Via ett nyliberalt systemskifte har bostadspolitiken förändrat karaktär. Från att ha varit en integrerad del av välfärden har dess roll blivit att agera understöd för en marknad där hemmet har gått från att vara en rättighet till att utgöra en vara bland alla andra. Detta är i mycket en ideologisk förändring, ett ändrat synsätt på välfärd och marknader, men det är inte en förändring som skett i ett ekonomiskt vakuum. Det är snarare en konsekvens av att staden har blivit allt viktigare för den kapitalistiska ekonomin i stort.
Den brittiska kulturgeografen David Harvey har ända sedan 70-talet studerat städer och deras betydelse för kapitalismen. Han delar, med utgångspunkt i Karl Marx idéer, upp ekonomin i tre sektorer; tre olika kretslopp av kapital. Det första kretsloppet är produktionen av varor. Här har vi kapitalismens naturliga hemvist och den sektor av ekonomin som en gång i tiden gav Sverige så väl som andra västländer sitt välstånd.
Det andra kretsloppet är investeringar i byggd miljö, ett samlingsbegrepp för all infrastruktur och fastigheter. I vår urbaniserade värld innebär det här framförallt investeringar i staden. Det här kretsloppet har alltid varit viktigt, enstaka städers hela ekonomi har i perioder cirkulerat kring fastighetsspekulation, men det har traditionellt dragits med ett lönsamhetsproblem eftersom när man väl har investerat i en fastighet så står den där.
Det går inte att göra en ny investering på samma plats utan att först riva den befintliga bebyggelsen. Därför har staden främst fått agera som ett understöd för produktionen och konsumtionen snarare än som en vara i egen rätt.
Det tredje kretsloppet är en brokig samling investeringar i forskning, teknologi och välfärd. Det är investeringar som syftar till att understöda produktionen genom såväl innovation som utbildning och reproduktion av arbetskraften, men som det för den enskilde företagaren inte finns någon självklar kortsiktig lönsamhet i. Därför har det här kretsloppet traditionellt varit statens domän och saknat de vanliga marknadsmekanismerna som dominerat resten av ekonomin.
Alla de här sektorerna är integrerade delar av den svenska ekonomin, men under lång tid drevs Sverige framåt av det första kretsloppet: av industrin. Nu börjar det ändras. Runtom i hela västvärlden har industrin länge tappat mark, ända sedan 70-talet har vi befunnit oss i en ständig industrikris av varierande intensitet. Vinstmöjligheterna i produktionen blir mindre och mindre, vilket tvingar kapitalet att söka sig till nya områden.
Den traditionella lösningen var att söka sig utomlands, från 1800-talets imperialism till dagens investeringar i Kina, men allt eftersom det finns färre och färre nya länder att öppna upp för kapitalismen krävs det andra lösningar. En sådan lösning är att öka investeringarna i kretslopp två och tre, och i händelse av att det redan finns en välfärdsstat som dominerar dessa områden med politisk hjälp skapa nya marknader.
Att kapitalets investeringar de senaste åren ökat kraftigt inom välfärdssektorn (kretslopp tre) är uppenbart för de flesta, men även staden (kretslopp två) har ökat i betydelse. Bostadsrätten har blivit allt viktigare och omvandlats till en enorm marknad för lånefinansierad konsumtion. Det har lett till att mängder av hyresrätter ombildats, men också att byggföretagen i princip bara bygger bostadsrätter, bara eftersom det är där de stora vinsterna finns. Hyressektorn har däremot länge lämnats ifred, den har setts som en marknad med låga vinstmöjligheter. Nu börjar det ändras. Det räcker inte längre med att ombilda hyresrätter till bostadsrätter, själva hyresmarknaden behöver i företagens och borgerliga politikers ögon reformeras.
2010 kom en ny lag som skulle reglera vår traditionellt starka allmännytta. I den gjordes två viktiga förändringar.
För det första skulle allmännyttiga bostadsbolag anpassa sig till den privata marknaden och börja drivas efter ”affärsmässiga” principer, att gå med vinst skulle bli en del av verksamheten.
Den andra förändringen var nästan ännu viktigare, allmännyttans hyresnivå skulle inte längre vara normerande för hela hyresmarknaden. De privata hyresvärdarna skulle slippa dras med gamla välfärdsinstitutioners syn på bostaden som en rättighet och bli friare att sätta sina egna hyror. Vinstmöjligheterna ökade plötsligt drastiskt.
Ytterligare förslag om hur hyresmarknaden skulle avregleras kom sent 2012 i regeringens Hyresbostadsutredning där en rad förändringar föreslås. Bland de viktigaste hör att lägets betydelse ska öka och att en större spridning av hyresnivåer ska accepteras. I attraktiva områden ska hyresnivåerna kunna höjas rejält, något som i praktiken kommer att innebära en social rensning av innerstaden.
Det är i det här sammanhanget som hyresvärdarna tar sin chans att göra sina områden mer attraktiva och locka till sig en mer köpstark grupp av hyresgäster. Bostadspolitikens avreglering och miljonprogrammens upprustningsbehov sammanfaller lägligt med en ny ekonomi där staden i sig mer och mer blivit en vinstgivande investeringsmöjlighet. För några år sedan hade det varit betydligt svårare för företag som Stena Fastigheter att lyxrenovera på Pennygången i Göteborg, men i en tid med ökade varsel inom industrin, vinstdrivande företag inom välfärden och en stad som blivit en vara är det helt naturligt.
I efterkrigstidens industriella ekonomi kunde bostadspolitiken såväl som sjukvården och skolan tillåtas stå utanför de normala kapitalistiska marknadsreglerna, i miljonprogrammet var det viktigare att bygga för att inhysa industrins arbetare än att göra vinst på boendet. Men i industrikrisens samhälle kan välfärdstatens undantag inte längre gälla, kapitalismen kräver en helt integrerad marknad för sina investeringar. Att detta får långtgående effekter på våra städer är tydligt.
Hyresgästföreningen varnar för att 2012:s Hyresbostadsutredning blir ytterligare ett steg mot att införa ett ”social housing”-system, det vill säga att kommunen tillhandahåller speciella lägenheter för låginkomsttagare. Det riskerar att bli en nödvändighet att bygga sådana bostäder när den vanliga bostadsmarknaden blir otillgänglig för alla de lågavlönade servicearbetare som behövs för att underhålla storstädernas nya ”kunskapsekonomi” men inte har råd med vare sig de höga hyrorna eller bostadslån. En förändring som till skillnad från den traditionella svenska generella bostadspolitiken kommer att minska solidariteten mellan arbetarklassens olika skikt.
Den redan osäkra situationen på arbetsmarknaden kommer att sprida sig till bostaden, något som redan idag är ett faktum för de många ungdomar som sitter i lägenheter med svarta hyreskontrakt och ockerhyror som inte går att överklaga. Hyresmarknaden har en högre portion låginkomsttagare än andra bostadsformer, men den hastiga ombildningen av hyresrätter tvingar allt fler att köpa sin bostad. En bostadsrätt är inte längre ett tecken på att du skulle ha särskilt mycket pengar, bara ett gigantiskt lån.
Att vi kan komma att få se en fastighetsbubbla i likhet med den som underbyggde den finanskris vi befinner oss i just nu är inte en otrolig konsekvens av den nya kapitalismen. Samtidigt kommer de sociala striderna om staden att öka. 2012 var inte det sista året med kamp om hyresrätten. Allt eftersom kapitalet skiftar fokus från industrin till staden och välfärden kommer en allt viktigare del av kampen att ske där, både för att försvara vad vi redan har och för att skapa den nya ekonomi som är nödvändig.
Mikael Omstedt, tidigare publicerat i Internationalen
Intressant?
I media: Cision, SR, Rönnberg, SVD1, 2, Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Systemskifte, Marknadsstyrning, David Harvey, Hyresrätt, Bostadsrätt, Hyresbostadsutredningen, Bostadspolitik, Ekonomi, Kapitalism, Stadsplanering, Samhälle, Politik
