Svenska Emissions AB

Del 5 av 10 i serien Emissionsbolag

Det största riskkapitalbolaget på 1910-talet var Svenska Emissions AB. Ett av två riskkapitalbolag ägda av Svenska Handelsbanken. Svenska Emissions AB var också det första av den tidens riskkapitalbolag:

I mars 1907, när diskussionens vågor gick höga om bankernas roll i industrins finansiering, tog Louis Fraenckel saken i egna händer och startade Svenska Emissionsaktiebolaget.  Företaget var fristående från Stockholms Handelsbank, men personerna i styrelserna var nära lierade med Fraenckel. Till verkställande direktör hade Fraenckel värvat Richard Hägglöf från Skånska Handelsbanken. Aktiekapitalet, på 12 miljoner fulltecknades snabbt. Fraenckels djärva satsning väckte stora förhoppningar.

[…]

Inom textilbranschen var emissionsbolaget delaktig i förmedlingen av Mölnlycke till Claes Johansson. I metallindustrin deltog man i de fusioner och rekonstruktioner som ledde fram till bildandet av Svenska Metallverken. I spritindustrin var man inblandad i fusions- och emissionsverksamhet i den framväxande sprittrusten. I kraftsektorn var man delaktig i bildandet av Krångede AB och Gullspång. Internationellt deltog emissionsbolaget i bildandet av LM Ericssonseuropeiska dotterbolag. Dessutom var företaget inblandad i en rad trustbildningar, inom tobak, ylle, tändstickor och bryggerier. Svenska Emissionsaktiebolaget gjorde hyggliga resultat och lämnade årligen 6% avkastning på kapitalet. Efter Fraenckels död förlorade dock Hägglöf ett viktigt stöd och kritiska röster mot den relativt försiktiga politiken höjdes.

[…]

Konflikten kom att bli ett vägskäl för bolaget. Hägglöf tvingades bort på stämman 1915 och in kom Carl Frisk, Aron Andersson, Oscar Rydbeck och Sven Lübeck. Verksamheten ändrade karaktär i hägnet av världskrigets drivhusekonomi. Finansieringen förändrades från ’hedge’ till ’Ponzi’ när de externa skulderna ökade från 0,6 till 18 miljoner mellan 1914-17. Vinsten steg till 30% av aktiekapitalet 1916 och utdelningen fördubblades. Vinsterna kom alltmer från korta affärer, som lönsamma förmedlings- och kreditarrangemang. När konjunkturen vände försökte företaget i det längsta hålla uppe skenet. Bokslutet 1920 kunde uppvisa positiva siffror endast tack vare idoga interna affärer med närstående aktörer. På hösten 1921, när luften definitivt gått ur bubblan, stod det helt klart att en rekonstruktion var nödvändig.

Enligt Richard Hägglöf (som kanske ska tas med en nypa salt eftersom han skriver om den verksamhet han själv var VD för) var Svenska Emissions verksamhet till en början lyckad och bolaget skapades inte för spekulation:

Svenska Emissionsaktiebolaget stiftades i mars 1907 på initiativ av Bankdirektören Louis Fraenckel, vilken kvarstod i styrelsen till sin död i augusti 1911. Bolagets förste styrelseordförande var vice Häradshövdingen Henrik Santesson till sin död 1912, då han efterträddes av Disponenten Carl Sahlin å Laxå, vilken kvarstod till våren 1915. Under åtta år eller från företagets startande och till våren 1915 var nedskrivaren av dessa rader verkställande direktör för detta vårt lands första emissionsföretag.

Blotta namnen på initiativtagaren och styrelseordförandena säga tydligare än ord att här aldrig var avsikten att skapa ett ansvarslöst spekulationsföretag. Bolaget startades efter en utpräglad högkonjunktur. Härnösands Enskilda Bank stod inför sitt fall. Den finansiella oredan och den s. k. metallurgiska härvan kastade redan sin skugga framför sig.

Linierna för Emissionsbolagets verksamhet voro från början icke så fullt klarlagda, utan man började arbetet prövande och försiktigt, och de uppgifter, som Fraenckel närmast torde hava tänkt sig för bolaget, blevo genom omständigheternas makt endast i mindre grad förelagda. En ansvarspräglad försiktighet och samvetsgrannhet utmärkte emellertid alltifrån början och intill år 1915 bolagets affärer. Vid regimskiftet inom bolaget våren 1915, då verkställande direktören och fem andra av styrelsens medlemmar under starkt observerade former avgingo, föregavs också bolagsledningens konsekventa försiktighet vara en av huvudanmärkningarna från den otåliga oppositionens sida. Emissionsbolagets utveckling efter 1915 mot den fullkomliga förintelsen har nu dömt i striden från det sistnämnda året.

Enligt Hägglöf var de flesta affärer som Emissionbolaget var inblandade i fram till 1915 framgångsrika. Bland affärerna nämner han bland annat rekonstruktionen av Mölnlycke Väveri AB och dess försäljning till Claes Johansson & Co år 1915, grundandet av Gullspångs Elektrokemiska Aktiebolag som sedan blev en del av Kraft AB Gullspång – Munkfors verksamhet, skapandet av kraftbolaget Krångede AB som blev ägare till större delen av vattenkraftverken söder om Ume älv och som sen såldes till olika bruksintressen.

Vidare var man engagerade i Svensson, Ohlson & Cnia i Buenos Aires, en svenskägd exportfirma som hade till ändamål att introducera svenska industriprodukter på den sydamerikanska marknaden, Reymersholms Gamla Spritförädlings AB, telefonbolagen i Wien, Budapest och Paris, rekonstruktionen av AB Svenska Metallverken, skapandet av AB Norrköpings Förenade Bryggerier, genom sammanslagningen av fem bryggerier i Norrköping till ett enda företag, bildandet av AB Förenade Svenska Tobaksfabriker av större delen av den svenska tobaksindustrin, AB Förenade Yllefabrikerna som bestod av en del större väveriföretag i Norrköping nämligen D. Brücks Fabriks AB, Bergsbros AB, Ströms Aktiebolag och R. Wahrens AB, AB Förenade Svenska Tändsticksfabriker, som omfattade 11 fabriker, Ryska Superfosfataffären, varigenom kontrollen över det viktigaste företaget inom denna industri i Ryssland överfördes till svenska intressen samt till slut också i  Holmberg, Bech & Cnia i Rio de Janeiro, ett affärshus med syfte att i Brasilien skaffa marknad för svenska industrier.

När Hägglöf skrev sin artikel i Affärsvärlden år 1925 existerade samtliga de nämnda bolagen. Idag finns bara två kvar (på sätt och vis i alla fall), Swedish Match, som idag dock består av den verksamhet som fanns i Svenska Tobaks AB och inte den som fanns i Svenska Tändsticks AB. Egentligen är det inte samma bolag som nämns ovan då Svenska Tändsticks AB var en sammanslagning av AB Förenade Svenska Tändsticksfabriker och andra företag år 1917 med Ivar Kreuger som huvudägare. Svenska Tobaks AB (från början Svenska Tobaksmonopolet) var ett bolag som tog över AB Förenade Svenska Tobaksfabriker år 1915. Mölnlycke AB finns också kvar, fast egentligen är det inte samma bolag som nämns ovan utan företaget Claes Johansson & Co. 1925 tog dock Skandinaviska Kredit AB över ägandet i detta bolag som 1933 fick namnet Mölnlycke Väveri AB.

Svenska Emissions AB spelade en stor roll när Handelsbanken efter år 1912 skaffade sig stora ägarintressen i AGA AB, ett verkstads- och gasföretag som länge kom att kontrolleras av Handelsbanken/Industrivärden efter att familjen Dalén förlorat ägarkontrollen. Från 1915 hade Svenska Emissions AB en tidigare AGA-chef, Aron Andersson, som chef. AGA existerar idag inte som självtsändigt företag utan är en del av det tyska bolaget Linde som kontrolleras av privata US-amerikanska institutioner och riskkapitalbolag.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Series Navigation<< Centralgruppens Emissions ABFinansinstitutet Svenska Värden >>
About these ads