Fascismen nationell medelklassextremism

Älskade fascismBoknytt
Älskade fascism
Henrik Arnstad
Norstedts

Fascismen nationell medelklassextremism

Jag tvekade skaffa historikern Henrik Arnstads 400-sidiga ”Älskade fascism – De svartbruna rörelsernas ideologi och historia”. Ännu en bok i tiden om högerpopulism! Men jag hade fel.

Detta är det bästa, intressantaste, fräschaste, samt mest nydanande, forskningsbaserade och övertygande jag någonsin läst om ”mysteriet fascism” (mitt uttryck). Om dess rötter, klassbas och ideologi. Med såväl detaljer som tid-rum-översikter. En applåd!

Vissa vänstergruppers traditionella ideologiska mytbildning om fascismen slås i spillror av nyktra empiriska faktastudier. Fascismen var inte ett klassuttryck för borgarklassen – och särskilt dess mest reaktionära, aggressiva och imperialistiska skikt, som det brukar heta i jargongen.

Den var i verkligheten socialt baserad på medelklassen och dess fanatiska försvarsmobilisering – klämda i samhällsmitten som dess småborgare, tjänstemän och rika bönder var av mellankrigstidens delvis revolutionära arbetarklass på vänsterkanten, och den storkapitalistiska bourgeoisien på högerkanten.

Detta var en tid av politisk instabilitet, ekonomisk depression och psykologisk desperation – i spåren av den framtidsoptimismens död som första världskrigets fasor gav upphov till. Allt detta fick den rädda och otrygga medelklassen att byta sin gamla liberalism mot fascism. En helt ny ideologi som föddes i Italien 1919.

Överklasskonservatism, medelklassfascism och underklassocialism stod mot varandra. Men fascismen hade som ”idégrundbult” (mitt uttryck) att förneka sin egen klassbas, avfärda klasskampen och motsätta sig själva klassbegreppet, vilket sågs som socialt söndrande.

Istället föreställde man sig i nationalistisk anda det egna folket som en hel och odelbar kollektiv organism, med de olika samhällsskikten i harmoniskt (klass)samarbete med varandra. Kallat korporativism. Nationen som en kropp.

Man utvecklade dolkstötslegender, konspirationsteorier och syndbockstänkande för att förklara nationens upplevda problem, konflikter och förfall, som orsakade av yttre och inre fiender. Judar var överrepresenterade bland såväl kommunister som kapitalister. Det tog fascismen som intäkt för att ”etnifiera klasskampen” (min tanke och mitt uttryck) genom att attackera såväl ”det judiska kosmopolitiska storkapitalet”, som ”judebosjevismen”.

Den moderna nationen och demokratin föddes i den franska revolutionen 1789, med dess radikala jämlika medborgartanke, och folkliga engagemang. Detta progressiva nationsarv perverterades först av elit-konservatismen, och sedan av fascismen med dess våldutövande totalitära nationalistdiktaturer.

Ändå byggde fascismen ytligt och retoriskt vidare på de moderna upplysningsidéerna genom att tala om och politiskt mobilisera folket för nationen. Man tog till sig tanken att makten utgick från folket – inte som förr från Gud och kungen. Men i verkligheten fortsatte som tidigare en elit att styra. Upplägget var kanske en ytlig taktisk anpassning till moderniteten (min spekulation).

Och detta klassöverskridande budskap om samlande nationell enighet och ”folksolidaritet” (mitt uttryck) attraherade till fascisternas egen förvåning även delar av arbetarklassen och borgarklassen. I alla sociala skikt fanns en potential att sätta folk före klass.

Men överklassen i sin helhet hade aldrig accepterat arvet från 1789. De ville fortfarande bestämma själva över ett passivt underordnat folk, där vanliga människor inte engagerade sig politiskt. Visserligen hade den härskande klassen sedan slutat av 1800-talet tagit till sig en egen elitär nationalism för att få folkligt stöd. Men fascisternas aktiva och politiserade människomassor var inget som lockade den i grunden antidemokratiska överheten.

Överklasskonservatismen och medelklassfascismen representerade två skilda klasser och två skilda ideologier. Trots det kom mellankrigstiden att präglas av mer samarbete än konkurrens mellan dessa två sociala krafter. De delade ju i grunden samma intresse av att bevara sina samhällsprivilegier, sin ställning i den sociala hierarkin, vilken hotades av den gemensamma fienden i socialismen och arbetarklassens proletära vänstergestalt.

Motvilligt kom den konservativa eliten att alliera sig med den fascistiska pöbeln (som en del av dem såg saken, även vad gällde Hitler och Mussolini som personer). Konservativ elit och folklig fascism närmade sig varandra.

Vänsterfascisterna protesterade och ville fortsätta att bekämpa såväl kapitalism som kommunism, men de rensades bort från rörelsen (som i ”De långa knivarnas natt”). Mussolini och Hitler kom till makten i samarbete med de traditionella konservativa eliterna i respektive land och fortsatte väl vid makten det samarbetet. Fascisterna hade aldrig själv total(itär) kontroll över samhället, som ursprungligen tänkt.

Under den nazistiska ockupationen av Europa föredrog Hitler ofta att hellre samarbeta med den lokala konservativa överklassen, än med den lokala fascistiska rörelsen. När olika länders konservativa slog ner på ”sina” fascistiska rörelser kom knappast några reaktioner från Berlin.

I slutändan var ”realfascismen” (mitt uttryck) en högerrörelse på den borgerliga sidan av politiken. En samhällsbevarande kraft bortom den febriga nationalistiska revolutionsromantiken. En rörelse som liksom konservatismen odlade en nostalgi för det historiskt förflutna, men som i praktiken byggde ett modernt samhälle. En slags reaktionär modernism. Fascismen var blott en alternativ väg till (den fulla kapitalistiska) moderniteten (min sammanfattning).

Även hatet mot demokratin delade medelklassfascisterna med de överklasskonservativa. Den revolutionärt socialistiska vågen i Europa efter ryska revolutionen och första världskrigets slut bemöttes brutalt och våldsamt av båda dessa rörelser.

Men nedtonat i historieböckerna är att det var de konservativa eliterna som avskaffade den spirande parlamentariska demokratin i stora delar av Europa på 20- och 30-talen. Se Östeuropas många högerdiktaturer under mellankrigstiden, och se Francos auktoritära konservativa diktatur (understödd av de fascistiska falangisterna).

Förutom de konservativas seglivade demokratiförakt (även i Sverige) lyfter Henrik Arnstad fram andra ofta bortglömda aspekter av mellankrigstiden. Som fascisternas inte oväsentliga folkstöd eller acceptans – även i vissa länder under nazistisk ockupation (efter kriget blev alla plötsligt motståndskämpar i historiemyterna).

Han krossar också myten om kvinnan som enbart ett offer för fascismen. De deltog ofta entusiastiskt i de fascistiska rörelserna, och det fanns även en fascistisk feminism! Lika underligt är det att det dessutom fanns syndikalistiska fascister!

Under efterkrigstiden, 1945-1989, i efterdyningarna till Förintelsen och under det kalla krigets polaritet mellan väst-öst, USA-Sovjet, höger-vänster, kapitalism-realsocialism, så verkade fascismen försvinna (utom i små övervintrande nazistsekter). Men kommunismens fall (och allmänt krisen för socialism och socialdemokrati under nyliberalismen, min kommentar) öppnade ett nytt politiskt utrymme för fascismen, konstaterar Henrik Arnstad.

Än mer så sedan islamismen trädde fram som en upptrissad hotbild mot väst (och nyliberalismen lett till ekonomiska kriser, arbetslöshet, och nerskärningar i välfärden, min kommentar). Plötsligt kunde den politiskt oacceptabla antisemitismen bytas ut mot muslimer som syndabockar för allt ont.

Men skildringen av den postsovjetiska fascismen i boken är inte lika intressant och djuplodande, som analysen av mellankrigstidens högerextremism. Bland annat undrar jag hela tiden vart klassanalysen tagit vägen. Vilken klassbas har vår tids fascism? Knappast medelklassen väl, som i stor utsträckning är nyliberalismens vinnare: Kanske vissa delar av medelklassen? Jag saknar forskningsuppgifter i den frågan.

Som författaren skildrar fanns i Perons Argentina en slags ”arbetarfascism” (mitt uttryck). Och i Rumänien fanns en ”bondefascism” (mitt uttryck). I båda fallen vad gäller klassbas, inte i ledarskap.

Kanske vår tids fascism har sin sociala bas i den förlorande, tillbakadrivna och avpolitiserade arbetarklassen? I varje fall i dess lägsta del, som i industrikrisande bruksorter? Eller bland de osäkert anställda arbetarna i det så kallade prekariatet? Samt i delar av lägre medelklass?

Och författaren själv verkar heller inte helt ut vilja stämpla dagens främlingsfientliga högerpopulistiska partier somneofascistiska. Man anar en tvekan och jag förstår varför. Dagens yttersta höger (eller ”yttersta mitten”, mitt uttryck) tror – förutom små nazisekter – på parlamentarisk demokrati, kapitalism, och marknad, menar författaren. Inte på våld, uniformer och korporativism. De har även bytt rashat mot judar, mot kulturellt hat mot muslimer.

Så vad är då fascismens egentliga kärna och klassbas, när så mycket skiljer mellan dåtidens fascism och dagens neofascism (om man nu kan kalla den så)? Folklig ultranationalism syftande till nationernas pånyttfödelse, enligt boken.

Mot det kan hävdas att fascismen var en germansk-europeisk-arisk-vitmakts-internationalism. En ”kosmopolitisk vitrasglobalism (mitt uttryck) syftande till en enad värld där den överlägsna vita rasen hierarkiskt styrde över (makt) och exploaterade (resurser) de färgade ”undermänniskorna” i ”slavraserna” (mitt uttryck).

Och där en vit elit samtidigt hierarkiskt styrde över även de vita folkmassorna (utan makt men med resurser avtvingade de icke-vita). Den vita arbetarklassen köpt av imperialistiska extraprofiter för att använda en gammal teori (min jämförelse).

Alltså en gränslös värld med olika människovärde såväl etniskt som klassmässigt. En extremhögerglobalism. En kosmopolitisk icke-nationell rasism. En alternativ internationalism.

Ändå tror jag att författaren på ett konkret sätt fångat fascismens innersta väsen; Alltså folklig mobilisering och reaktionär nationalism. Detta för att stärka en nation i kris omgiven (som man tror) av destruktiva och undergrävande inre och yttre fiender. En rädslans kollektiva försvarskamp (som folkkrigen i ex-Jugoslavien, min jämförelse).

Kan man komma djupare i förklaringar? Ja, det tror jag. Det mänskliga beteendets yttersta grund är det evolutionära arvet. Där finns svar.

Man kan analysera mat- och måltidstraditioner politiskt, kulturellt och socialkonstruktivistiskt. Men i grunden finns den evolutionära driften att skaffa energiresurser för överlevnad. Samma kan sägas om sex-kärlek-par-familjebildning. Evolutionärt finns i botten den ärvda reproduktionsdriften – biologisk fortplantning och genetisk överlevnad/fortlevnad.

På liknande sätt är högst troligen även andra aspekter av människans socialitet delvis styrda av vår djurarts medfödda beteendearv. Som att människan bildar sociala grupper delvis i konkurrens med andra grupper (vi-dom). Och som att människan ofta bildar sociala hierarkier med olika klassintressen i potentiell konflikt, Etni/nation och klass/socialgrupp.

De socialt och kulturellt konstruerade nationerna är den mänskliga historiens största politiska organisationsenhet som (medvetet) uppväcker människans naturliga gruppdrift – ibland i konflikter mellan nationer (för nationen, men inte för typ EU är människor beredda att dö och döda). Konflikter inom nationerna mellan olika samhällsskikt är vår tids sociala hierarki-konflikter i den upplevda vi-gruppen (alltså nationen). Detta är rimligen den evolutionära grunden till såväl etnisk-nationell konflikt som social klasskamp.

Fascismens ultranationalistiska aspekt är då dels, tror jag, att sätta den egna nationen/etnin före andra, konkurrens istället för samarbete (därav EU-motståndet i radikalhögern). Dels någon form av folklig (lågklass)mobilisering i nationens namn – som en reaktion på kris och upplevd yttre fara. Klassamarbete istället för klasskonkurrens. Där även arbetarklassen har en plats om den inordnar sig i den korporativa organiska odelade nationen.

Nationen började som en medborgargemenskap, vilket appellerar till vår evolutionära ömsesidiga altruism (”jag kliar din rygg så kliar du min”). Senare kom den även att bygga på etno-kulturell gemenskap, appellerande till vår släktskapsaltruism (att gynna de egna generna oavsett om dessa befinner sig i den egna eller i släktingars kroppar – eller i de man föreställer sig som släktingars kroppar, typ det egna folket).

I båda fallen är gränsdragningen mellan de som ingår eller inte i solidaritetsgemenskapen viktig. Gruppens resurser ska tillfalla ”gruppens egna”. Jag ger till gruppen och får av gruppen – resurserna ”läcker inte ut” från gruppen. Jämför med den vanliga folkliga kommentaren i invandringsdebatten att ”Vi måste ta hand om våra egna först”.

Vi människor har också en evolutionär drift till stark reciprocitet, en vilja att belöna de samarbetsvilliga och bestraffa normbrytare och snyltare – även om det kostar oss själva resurser. Detta eftersom gruppsamarbete bygger på att alla drar sitt strå till stacken. Annars går gruppen i längden i graven under trycket av sociala parasiter.

Min spekulation är att fascismen på något sätt appellerar till vår ”antisnyltdetektor” (mitt uttryck). När krubban är tom bits hästarna, sägs det. Och när nationen/gruppen upplevs i kris aktiveras jakten på utpekade förmenta snyltare på gruppen/nationen – som minoriteter och invandrare. Kanske kan man i hjärnforskning undersöka om främlingsfientlighet och motvilja mot snyltande fripassagerare på samhällskroppen aktiverar samma del av hjärnan?

”Folklig ultranationalism syftande till nationernas pånyttfödelse” skulle då i dagsläget mobilisera folket/nationen mot ”yttre fiender” som vissa grannländer (se ungersk revanschism), EU och islam.

Internt i gruppen/nationen skulle den mobilisera lägre medelklassen och arbetarklassen i nationellt utdefinierande kamp mot invandrare och minoriteter som känslomässigt inte upplevs tillhöra den egna vi-gruppen (och inte bör få dela dess resurser). Muslimen blir då behändigt en såväl yttre som inre fiende.

Men samhällsvetarnas majoritet har ignorerat det senaste halvseklets viktiga naturvetenskapliga forskning om människan och hennes beteende. Om dessa samhällsforskare och humanister ens bemödar sig med att nämna evolutionära, biologiska, evolutionspsykologiska och evolutionssociologiska resonemang, så nedlåter man sig inte till att gå i debatt med dem. En verkligt oschysst och odemokratisk ”diskussionsmetod”.

Även Henrik Arnstad är tyst på denna punkt. Och eftersom den evolutionspsykologiska dimensionen av människonaturen inte finns med i hans fascismanalys, så når den imponerande långt. Men inte ända fram.

 Hans Norebrink

# Jag skulle mer vilja betona även fascismens kulturella arv i den nationella historien. Se Barrington Moores ”Social Origins of Dictatorship and Democracy”. En stark liberal borgarklass gav västlig demokrati, medan en kvardröjande stark agrar-feodal-jordägar-aristokrati gav fascism.

# Henrik Arnstad utrycker sig lite otydligt om begreppet medelklassen. I början av 1800-talet var den växande kapitalistiska borgarklassen medelklass, feodalaristokratin överklass. Senare blev borgarklassen överklass. Inför hotet från underklassen-arbetarklassen-socialismen började så småningom gamla aristokratiska och konservativa, samt liberala och borgerliga krafter att sammansmälta.

# I fascistiska/konservativa diktaturer i södra och östra Europa var feodal-agrar-aristokratiska-kyrkliga-militära eliter starkare. I nordvästliga Europa var liberal-borgerlig urban-kapitalistisk demokrati starkare.

# Från boken ”Sveriges historia 1965-2012” vill jag lyfta fram följande citat från sidan 382: ”Framväxten av dessa högerpopulistiska och rasistiska missnöjespartier utgör en viktig del av det politiska landskapets förändring under perioden. Deras ursprung, som i fallet Sverigedemokraterna, kan i många fall spåras till 1900-talets nationalistiska och nazistiska rörelser. Men deras genomslag under 1970-, 1980- och 1990-talen kan också ses som en reaktion på de stora ekonomiska förändringar som under denna period gjorde en del av den gamla arbetarklassen till ekonomiska ”förlorare”, och på den kulturella förändring som framväxten av ett mångkulturellt samhälle innebar.”

# En nyliberalism/kapitalism i kris i kombination med avsaknad av ett realistiskt socialistiskt alternativ gynnar förstås fascismen. Liksom en slags identitetskris i en flytande värld. Har vänstern inga svar på detta som kan attrahera arbetarklassen/folket/nationen så växer förstås fascismen.

Läs mer: Internationalen1, 2, 3, 4Arbetaren, AB, GD, HD, ArbBSVD, GP, SR, DNDagens Europa, Motargument, Frivärld, Stålhandske, Westerholm, Dagbladet, Politik och poesi, Corren, Politiken, Ny Tid, Fria, Dagens BokSydsvenskan, Arena, KB, ETC, UNT, NydahlArnstad123456, 7, 8, 9, Goodreads, Marxistarkiv,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bokus

Adlibris 

About these ads

  • Jag anser att man måste skilja mellan småborgare (den medelklass som fanns på 1930-talet), dvs ensamföretagare, småbönder, hantverkare etc och den moderna medelklassen (tjänstemän, kontorsslavar etc). Den förstnämnda gruppen är mycket mindre idag än på 1930-talet, men den är fortfarande den klassmässiga basen för fascismen. Denna grupp (småborgarna) tillhör också förlorarna i dagens samhälle.

  • Jag är väl lite gnällig, men Arnstad är lika mycket historiker som Robert Aschberg

    • Du har rätt. De flesta trodde väl han var det eftersom han jämnt skrev det. Men sanningen har ju uppdagats. Jag har själv en del invändningar mot Arnstads resonemang och mot recensionen. Ska återkomma om det nån gång.