Ny neurovetenskap ger bättre samhälle

NeurorevolutionenBoknytt
Neurorevolutionen
Lone Frank
Fri Tanke förlag
ISBN: 9789186061708

Ny neurovetenskap ger bättre samhälle

Först kom dna och gener, och med det missförståndet att naturvetenskaplig utforskning av människan var ”reaktionär biologism”, som utmålade oss som slavar under medfödda, mörka, oföränderliga instinkter. Sedan kom epigenetiken som demonstrerade att miljön kunde slå på och av gener. Arvet styrde inte allt.

Nu kommer neurovetenskapen som visar att evolutionens mest komplicerade system – vår hjärna som innehåller ”själen” och ”jaget” – i högsta grad är formbar, plastisk, påverkbar och förändringsbenägen. Alltså möjlig att göra om med miljö och kultur. Ingen pessimistisk syn på en oförbätterlig mänsklig natur här inte.

”Ett frihetsbudskap” utropar danska vetenskapsjournalisten Lone Frank som kuskat runt och intervjuat entusiastiska ledande neuroforskare av alla de slag i den anglosaxiska (förstås) världen. En personlig reportagebok från forskningsfronten – med mycken miljöfärg.

Med kapitel om religion, moral, lycka, socialitet, ekonomi, konsumtion, lögn, samt individuellt och samhälleligt självförverkligande.

För här handlar det inte om vanliga trista elfenbenstornsforskare, som enbart ser sig som disciplininskränkta, opolitiska, tekniska och specialiserade kunskapsproducenter. Som vägrar integrera biologi och kultur, naturvetenskap och samhällsvetenskap. Som vägrar se forskning som ett verktyg för att hjälpa individer att bli lyckligare och samhällen mer harmoniska och välordnade.

Här handlar det om aktionsforskare som vill bidra till samhällsreformer (och tjäna pengar). Som vill komplettera alla humanistiska och samhällsvetenskapliga människovetenskaper med den nödvändiga neurovetenskapliga och evolutionspsykologiska kunskapsgrunden.

Utan den blir de kolosser på lerfötter (ett tema jag jämt tjatar om som mina recensionsläsare vet). Det handlar om att få en samlad och hel människovetenskap.

Kritik då? Javisst har jag kritik av denna i grunden superintressanta till science fiction gränsande bok på 300 lättsmälta sidor. Att avfärda religionen, själen och meningen med livet som enbart ett slags hjärnhallucinationer är att gå för långt i förhastad forskningshybris. Det är vetenskapsimperialistisk overstretch. Svindel av framgångarna.

I samma anda är den västliga ”tenikfixiga” ”socialingenjöriska” utvecklingsdeterminismen och framstegsoptimismen som forskarna och författaren med dem ger uttryck för.

Det är naivt att tro att mer kunskap om vårt inre – dess tankar, känslor och drivkrafter – skulle innebära att vi enkelt kunde bortse från dessa, som de intervjuade forskarna verkar tro. Så att säga ställa oss utanför oss själva. Exempelvis vet vi ju redan folk att de borde banta utan att det stoppar den globala fetmaepidemin.

Våra  flexibla människohjärnor har trots allt sina givna begränsningar i vårt ”primitiva” reptil-, primat och aparv. Som våra omedvetna känslodrivna lustar efter här-nu-tillfredsställelse (mat, sex, makt, status, identitet, gemenskap).

Vilket reklam, ekonomi, konsumism och ”jag-nu-kapitalism” utnyttjar till fullo. Jämför med den trista ”vi-sen-socialismen”. Kapitalismen har rätt i sin insikt om vår delvisa här-nu-natur. Däremot har den fel i sin förmodan att vi enbart har en självisk natur.

Trots den djupa här-nu-pryl-lyckan vet vi ju med vårt nya logiska, medvetna, rationella tänkande att varor och materiell standard över en viss nödvändig grundnivå inte gör oss långsiktigt lyckligare. Som författaren också skriver är det snarare relationer, empati och goda gärningar som ger varaktig lycka. Ändå fortsätter vi jaga prylar.

Nej, jag tror knappast att fullständig kunskap om hjärnan skulle räcka för en ”total remake” av människan. Vi får nog dras med såväl våra goda/kollektiva/osjälviska som med våra onda/individualistiska/egoistiska beteendetendenser. Men vi kan ”socialt bädda in” våra drivkrafter i ett smart samhällssystem som konsekvent lyfter fram våra positiva sidor (tror jag).

Det finns ju, som boken visar, mycket positivt att bygga på i människonaturen. Som våra naturliga känslor för samarbete, moral, rättvisa, tillit, kollektiva regler, imitation och inlevelse i andra.

Vi är som Lone Frank skriver ”obotligt sociala varelser”. Ja, viaspegelneuronerna binds vi rent neurologiskt till varandra som vore mänskliga grupper och samhällen en kollektiv superorganism.

Om naturvetarna ofta har beröringsskräck inför politik och samhällsvetenskap, så gäller även motsatsen, Samhällsvetare reser sig i revirliknande disciplinförsvar inför tanken att hjärnforskning, biologi och evolutionsvetenskap skulle kunna bidra till att mildra och lösa exempelvis sociala och etniska konflikter.

Just det föreslår författaren och neurologen Antonio Damasio (känd för boken ”Descartes misstag”) i samtal med Lone Frank. Hon refererar honom:

”Neurovetenskapen befinner sig vid en avgörande punkt, anser Damasio. En punkt där den bör komma ut ur sin isolering och slå sig samman med samhällsvetenskapen och den politiska vetenskapen. De är områden som har varit bra på att beskriva sociala och politiska problem, men som inte har kunnat göra mycket åt dem på grund av bristande kunskaper om de grundläggande orsakerna och processerna. Å andra sidan, när vi förstår mer om konflikter kan vi lära oss att det kan användas politiskt”.

”Vi måste bestämma oss och definiera hur vi vill inrätta samhället och tillvaron, oavsett vad vår natur påbjuder. Det är upp till oss själva att bygga de strukturer som vi vill ha. Det finns två verktyg att bygga med. Å ena sidan kulturen – de vedertagna normerna – å andra sidan vår kunskap om våra egna biologiska begränsningar och tendenser.”

Jag hade gärna sett mer i boken om hur hierarki och ojämlikhet minskar lyckan. Och om hur vi bygger bra grupper/samhällen, fredligt bredvid andra människogrupperingar. Alltså problemet ”vi-dom”. Etnicitet som begränsning av vår socialitet. Att vi inte känner identitet och tillhörighet till hela mänskligheten, utan främst till vår egen grupp.

För att avsluta med ovanstående tema (som jag gärna återkommer till i mina recensioner) så tror jag att till exempel mångkulturalismen i detta sammanhang är en politisk återvändsgränd. Istället för många separata ”vi” med svag samhörighet sinsemellan, bör varje samhälle integreras och sammansmältas ömsesidigt till ett gemensamt solidariskt interntaltruistiskt ”stor-vi”.

Det är ett av många tänkbara sätt att vrida våra djupa sociala beteendetendenser i positiv inkluderande riktning. Det är realistisk social ingenjörskonst grundad i neurovetenskap.

Hans Norebrink 

# Individen är på väg tillbaka, skriver Lone Frank på ett ställe, och boken lutar mer åt individlösningar än samhällsförbättringar (det är ju trots allt mest amerikanska forskare vi talar om och med).

På ett annat ställe skriver hon dock att kollektivet är på väg tillbaka. Jag hoppas hon har rätt i det senare – 33 år av nyliberal högervåg står mig upp i halsen.

Lone Frank citerar bland annat filosofen och neuroforskaren Steve Quartz: ”Hjärnan har några djupa mekanismer för att söka tillhörighet och gemenskap”.

Läs mer: DN1, 2, Corren, Håkan Lindgren, AB, Salon, Lone Frank,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Bokus

Adlibris 

About these ads