Militärmörker över Egypten

Varje analys av det som hänt i Egypten de senaste veckorna måste utgå från följande: blodbaden på demonstranter saknar motstycke i landets moderna historia. Ingen annan regim har begått sådana förbrytelser som general al-Sisis, på så kort tid, mot så många människor. De som demonstrerade mot militärkuppen var fredliga och – med obetydliga undantag – helt obeväpnade: armén och polisen massakrerade dem med maskingevärseld. Samtidigt återtar Mubaraks härskarskikt sina förlorade taburetter. Interimsregeringen är överfull av feloul – skällsordet för den gamla regimens kvarlevare. Tusentals Brödraskapsanhängare och andra misshagliga kastas i fängelse. De få verkliga segrar som den egyptiska revolutionen uppnådde – ett minimum av pressfrihet, mötesfrihet och demokratisk representation – utplånas.

Vi känner en kontrarevolution när vi ser den: besinningslös, beredd till vad som helst. Men det nya med Egypten är att landets främsta vänsterkrafter aktivt har deltagit i processen. Med undantag av några få lika principfasta som marginella organisationer – Revolutionära Socialister, 6 April-rörelsen – har den egyptiska vänstern allierat sig med slaktarna.. Det är ett misstag av absolut svindlande dimensioner.

Misstaget har djupa rötter – ytterst i revolutionens avsaknad av ledarskap och medföljande beroende av den gamla staten för att genomföra sina krav – men måste nu särskilt dateras till massdemonstrationerna mot Morsi den 30 juni. Inför dem tog de progressiva, sekulära krafterna inom det revolutionära lägret beslutet att ingå en de facto-allians med feloul och armén för att störta Brödraskapet.

Det är, i rådande mörker, över huvud taget svårt att se hur revolutionen ska kunna återuppstå. Al-Sisis militärregim kommer naturligtvis inte att lösa några av de grundläggande motsättningar som en gång utlöste den – allt kommer att förvärras. De egyptiska massorna har förvånat med sin uthållighet, sin vilja att gå ut på gatorna igen och igen. Det existerar en (i dagsläget extremt svag) tredje strömning, som säger nej till både militären och Mursi.

Men om nya massdemonstrationer skulle skjuta fart – hur troligt är det att de får hållas? Den gångna veckan har satt ett prejudikat: de som opponerar sig ska skickas till bårhuset. Under en sådan stat går det inte att hålla liv i en fredlig revolution – det visar fallet Syrien – och i Egypten saknas de logistiska förutsättningarna för framgångsrik väpnad kamp. Al-Sisi kan mycket väl ha satt punkten för den mest hoppingivande revolutionen sedan murens fall. I så fall har en ny generation aktivister fått största tänkbara lektion i den revolutionära politikens grundlag: ta makten och ledningen själv, eller gå under.

Ursprungligen en ledare från Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

About these ads