och andra åtgärder. Detta är ett nytt grepp. Det klassiska konceptet är att den som inte sår så att han får skörda inte heller ska äta.
Man kan räkna på olika sätt. En mera allsidig analys gjordes av en statlig utredning för drygt 10 år sedan (20); rennäringen gav tillbaka en krona för satsade 6:50 i den perioden. Det är inte troligt att våra kostnader för rennäringen sjunkit sedan dess. Till de direkta kostnaderna ovan kommer indirekta kostnader för skador på mark, skog och andra näringar.
Den största skadan gör rennäringen på åkrar, gräsvallar och skog. Skogsskadorna har blivit föremål för forskning (21). Jag konkretiserar med en kalkyl. Om två plantor förstörs per år i den tredjedel av landet som rennäringen gör anspråk på, så motsvarar produktionsbortfallet 500 miljoner kronor. Totalt torde det röra sig om mångdubbla belopp, alltså fler skadade plantor än två per hektar.
I verkligheten är rennäringens skador på gröda och skog fläckvisa. En åker, en gräsvall eller en skogsplantering kan bli totalförstörd. I princip är renägarna ersättningsskyldiga. Men som gäldenärer är de lättflyktiga och svårfångade (jfr 22). Det vet vi som suttit i förhandlingar med dem några årtionden.
Samtidigt som rennäringen idag är av skattepengar helt subventionerade verksamhet så innebär den också en utarmning av naturen, av den ekologiska mångfalden. Detta genom att rovdjur inte tillåts inom renskötselområdet. Något som delvis förhindrar en långsiktig överlevnad för den svenska vargstammen men också har betydelse för annan verksamhet i de aktuella områden.
Lösningen på problemet med att vi med skattepengar kraftigt subventionerar rennäringen är förändringar av densamma. Oligopolet för vissa renägare bör upphöra och subventionerna minskas och på sikt kanske helt avvecklas. Rennäringen bör precis som fisket bär sig själv. En del av detta ligger också i förslag som framförs av samiska partier. Sålunda vill Jakt- och fiskesamerna avvecklas oligopolet för vissa renägare och tillåta renskötsel för alla samer:
Rennäringen skall liksom idag regleras av en rennäringslag. Denna rennäringslag skall enbart gälla direkta rennäringsfrågor. Alla övriga frågor och rättigheter skall regleras av samelagen.
Den så kallade dubbelregistreringen på privat mark ska upphöra.
Alla renmärken, även dem som konfiskerats av staten skall kunna användas.
Vid allt röstningsförfarande inom samebyn skall en person motsvara en röst.
Alla samer skall äga rätt att utöva de samiska näringarna.
Ett miljö- och jämställdhetstänkande skall genomsyra Jakt- och Fiskesamernas partipolitik.
Jakt och fiskesamerna tycks också ge stöd till en avveckling av subventioner och en förändring av renskötseln i en mer naturvänlig riktning (även om man inte är för att även svenskar ska få bedriva renskötsel):
Den ursprungliga formen av rennäring var jakt på vildren. Sedan började man använda lockrenar i anslutning till boplatserna. Småningom utvecklades olika former av gårdsbruk och nomadisering. Under 1800-talet utrotades vildrenen. Men tiderna och förutsättningarna förändras. Det är dags att återinföra vildren och gårdsbruk som ekonomiska alternativ till den nomadiserande rennäringen. Dessa alternativ kan mycket väl bli självbärande inom 10-20 år.
Mitt förslag är att rennäringen organiseras som 150 gårdsbruk, vart och ett med 10-50 djur inom hägn, med ett gårdsstöd om 300.000 kronor årligen, skattepliktigt. Från hägn och hus får renägaren skjuta på rovdjur som närmar sig – detta för att hålla rovdjuren skygga för folk och fä (jfr Bild).
De stora rovdjuren är farliga för människan (37). Det är bara en tidsfråga innan vi får se en bild av en rovdjursriven människa, barn eller vuxen (jfr Bild). Rovdjuren är oförenliga med den nutida rennäringen. Men med gårdsbruk och självförsvar kan rovdjuren hållas skygga. Med en sådan politik kan manspillan genom rovdjur bli mindre än manspillan orsakad av ren på väg.
Rennäring som gårdsbruk kan med fördel kombineras med naturturism, kulturturism, fisketurism och jaktturism. De turister som inte vill övernatta på tätortens hotell kan få bo i kåta bland renarna eller sitta i renhägnets vakttorn och vänta på att få skjuta stora rovdjur. Med fyra vakttorn och fyra skift om 6 timmar kan 16 jägare per dygn få betala för nöjet att vakta och skjuta.
All ren utanför hägn är vildren och tillhör markägaren. Det fordrar förstås att dagens renskötare avtalspensioneras och att deras renhjordar löses in. Det är små kostnader i jämförelse med de kostnader vi nu har för rennäringen.
Renen är problematisk som husdjur, med låg avkastning och benägenhet för många sjukdomar (38). Gårdsbruket säkrar kvaliteten på renköttet och minskar det djurplågeri som den moderna rennäringen innebär – lastbilstransporter, trafikskador, stödutfodring, smittosamma sjukdomar.
Det är väsentligt att den framtida rennäringen som gårdsbruk i princip är öppen för alla svenska medborgare oavsett medborgarens egen stamtavla. Det hör till demokrati och mänskliga rättigheter. Framtidens renskötare kommer också att behöva en bättre utbildning än dagens, en blandning av agronom, ingenjör, veterinär, naturvårdare, kulturarbetare. För att kunna umgås med utländska gäster krävs även språkkunskaper.
Vad jag försöker skissera är ett framtida naturbruk, där varje nisch producerar vad den är bäst på utifrån tidens behov. På vår barndoms igenväxta tegar växer nu de rara ogräs, som förr fick hålla till godo med dikeskanter och utängar. Idag är det inte mångfald utan enfald att låta den goda stolpskogen ruttna ner för att ge plats åt intressanta skadeinsekter. Våra gröna näringar, vår kultur i grundläggande bemärkelse, behöver utrymme, svängrum och sunt förnuft (jfr 39).
Den beskrivna typen av småskalig lokal renskötsel skulle dessutom ge möjligheter för rovdjur att leva i norra Sverige och kunna bidra till en långsiktig överlevnad för den svenska vargstammen, järven. Det skulle skapa en klimatmässigt smartare renskötsel och innebära ett mindre slöseri med skattepengar samt bidra till att alla samer får samma rättigheter.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Rennäring, Rovdjur, Jakt- och fiskesamerna, Rovdjur, Varg, Subventioner, Samer, Olönsam rennäring, Jordbruk, Renskötsel, Samhälle, Politik
