Oroligheterna i Stockholm allt annat än konstruktiva

Husby

För tredje natten i rad har det varit oroligheter i Stockholm. I Husby har några tänt eld på konst- och hantverksföreningen Husby Gård och på andra ställen har ungdomar tänt eld på sina grannars bilar. I Jakobsberg har en polisstation angripits och det är ju i all fall ett korrekt mål som valts ut. Vid missnöje med polisen är det naturligtvis inte grannens bil som ska eldas upp.

Det finns säkert en politisk orsak till att en del av ungdomarna är förbannade. Men det finns också ungdomar och unga vuxna som är upprörda av andra skäl. Något som den göteborgske hamnarbetaren Erik Helgeson skrivit om på facebook:

I Sverige känns det dessutom som att vi aldrig lär oss av det som varit. Vi glömmer alla avgrundshål som i efterhand varje gång uppenbaras i den där etablerade Bilden med stort B. De där beväpnade terrorcellerna, de kriminella gängen, de inresta vandalerna, lynchmobben mot de utlämnade rättsskiparna som kanske egentligen inte fanns när sanningen skulle fram. Eller det samstämmiga underklassupproret, de hunsades revansch eller det röstlösas medvetna svar på all nedtystningsförsök, som i bästa fall var en myt med svag sanningshalt.

Polisens spretiga propaganda-apparat kablar återigen ut hörsägen och gissningar om ”nästa polismord i Västerort” som fakta till sensationslystna medier. I konfliktens mitt går det plötsligt att mobilisera kring rykten. Situationen polariseras extremt och blixtsnabbt. Är du med eller mot?

Ropas det inte på upptrappat polisvåld så är det högre straff och ökad social stigmatisering som är botemedlet mot en påstått patologisk förstörelselust.

Bland andra infinner sig viljan att se något som egentligen inte existerar. En medveten och precis strategi och ett konstruktivt politiskt budskap i varje kastad sten eller eldsvåda.

Det krävs ett stort mod och intelligens för att säga något vettigt när larmrubrikerna bitit sig fast och kvällstidningarna kör livesändningar från det ”brinnande kaoset” i Husby.
Insatserna är höga. När drevet går finns det få nyhetsförmedlare som vill skilja mellan förståelse och acceptans eller rentav förhärligande och stöd för civilt våldsanvändande. Den som inte ”tar avstånd från våldet” (vilket i denna kontext givetvis inte inkluderar polisens våldsutövning och strategier, varken nu eller under åren som föregått händelserna) löper mycket stor risk att stämplas och hängas ut. Inte bara på extremhögerns hatsidor utan även i de etablerade massmediernas ledarsidor och krönikor.

Å andra sidan kommer uppmärksammande av många Husby-bors rädsla, otrygghet eller ilska gentemot förstörelsen av folks i många fall surt förvärvade arbetsredskap och fortskaffningsmedel att generera missnöje bland rörelseanalytiker som vill se ”upploppen” som det medvetna startskottet för det stundande sociala upproret.

Hursomhelst måste det ju göras. Det måste finnas röster som förklarar att det finns skäl till att ungdomar och äldre i storstädernas förorter tar stora risker att hamna i fängelse för att tända eld på grannarnas bilar och kasta sten på polis och troligen även brandkår.

Det är inte sådana skäl som fråntar enskilda personer ansvaret för sina handlingar eller urskuldrar bristande impulskontroll, utan sådana som beskriver varför reaktionerna på ett polisingripande med dödlig utgång eller upplevd nonchalans från myndigheter och politiker kommer att ta sig olika uttryck i Husby och Lidingö, Alby och Danderyd. Alldeles oavsett vilka moraliska aspekter man väljer att anlägga

Erik Helgeson fortsätter med att hävda det är försent för avståndstaganden eller sympatier med händelseförloppet. Det har sin egen dynamik menar han. Jag tror att han har fel på just den punkten. Det är aldrig försent för analyser, avståndstaganden eller sympatiyttringar fria från moraliserande attityder. Jag finner ingen anledning att ta avstånd från händelserna, inte heller nån anledning att jubla. Jag förstår varför det skervad som bidrar till den explosiva utvecklingen osv. Något som inte innebär att jag tycker det är bra.

Helgeson fortsätter med att det handlar om att det finns två förklaringsmodeller av världen. Den ena sympatiserar varken Erik Helgeson eller jag med. Den andra är så som jag och Helgeson ser på verkligheten:

I den andra förklaringsmodellen är Husby istället Lidingö, Limhamn, Långedrag eller Örgryte, men med en mycket stor obalans mellan tillgängliga resurser och faktiska behov i alla livets delar – i boendet, i skolan, på fritiden och på arbetsmarknaden. Med uppenbara, vetenskapligt konstaterade, inbyggda hinder för invånarnas ”fria” livsval. Med klart ökad risk för att förnedras i vardagen till följd av ens namn eller hudfärg.

Om man i spädbarnsåldern tagit idag välartade, framgångsrika 17-åringar i Saltsjöbaden och släppt ner dem i Husby, för att dela alla de erfarenheter som den genomsnittlige 17-åringen bär på där, hade de enligt denna förklaringsmodell också reagerat annorlunda på den uppkomna upplopps-situationen. De hade haft ett annat förhållande till polisen, en annan (brist på) tilltro till att deras röster skulle bli hörda och till att deras behov förr eller senare skulle tillfredställas.

Många av de förflyttade Saltsjöbadsungdomarna hade stannat hemma när de mörknat igår och idag, oroats över om området nu skulle stigmatiseras ännu mer men vägrat acceptera en problembild där hela ansvaret läggs på några dussin stenkastare. Andra hade tagit sig ned till torget för att se vad som hände, fått höra de rasistiska glåporden och se aggressiviteten hos de som ska upprätthålla lagen. Ett fåtal hade vandaliserat sitt närområde. Någon i okontrollerad ilska, någon för att han vill ha hämnd, någon för att han gillar när det brinner, någon för att han känner sig mäktig när han kan vara med och styra händelseutvecklingen och kanske någon för att han naivt hoppas att problemen nu skulle tas på allvar.

Ser man det så är det samma sorts människor men under helt andra förutsättningar man ser i TV-rutan. För att slippa repriser krävs samhällsförändring. Utjämning. Inte för att samhället utpressas till det av de som bränner bilar – många av dem kan och kommer man att låsa in och sopa bort – utan därför att just de där förutsättningarna så ofta får just de där symptomen. Om och om igen.

Upploppen är som Helgeson symptom på ett samhälle där det gått snett. Symptom på ett samhälle där många människor misshandlas av makthavarna och lämnas utan hopp. Bilbränderna, attackerna på polisen och brandkåren är ett symptom på ett samhälle där alla inte känner att de hör hemma. Där många upplever att de inte har nån framtid. Världen upplevs grymt orättvis. Bilbränderna, bråken och upploppen är ett tecken på det, ett symptom på ett sjukt samhälle. Men de är inte en lösning. De är inte ens vägen till lösning. Inte en början på vägen till en lösning. Att tro det är att vara naiv och idealistisk i överkant. De är inte en politisk handling även om de kan sägas ha en politisk bakgrund.

Långsiktigt kan dessa problem inte lösas med mer poliser, repression och förtryck. Långsiktigt krävs ett arbete för ökad jämlikhet, minskad arbetslöshet, minskad bostadsbrist. Det krävs att polisen faktiskt ingriper mot de kriminella gäng som finns och inte agerar rasistiskt mot vanligt folk så som skedde i Husby när oroligheterna började.

Det som krävs är organisering och organiserat politiskt arbete. Bilbränder och upplopp hjälper inte, även om de bakomliggande orsakerna går att förstå.

Intressant?
Mer: Moberg, Röda Malmö, Annarkia, Megafonen, Fria1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

5 svar på “Oroligheterna i Stockholm allt annat än konstruktiva”

  1. Tja, som uppväxt i Saltsjöbaden och efter att ha bott i Husby i nio år kan jag bara hålla med Helgeson. Själv är jag rasande på de som eldade upp lastbilen för min lokale handlare och än mer förbannad på den som tände på det fina Husby Gård.

    Samtidigt är jag förstås förbannad på många av de beslut som fattats om Husby den senaste tiden som t.ex tvångsprivatiseringen av vårdcentralen, flytten av posten, mm.

  2. Vågar mig på att påstå att en av orsakerna till bråken är de nya reglerna för månadskort. Där korten inte gäller kvällar och helger för gymnasieelever och de inte längre ingår i socialbidragsnormen. Det gör att folk är fastlåsta i Husby, inte kan åka in till stan, fryshuset eller annat. De är inlåsta på ett område där inget händer.

    Tacka f-n för att det blir bråk.

Kommentarer är stängda.