Avvecklingen av den svenska textilindustrin

Del 2 av 7 i serien Textilindustrin i Sverige

Den svenska textil- och konfektionsindustrin (tekoindustrin) började avvecklas på 1950-talet. Då sysselsatte tekoindustrin 115 000 personer, huvudsakligen i Göteborgsområdet och sjuhäradsbygden runt Borås men även i Norrköping och Skåne. I slutet av 1980-talet fanns i stort sett inget kvar. Idag finns 14 000 anställda inom tekoindustrin i Sverige. Väldigt få är textilarbetare eller konfektionsarbetare. Det handlar istället om administration, design och formgivning.

De allra sista större fabrikerna var kanske sytrådsfabriken i Göteborg och Kungsfors i Skene. Den förstnämnda ägdes större delen av sin existens av Mölnlycke (som är en del av skogskoncernen SCA) och det sistnämnda av Borås Wäfveri AB. Till en början ersattes svenska textilfabriker av dotterbolag till de svenska företagen i länder med låga löner som exempelvis Portugal. Senare blev det mer av direktimport av lågpriskläder från främmande tillverkare i Asien. Vid Sovjetunionens fall flyttades en del tillverkning till Estland och andra länder i Baltikum, från Sverige men även från andra låglöneländer.

Många av textilkoncernernas moderbolag hade genom tiderna samlat på sig en hel del kapital som ägarna inte tagit ut. Orealiserade vinster. Outtagna vinster. Mycket av detta var bundet i aktier i börsföretag. Det fanns två sätt som dessa värden kunde realiseras för ägarna med så lite skatt som möjligt. Försäljning av företaget var det ena. Så gick det i allmänhet till när det gällde icke-börsnoterade företag. För börsnoterade företag användes en annan väg. Bolagen omvandlades till investmentbolag varvid det blev mindre skatt på utdelningar etc. Till slut fanns det förstås också textilföretag som gick i konkurs, ibland med en tillfällig räddningskudde i form av en ordnad avveckling med hjälp av statliga medel.

Av de börsnoterade textilföretagen blev Almedal-Dalsjöfors ett investmentbolag vid namn Almedals, Eiserkoncernen blev Eiser Invest och senare Rang Invest, Borås Wäfveri blev Borås Invest, Kilsund blev ett investmentbolag osv. Men det mest kända och största var förstås Investment AB Asken som bildades ur Gamlestadens Fabriker AB. Andra investmentbolag som skapades ur textilföretag var Investment AB Wigral (ur ett antal läderföretag).

Förfarandet tillämpades även i livsmedelsbranschen där delvis samma förhållanden rådde. Jästbolaget blev Fannyudde, Svenska Sockerfabriks AB blev AB Cardo, Pripps Bryggerier blev Pribo och D. Carnegie & Co blev Investment AB Carnegie. I byggbranschen blev Geveko ett investmentbolag liksom ABV-Armerad Betong (Balken) och i trävarubranschen förvandlades Säfveåns AB till investmentbolag. Liknande manövrer gjordes också i vissa verkstadsföretag som exempelvis Bahco en tid senare och AB Malcus Holmquist redan på 1960-talet.

Sakta men säkert kom de flesta av dessa bolag att avvecklas. Aktieportföljen såldes av och efter att kapitalet på olika sätt hamnat hos aktieägarna med så lite skattebetalningar som möjligt avvecklades bolagen eller så omvandlades de återigen till rörelsedrivande bolag. Det senare genomfördes ofta efter att företagen köpts ut från börsen ellr genom försäljnign av de rörelsdrivande dotterbolagen i vilken resterna av den gamla textilverksamheten placerats.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Series Navigation<< Göteborg var textilindustrins huvudstadEiser – Eiser Invest >>
About these ads

  • Johan Blomquist

    Hej Anders,

    Intressant läsning!

    Sen har jag har en fråga till dig som är intresserad av politik, du har säkert inte missat debattartikeln i DN om ämnet:

    Vad tycker du om att det slängs 2,7 miljoner fimpar på våra gator och torg varje dag? Vad kan vi göra åt det?

    Kolla gärna in mitt blogginlägg om ämnet, samt läs min roliga krönika om Gollum-rökare – Sagan om ciggen, http://jjanddem.com/fimpa-ratt/

    Ha en fortsatt trevlig lördag! 🙂

    Mvh,
    Johan