Kraftigt ökande islamofobi?

Företrädare för det kallade Hijabuppropet har framfört att islamofobiska, antimuslimska brott ökar kraftigt i Sverige. Överfallet den hijab-klädda kvinna i Farsta som var den direkt orsaken till uppropet är ett typexempel och vanligare än vad statistiken visar. Helt klart är att det finns ett stort mörkertal när det gäller anmälningar av trakasserier mot muslimska kvinnor. Det har undersökningar som gjorts i bland annat Malmö visat.

Däremot finns det inga undersökningar som visar att den typen av fysiska överfall som ägde rum i Farsta är vanliga, inte heller att överfall och trakasserier mot kvinnor med hijab skulle öka. Om vi bortser från anmälningsstatistiken som ju har ett stort mörkertal för denna typ av brott så är den undersökning man kan använda sig av den Nationella Trygghetsundersökningen (NTU).  Både i brottsstatisitiken och i NTU finns det problem som gör att antalet hatbrott kan både överskattas och underskattas. Det är också så att antalet identifierade polisanmälda hatbrott i NTU är högre än antalet polisanmälda hatbrott i brottsstatistiken:

Därutöver skiljer sig undersökningarna åt, dels genom att NTU mäter utsatthet bland privatpersoner,medan målsäganden i hatbrottsanmälningarna kan vara såväl privatpersoner som exempelvis organisationer och församlingar, dels genom vilka brottstyper som undersöks. I statistiken över polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv undersöks anmälningar avseende våldsbrott, olaga hot, ofredande, ärekränkning, hets mot folkgrupp, skadegörelse, klotter, olaga diskriminering och diverse övriga brott, medan NTU mäter privatpersoners utsatthet för hatbrott avseende misshandel, hot, trakasserier och rån (även de händelser som inte uppges vara polisanmälda). Den sistnämnda brottstypen undersöks inte i statistiken över polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv, och trakasserier behöver inte utgöra brott.

Generellt är antalet hatbrottsmotiverade händelser som i NTU uppges vara polisanmälda fler än vad som framgår av hatbrottsstatistiken. Det torde framför allt bero på att NTU har förmåga att fånga upp en betydligt högre andel av alla hatbrott som sker och anmäls. Men även uppgifterna från NTU är behäftade med metodproblem. Ett sådant är att utsatta respondenter i NTU kan tro att brottet är polisanmält (om de varit i kontakt med polisen) fast det inte är det. Det kan även förekomma att den tillfrågade uppfattar det som socialt önskvärt att uppge att ett hatbrott är polisanmält. Händelser kan placeras fel i tiden eller förträngas, vilket betyder att den tillfrågade oavsiktligt också kan svara fel på grund av att hon eller han inte minns. När det ställs frågor om hatbrott kan det finnas en risk att drabbade inte vill berätta om händelserna. Dessutom kan det vara så att den utsatta upplever gärningen som ett hatbrott, men att den inte definieras så enligt hatbrottsstatistiken. Risk finns därför för såväl över- som underrapportering av antalet brottsliga händelser.

Det finns inte heller nånting i NTU eller brottsstatistiken som visar att de islamofobiska brotten ökar.

  • Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) var det år 2011 uppskattningsvis 1,2 procent av befolkningen (16–79 år) som blev utsatta för främlingsfientliga hatbrott. Andelen utsatta för antireligiösa hatbrott var 0,4 procent, och andelen utsatta för homofobiska hatbrott var 0,2 procent.
  • Främlingsfientliga hatbrott uppgavs vara polisanmälda i större utsträckning (37 procent) än antireligiösa (28 procent) och homofobiska (21 procent).
  • Enligt Skolundersökningen om brott (SUB)framkom att 4,5 procent av de tillfrågade eleverna i årskurs nio blivit utsatta för främlingsfientliga hatbrott år 2011, och 2,2 procent av ungdomarna rapporterade utsatthet för antireligiösa hatbrott under samma år.
  • Merparten (68 procent) av dem som blivit utsatta för ett antireligiöst hatbrott enligt SUB rapporterade även att de blivit utsatta för främlingsfientliga hatbrott.

NTU underskattar sannolikt antalet hatbrott. Detta då svarsfrekvensen bland de grupper som utsätts för hatbrott ä markant lägre än för andra befolkningsgrupper. Resultaten viktas visserligen och det kompenserar för en hel del fel, men osäkerheten blir större. Det är därför sannolikt att hatbrotten är fler än vad vi kan utifrån NTU.

När det gäller anmälda hatbrott så är anmälningsbenägenheten för antireligiösa hatbrott lägre än genomsnittet för liknande brott som inte har hatbrottsmotiv. Merparten av hatbrotten polisanmäls inte. Det gäller också för samma brottstyper (personrån, hot, misshandel, trakasserier) utan hatbrottsmotiv.

Från 2008 till 2012 ökade antalet anmälda islamofobiska hatbrott med 13%. En ökning alltså, men den kan lika gärna bero på ökad anmälningsbenägenhet som nåt annat. 2012 var det nämligen bara 306 stycken anmälda brott med islamofobiska motiv.

Endast en liten del av hatbrotten inbegriper fysisk kontakt med den utsatta personen, av de anmälda hatbrotten utgör de 18%. Det vanligt är verbala hot och trakasserier mot personer utan fysisk kontakt och det näst vanligaste är brott på distans som klotter, nätkommentarer etc.

Av de islamofobiska hatbrotten 2012 var olaga hot/ofredande det vanligaste (44 procent), följt av hets mot folkgrupp (24 procent) och ärekränkning (13 procent).

Sammantaget finns det inga som helst belägg för att de islamofobiska hatbrotten ökar. Hijabuppropets företrädare har alltså fel. De som sker är dock allvarliga nog och motiverar att man tittar på problemet lite extra.

Intressant?
Borgarmedia: AB1, 2, 3, SR, Skanskan1, 2, NSK1, 2, LT1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

About these ads