Siffrorna skriker efter revolution. Koldioxidhalten i atmosfären har klivit över 400 miljondelar. Det är resultatet av den utsläppsexplosion som inleddes runt millennieskiftet: under 1900-talet växte utsläppen av koldioxid med i genomsnitt 1 procent per år, men sedan 2000 har de växt med drygt 3 procent per år – mer än i de värsta scenarier FNs klimatpanel tidigare laborerat med.
Allt detta tar oss rakt mot en höjning av jordens medeltemperatur på fyra grader inom de närmsta 40-50 åren. En sådan uppvärmning är, med ord från Kevin Anderson, ledande auktoritet på utsläppsscenarier, ”oförenlig med ett någorlunda organiserat och civiliserat samhälle. Det är också mer än vad vi kan anpassa oss till.” För att behålla en 50:50-chans att begränsa uppvärmningen till två grader – en alldeles för hög gräns för att biosfären ska tryggas, men ändå – krävs nu att de rika länderna minskar sina utsläpp med omkring tio procent per år, för att nå absolut nollutsläpp inom tre decennier. Vad betyder det? Som Anderson själv konstaterar kan ingen marknad i världen åstadkomma något sådant. Det krävs, med hans ord, en ”planerad ekonomisk recession”.
Det kan sägas klarare: utsläppsminskningar på tio procent per år – det minsta vi behöver – utgör per definition en krigsförklaring mot kapitalet. Vi talar ransonering, statlig kontroll av alla betydande utsläppskällor, likvidering av ofantliga kapital nedsänkta i fossil infrastruktur, hård planering av ekonomin i dess helhet för att kunna nå målen. Detta är allmänt vedertaget inom klimatvetenskapen: ju längre vi väntar med att minska utsläppen – ju längre de får fortsätta accelerera – desto mer brutalt radikala måste åtgärderna bli när (om) vi till slut sätter igång. Hade omställningen inletts i början av 1990-talet hade socialdemokratiska manipulationer av marknaden – några subventioner här, några skattesatser här, en bunt offentliga satsningar – kanske fixat biffen. Nu är det för sent för sådant.
Klimatpolitiken följer, av en inneboende logik i korsningen mellan ekonomiska och rent biofysiska lagar, en tidslinje från Bernstein och Branting till Lenin och Trotskij. Till slut står vi där med Kommunismen och terrorn, Trotskijs mest problematiska text, från det värsta akutläget 1920: ”Kamrater, vi står ansikte mot ansikte med en svår period, kanske den svåraste av alla. Mot svåra perioder i folkens och klassernas liv svarar hårda metoder.”
Detta är inget att glädja sig över. Klimatleninismen blir en tragisk nödvändighet därför att det fossila kapitalet inte släppte igenom någon ekologisk reformism. Se det så: för varje år som går med två nya miljondelar kommer vi ett steg närmare 1920 – en katastrof i alla avseenden. Men det är det fossila kapitalet som skrivit den historien.
Ursprungligen en ledare i Internationalen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Koldioxidhalt, Växthusgaser, Koldioxid, Uppvärmning, Klimatpolitik, Ekologisk reformism, Klimatleninism, Klimathotet, Växthuseffekten, Samhälle, Politik
