Alluvia Mining – ett bluffbolag?

Del 7 av 10 i serien GKL och Amarant

År 2012 ställde Alluvia Mining ut en konvertibel obligation för att få in kapital. I prospektet anges information som inte överensstämmer med informationen i den reklambroschyr för obligationerna som togs fram. I prospektet presenteras fem gruvprojekt, Benzdorp i Surinam, Valdivia i Chile, Willow Creek och Platinum Creek i USA och Greenwood  i Canada.

Framställningen i prospektet från verkligheten åtminstone i så motto att fyndigheten XS Platinum aldrig tillhört Alluvia, varken som köpt egendom eller som nyttjanderätt. Däremot har man under lång tid förhandlat med säljaren, Hanson Industries. De verkliga förhållandena framgår av domstolspapper från Alaska i vilka Alluvia Mining inte förekommer överhuvudtaget. I prospektet låter det så här:

Platinum Creek Mine. In November 2007, the Company acquired from Hanson Industries Inc. the majority of the operating facilities and equipment at the Platinum Creek Mine, including a lease on the Platinum Creek Mine that included a purchase option for title to the Platinum Creek Mine. The Platinum Creek Mine is located at Goodnews Bay in Alaska (United States), and covers 1,500 hectares of surface rights.

Vidare skiljer sig framställningen i prospektet från verkligheten vad gäller en fyndighet i Colorado, USA, kallad Willow Creek. På Alluvias hemsida framställs det som om man äger denna gruva. Så är dock vad jag förstår inte fallet. På hemsidan tas inte Greenwood och Platinum Creek längre upp som tillgångar.

Willow Creek beskrivs i obligationsbeskrivningen som en del av Alluvias tillgångar:

Willow Creek Mine. On 20 June 2012, the Company acquired 90% of the membership interests of Dexter Mining LLC. In April 2012, Dexter Mining LLC purchased a two-year lease and purchase option for mining concession in and around Willow Creek, Colorado. The Willow Creek Mine consists of 2,360 acres of claims which are contained in three major blocks. The claims are located on Bureau of Land Management and U.S. Forestry Service land and are approximately ten miles south of Leadville, Colorado. A full 112 mining permit covering 44 acres has been approved.

Det verkliga förhållandet är att man har drivit en förhandling om att förvärva en nyttjanderätt, förhandlat fram ett avtal, men snabbt hamnat i betalningsproblem (default) när Alluvia haft att genomföra sin del i avtalet (betalning och leverans av gruvutrustning). Ägaren till Willow Creek hade begärt att Alluvia skulle avlägsna Willow Creek från Alluvias webbsajt redan innan obligationsprospektet publiceras. Ägaren var Mount Elbert Mining Co LLC som i sin tur hade David Sonnenschein som huvudägare vid tillfället.

Denna typ av agerande tycks vara det vanliga i Alluvia Mining och associerade bolag. Man hävdar att man förvärvar rättigheter till olika malm- och mineralfyndigheter, alternativt leasar och låter bli att betala avgiften varvid man förlorar rättigheterna osv. Innan dess har man dock gett ut obligationer, nya aktier eller nåt annat för att få in kapital från inte ont anande investerare och spekulanter som förförts med snygga broschyer.

Bolagen påstår sig alltså vara verksamma i gruvutvinning, och man förvärvar eller påstår sig förvärva tillgångar för att utvinna mineraler, främst guld. Man bedriver inte prospektering.

Under hela den persiod som bolagen tycks ha exsisterat går det inte att återfinna någon som helst gruvverksamhet, varken inom Alluvia Mining eller Amarant Mining.

För den typ av tillgångar som man är intresserade av (ytliga fyndigheter, relativt låga halter, ‘s.k. alluvial deposits’) så är gruvdrift vad jag förstår en ganska okomplicerad process, i synnerhet om tillstånden för driften redan finns. Enligt källor i gruvbranschen bör det inte ta mer än 12 till 18 månader från köp till produktion för denna typ av tillgångar.

Vidare kan man notera att tillgångarna oftast anskaffas som nyttjanderätter (operational leases) och inte som direkta köp. En sådan nyttjanderätt bokförs som en tillgång med ett värde som motsvarar de kostnader som bolagen kan komma att betala under leasens livs- längd, och bokas mot en långfristig skuld på motsvarande belopp. Normalt erläggs endast mycket små belopp, om ens något vid avtalstecknande.

Härigenom kan bolagen direkt från tidpunkten för avtalstecknandet påstå att man disponerar tillgångar motsvarande de framtida betalningarna. I praktiken överdriver man alltså bolagets tillgångar för att kunna locka investerare. Något mervärde har inte skapats.

Då och då förekommer verkliga kontantbelopp i företagen, men de tycks också kunna försvinna mycket snabbt, eller behövas snabbt, som i det senast aktuella fallet med IGE. Där avgick revisorn på egen begäran i samband med en anmälan till Ekobrottsmyndigheten om brott. För industriell verksamhet är det relativt enkelt att förutse kapitalbehov framåt i tiden. Vid transaktionen mellan IGE och Alluvia blev brådskan så stor att Alluvia inte har gjort någon motprestation ännu, utan en sådan skall beslutas om senare. Betalningen skickades först (50 MSEK), innan någon motprestation erhållits från Alluvia.

Slutsatsen blir alltså att likvida medel primärt används till annat än industriell verksamhet.

Gruppen, även om den saknar en konventionell pyramidstruktur, gör en mängd interna förvärv. Närståendeproblematik finns i samtliga av dessa förvärv, för kretsen av aktieägare är likartad i de flesta bolagen. Dessa förvärv baseras på värderingar av tillgångarna som är utmanande, och inte baserade på fackmässiga värderingar. Likvid i dessa sammanhang är aktieposter, oftast nyutgivna.

Värdet på aktierna blir på detta sätt godtyckligt, och kan av företagen anpassas till vad som är lämpligt. Vill man få mindre investerare att satsa pengar, så ökar man kursen över tiden.

Vill man åstadkomma en förlust till exempel för att kvitta mot inkomster, så går det också bra. Priserna sätts av företagen i interntransaktioner, och inte över en marknad. Av obligationsprospektets sida 19 framgår att Alluvia kan utge nya aktier utan att begära aktieägarnas godkännande, och att man nyligen spätt ut innehavarna med 74%. Om motsvarande regler finns i andra av bolagen, så innebär detta att den kontrollerande gruppen ägare kan fortsätta att behålla kontrollen och majoritet, genom köp och byten sinsemellan.

Ett par personer förekommer genomgående i bakgrunden, Johan Ulander och Lars Guldstrand. Johan Ulander ska offentligt ha lämnat uppgifter om sina innehav som skiljer sig från vad som framgår av offentliga dokument. Conventus, helägt av Johan Ulander, tycks ofta vara den part som skjuter till kontanter. Bolaget har sin hemvist i Dubai i Förenade Arabemiraten. Lars Guldstrand agerar med Stockholm och bolaget GKL som bas.

Johan Ulander, med finländskt ursprung, framställs ibland som miljardär med pengarna tjänade genom fastighetsaffärer. Verkligheten är dock annorlunda. Han var inblandad i bedrägeri och förfalskningar i Finland och dömdes till sju års fängelse. Bedrägerierna lär enligt vissa uppgifter ha uppgått till miljardbelopp. En kort beskrivningen av rättsfallen i Finland finns på en debattsajt på nätet:

I’m not going to spend much more time trying to follow all of it. But I don’t think the above statement is completely correct. But it does lead back to an even bigger mess in the past centered in Finland. My take after reading two reports referring to Finnish court cases is:

  1. Remember J. Ulander is originally from Finland.
  2. In the 1990 – 1993 period, being only in his mid-20’s, he was somehow caught up in a case related to the ”great real estate scam” in Finland. Being so young one would guess he was not the primary actor but it was enough to get him in big trouble. Apparently he was mixed up with some characters notorious in Finland.
  3. In 1997, he was convicted of 16 felony accounts including fraud, accounting offenses, security violations, etc. He received a 7 year prison sentence. It is not clear if he started serving or not from these sources. But it seems implied that he did.
  4. In 1999, another case somehow related to the first was brought in Finnish district court against him for felony fraud and aggravated forgery. The court decided the previous sentence was harsh enough to cover these crimes also.
  5. In 2000, the courts dropped the original 7 year sentence to 5 years.
  6. The Finnish prosecutor then decided the second case was no longer sentenced appropriately given the reduction of sentence for the first case, so he appealed the second case to a higher court. In Dec 2001, the court decision in the 2nd case was overturned. The matter was returned to the lower courts for re-sentencing. 11 mos was the sentence received for the 2nd case.
  7. In 2004, J. Ulander moved to Dubai.

And in a nice concise and pleasant summary from 2002 (10 years ago):

Quote: In the first case Ulander partners sold the two properties by concealing the buyers that they had already been sold on. The second was a case of fraud Ulander commissioned by a property owner of counterfeit notes, which he gave as a pledge for its own debts.

Efter fängelsestraffet lämnade Ulander Finland och tog sig till Dubai där han startade en agentur för Hansaworld programvara, samt strax efter starten sälja företaget. Därigenom skapas en ‘ren’ vinst. Detta är ett vanligt sätt att tvätta svarta pengar men det finns inga bevis för att det skulle handla om en sådan transaktion i detta fall. I Dubai förekomemr inga företagsskatter så det är ett bra land att genomföra den typen av affärer.

Det finns en Marcus Ulander på BHF Bank i Abu Dhabi. Denne verkar vara från Sverige och om han eventuellt är släkt med Johan Ulander är okänt.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Series Navigation<< IGE Resources – inga gruvor blir avAmarant Mining – också ett bluffbolag? >>
About these ads