Nöjda bebisar – bra samhälle

Det själviska samhälletBoknytt
Det själviska samhället
Sue Gerhardt
Karneval förlag
ISBN: 9789185703692

Nöjda bebisar – bra samhälle

Den brittiske psykoterapeuten Sue Gerhardts forskning om barns behov de första två åren kan användas politiskt reaktionärt till att plädera för att mamman ska satsa på hemmet före arbetet. Men också tillämpas politiskt progressivt för att bygga ett osjälviskt samhälle.

De anknytningsrelationer du upplever som spädbarn till föräldrar (eller annan vuxen nyckelperson som spelar samma trygga, kärleksfulla, närvarande och stadigvarande roll) avgör hur du klarar dig socialt och känslomässigt som vuxen individ. Det visar författaren i boken ”Kärlekens roll” som tar upp den nya forskningen om hur spädbarn formas.

Kvalitén på de anknytningsrelationer du erhåller som spädbarn avgör också hur de sociala och känslomässiga banden blir i hela samhället. Det är tesen i den nya boken ”Det själviska samhället”. Missnöjda bebisar ger ett mer själviskt samhälle. Nöjda bebisar ger ett mer osjälviskt samhälle.

”Spädbarnstiden, menar hon, är inte bara avgörande för varje individs utveckling utan är också själva navet i överföringen av samhällets kultur. Här finns en viktig nyckel till hur ett mer empatiskt samhälle ska kunna byggas…den tidiga fostran av barn påverkar upprättandet av samhällets värderingar, samtidigt som den återspeglar och formas av den.”

Dessa citat, knyckta från bokens baksidestext, sammanfattar boken bra. (Detta till skillnad från själva boken som luddar till sitt viktiga och intressanta budskap genom att vara pratig, repetitiv och spretig). Spädbarn som får kärlek blir empatiska, om inte blir de lätt otrygga, osäkra, aggressiva och ”svagsociala”.

Istället för att prata om just mammans roll i barnuppfostran, vill Sue Gerhardt diskutera spädbarnets behov. Dagis är bra efter två års ålder, men innan dess bör föräldrarna helst ta hand om barnet, menar hon. Pappan och mamman.

Mitt spontanförslag: Ett första mammaår med spädbarnet följt av ett andra pappaår med barnet. Betalt av samhället och erbjudet som ett helhetspaket – båda föräldrarna ska ställa upp. Gärna, som Sue Gerhardt föreslår, med obligatoriska ”lärande” föräldraträffar.

Varför mamman första året? På grund av amning och mammans ”graviditetsnära” relation till spädbarnet. På grund av möjligheten att mamman är mest evolutionärt anpassad till barnavård. Och som en taktisk men ytlig eftergift till en könsrollskonservativ opinion.

Titeln på denna recension hade också kunnat vara ”Åter till frågan om spädbarn och biologi”. Detta eftersom den (som när det gäller könsroller) handlar om hur man hanterar människans givna evolutionära natur, ochsamtidigt bibehåller könens jämställdhet.

Sommaren 1968 var jag volontär på en israelisk vänstersocialistisk kibbutz (kollektivjordbruk). Där uppfostrades barnen av utbildade barnskötare i särskilda barnhus för olika åldrar, där de även sov. Föräldrarna träffade de under och efter kvällsmåltiden.

Systemet bröt så småningom samman eftersom mammorna ville ha sina barn hos sig på natten (nu är hela kibbutzsystemet i kris och hotat till sin överlevnad). Kibbutzbarnen blev dock i stor utsträckning landets elit. Men å andra sidan – vilket Israel skapade de?

Jag kommer också att tänka på min egen spädbarnstid. Mina föräldrar läste på lärarhögskolan i Gävle och lämnade mig till ett slags barnhem på dagarna. Nu vet vi ju hur kallt barn på institution behandlades på den tiden.

Så kanske min otrygghet, mitt dåliga självförtroende och min bristande sociala kompetens har något samband med denna erfarenhet som spädbarn? Liksom mina sedan tonåren återkommande depressioner, vilka gör att jag sedan många år dagligen tar ”lyckopiller”?

Några valda citat från boken (hon kritiserar kapitalismen, men just vad gäller det hittar jag inga bra och dräpande citat):

”I strid med Ayn Rands uppfattning om en värld full av obundna människor visar forskningen att vi istället lever i en värld av ömsesidiga beroenden, och att moraliska värderingar uppstår genom vårt sätt att relatera till varandra, vilket börjar redan i spädbarnsåldern”

”Det synsättet står i kontrast till den allmänna uppfattningen att det är generna som allsmäktigt styr vårt beteende… viktigt att inse att de gener som har med vårt sociala beteende att göra inte sätts på och stängs av helt på egen hand utan – enligt den senaste epigenetiska forskningen – påverkas av den omgivande miljön.”

”Osjälviskhet är inte bara ett steg framåt i den individuella utvecklingen (vilket det är) utan samtidigt ett kulturellt framsteg. Frågan den här boken ställer är: Kan tankegångar från utvecklingspsykologin bidra till att förändra vår sociala och politiska natur?”

”Reptilhjärna är visserligen enkelriktad, vanestyrd och har bara ett mycket rudimentärt socialt medvetande – härska eller behärskas – men med däggdjursdelen av hjärnan har vi fått en hel uppsättning av nya möjligheter. Den ger oss sociala instinkter för omvårdnad och samarbete…”

”Då är det lätt gjort att bortse från eller underskatta behovet av gemenskap, sammanhang och omsorg, de kollektiva och icke-materiella behov som konsumtionen inte kan tillfredsställa, ”vi” i motsättning till ”jag”.”

Hans Norebrink

Läs mer: Kulturen, Romelsjö, Jenny Silver, ST,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Köp boken på Bokus

Köp boken hos Adlibris

About these ads