Naivt och rätt ointressant om förorter med några guldkorn

I måndags var jag på en debatt anordnad av ABF Göteborg. Debatten handlade om arbetarklass, svenska förorter och vad som händer där. Med visst fokus på upploppen i Husby. Håkan Thörn, America Vera Zavala, Kerstin Wennergren, Majsa Allelin, och Homeira Tari med Sewilius Berg som samtalsledare diskuterade förändringar och utveckling i svenska förorter, segregation, upplopp och vad man kan göra. Det var en rätt blodfattig tillställning där Håkan Thörn visade prov på historielöshet och okunskap (kravallerna i Husby var inte nåt radikalt nytt, var inte nåt annat än tidigare förortskravaller, motsvarar inte hungerupploppen 1917). America Vera Zavala var bäst men var helt fixerad vid deltagandedemokrati som utvecklats och misslyckats i Latinamerika. Fast det sistnämnda nämner hon inte.

Håkan Thörn höll fast vid att den modell som lett till att folket aldrig tog makten i Argentina, utan lämnade tillbaks den till kapitalet och som är en stor anledning till att revolutionen misslyckats i Egypten är den enda rätt. Vi ska inte ta makten menade han. Politiska partier och att överta staten är döda koncept meande Thörn. Vi ser i Egypten och Argentina vart en sådan filosofi leder. Till nya diktaturer och kapitalismens fortbestånd. Den kapitalism som samtliga i panelen menade var grundorsaken till förortsproblem och segregation.

I övrigt var det mest intetsägande sker som sa. Handlade om vardagskamp, nog så viktig den, hjälpa unga att leva ett bra liv, fixa sysselsättning för unga, kräva svar av politiker osv.

Vid några tillfällen nuddade man vid brännbara och allvarliga saker. America Vera Zavala pekade på att våld och kamp ger resultat. Men dock oftast bara tillfälligt. Men hur man läser fortsättningen gav hon inget svar på. Håkan Thörn menade att uppbygget av organisationer, folkliga sociala rörelser, var svaret på problematiken med kortsiktiga projekt och lösningar. Precis som i arbetarrörelsens barndom för 100 år sen. Men partier var inte intressant enligt Thörn.

Detta trots att en av lärdomarna av den tidiga arbetarkampen var att partier och kampen om makten över staten var väsentliga för de framgångar arbetarrörelsens fick. Vad som också var helt avgörande för framgångarna var våld och kamp. Sverige var innan 1930-talet västvärldens strejktätaste land och strax öster om Sverige låg Ryssland där man gjorde uppror och revolution år 1917. Utan dessa saker hade arbetarrörelsen i Sverige aldrig nått de framgångar de fick.

Håkan Thörn och flera andra i panelen menade att Megafonen, Pantrarna och liknande organisationer visar på att en ny organisering är på väg. Precis som i arbetarrörelsens barndom. Pantrarnas företrädare Majsa Allelin var dock svag i sin argumentation och verkade mest tycka att Pantrarna skulle vara en påtryckarorganisation på politikerna. Det verkade inte handla om att ta makten i sina egna händer. Något underligt, med tanke på att jag upplever att Pantrarna säger just det vid andra tillfällen.

Sammantaget tycker jag debatten på Trappan vid Järntorget andades naivitet och var generellt sett ganska intetsägande. När man kom in på nåt riktigt brännande styrde Samtalsledaren bort debatten från det.

Men America Vera-Zavala sa det. Håkan Thörn sa det. Homeira Tari sa det. Kamp och våld kan löna sig. Inte bara i Sverige utan överallt. Ett exempel är den tidiga arbetarrörelsen i Sverige som lade grunden för välfärdsstaten.

Ett annat exempel är Göteborg 2001. Resultatet av det blev en förändring av polisen sätt att arbeta. Med mindre övervåld från polisen som en följd. De största förändringarna vad det gäller polisen kan ses i Göteborg/Västra Götaland där man arbetar på ett mer humant sätt än andra polisdistrikt när det gäller Reva och utvisning av flyktingar. Det visas också mycket färre i Västra Götaland än i de lika stora polisdistrikten Skåne och Stockholm.

Den stora och framgångsrika Flyktingamnestikampanjen år 2005 hade sannolikt inte heller lyckats om inte Göteborgskravallerna ägt rum. Men det som krävs är att det finns organisationer, personer, grupper som är beredda att driva frågorna vidare på ett politisk plan. Med stöd av risken för upplopp, våld, revolution, strejk etc bakom ryggen.

Finns inte det några organisationer, partier, föreningar, människor som kan driva politisk krav på andra arenor så är våldet, upploppet, strejken etc en meningslös kraftsamling som inte kommer att ge bestående resultat. Observera att detta resonemang gäller oavsett om aktionen varit organiserad (de flesta strejker) eller spontan (de flesta upplopp) eller framprovocerad (ex. kravallerna i Göteborg 2001).

Ett problem med de svenska förorterna berördes dock inte alls. Problemen med de kriminellas våld. Något som aktualiserats av dubbelmordet i Biskopsgården i onsdags kväll. Något som har betydelse för kravaller och upplopp.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads