Brotten är fler i innerstan

Brotten är fler i innerstaden. På den punkten har Johanna Langhorst rätt. Men det beror inte på att innerstan är en etniskt rensad zon (om hon påstår det, kanske är det bara SVD:S rubriksättare som fått nåt om bakfoten. Det är den nämligen inte. I innerstan bor det visserligen i huvudsak bara medelklass och överklass, men i innerstan vistas alla klasser under dygnets alla timmar. Brotten begås dock i huvudsak av arbetarklassens unga män. Detta oavsett etnicitet.

När det gäller trivseln och social dysfunktionella förorter har jag kritiserat Langhorst förut. Det är inte hur det är byggt som är den viktigaste anledningen till att miljonprogramsförorter eller miljonprogrammets radhus- och villamattor inte fungerar socialt. Men det har betydelse. När man behöver bilen för att handla, när man inte har några naturliga samlingspunkter, när husen är som isolerade öar, när det inte går att kontrollera barnen från lägenheten för den ligger så högt upp att kontakten är borta, när det blir för många människor i närområdet, det halvprivata området som kanske inte ens finns, så fungerar inte ett område socialt.

I motsats till Langhorst finns mina rötter i sådana områden, men hon har levt längre än jag i socialt dysfunktionella miljonprogramsområden med skillnaden att jag delvis har jag vuxit upp i dem. Huvuddelen av mina släktingar har bott i arbetarklassförorter i Göteborg under hela min uppväxt och en stor del av mitt senare liv. Vilket fått mig att inse att dessa områden inte fungerar.

En delorsak till att förorterna inte fungerar är hur områdena är konstruerade. Trafiksepareringen är ett av problemen. Det har skapat mer otrygghet än trygghet. Gångvägar genom skogsområden och isolerade från bilarna är otrygga. Spårvägshållplatser i skogen istället för vid vägen är otrygga. Förorternas konstruktion leder till färre människor i omlopp på varje enskild plats vilket leder till otrygghet. Otrygghet är lika dåligt som faktisk brottslighet för människors välbefinnande.

Förorters problem handlar dock självklart i huvudsak om ganska komplexa problem. Det handlar om klasskillnader, brist på service, infrastruktur, förfall, fattigdom, nedmontering av samhällservice. Samtidigt ska vi komma ihåg att miljonprogramsförorterna inte fungerade bättre när jag var ung på 1970-talet än idag. Då fungerade fritidsgårdarna och fältassistentverksamheten. Problemen med stökiga gäng och rån fanns även då. Jag vet heller ingen som tror att sociala problem med fattigdom och icke-fungerande familjer går att lösa genom att bygga annorlunda (det finns kanske enstaka såna, men tillåt mig tvivla). Langhorst har en del fördomar helt enkelt.

Hon har fördomar inte bara om vad hennes egna medelklassfränder till arkitekter faktiskt tycker, hon har fördomar om den arbetarklass hon inte känner till, inhemsk såväl som invandrad. De förstnämnda är nedsupna enligt Langhorst, de andra är nyktra, snälla och skötsamma. Snacka om att vara fördomsfull. Ärligt sagt kan Langhorst gå och gömma sin medelklassattityd och sitt klassförakt nånstans ute i skogen. Jag uppfattar inte Langhorst som en person med ett inifrånperspektiv, utan en medelklassperson som bott i förorten under lång tid, med förakt för huvuddelen av den svenska arbetarklassen och en romantiserad bild av en mindre del av densamma. Hon snackar och skriver skit från ett medelklassigt utifrånperspektiv men låtsas att hon är en del av arbetarklassen. Det är hon inte.

Inte heller finns ett mångfacetterat kultur- och föreningsliv i arbetarklassförorter. Det fanns inte på 1970-talet och inte idag. Att tro att det finns är att lura sig sig själv. Det är välbelagt att arbetarklassen är mycket mindre engagerad i föreningsliv och liknande än medelklass och överklass.  Orsakerna till det är lika komplexa som orsakerna till förortsområdenas dysfunktionalitet.

Och ja, en majoritet av invånarna i miljonprogramsförorterna trivs. Oavsett om det handlar om arbetarklassförorterna om vilka det finns och alltid har funnits en mängd fördomar eller om radhus- och villamattorna. Det är trevligt med skogen och grönskan. Men. En större majoritet trivs trots allt i innerstäderna.

Intressant?
Borgarmedia: SVD,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • En bra analys tycker jag. Jag har själv växt upp och bott i ”utanförsskapsområden” i 35 år. Under min tid (flyttade från Hovsjö i Södertälje 1997 då jag inte kände mig ”hemma” där längre) i dem så kände iaf jag inte mig särskilt otrygg i områdena i sig.

    Värre var det i City, Södertälje som Stockholm, för precis som du säger så samlas alla klasser där. För att inte tala om all alkoholkonsumtion som koncentreras där. Så det argumentet som Langhorst kör med är bara billigt och förenklat.