Syrien: Ja till revolutionen – nej till utländsk intervention

Uttalande av Revolutionary Socialists (Egypt) – Revolutionary Left Current (Syria) – Union of Communists (Iraq) – Al-Mounadil-a (Morocco) – Socialist Forum (Lebanon) – League of the Workers’ Left (Tunisia):

Över 150 tusen dödades, hundratusentals skadades och lemlästades, miljontals människor på flykt inom och utanför Syrien. Städer, byar och stadsdelar förstördes helt eller delvis, med alla möjliga vapen, däribland stridsflygplan, Scudmissiler, bomber och stridsvagnar, alla betalas av det syriska folkets svett och blod. Detta var under förevändning att försvara hemlandet och uppnå militära balansen med Israel (vars ockupation av syriska mark i själva verket skyddas av den syriska regimen, som misslyckades med att besvara någon av dess fortsatta aggressioner).

Trots de enorma förluster som nämns ovan, som drabbar alla syrier, och den katastrof som drabbat dem, har ingen internationell organisation eller större land, eller mindre, – känt behov av att ge praktisk solidaritet eller stödja syrierna i deras kamp för de mest grundläggande rättigheter, mänsklig värdighet och social rättvisa.

Det enda undantaget var några Gulfstaterna, mer specifikt Qatar och Saudiarabien. Däremot var deras mål att styra vilken typ av konflikt och styra den i en sekteristisk riktning, snedvrida den syriska revolutionen och syfta till att avbryta den, som en återspegling av deras djupaste rädsla för att den revolutionära lågan kommer att nå deras egna länder. Så de backar upp obskyra takfiri-grupper, som kommer till största delen från världens fyra hörn för att införa en grotesk vision av styre baserat på islamisk sharia. Dessa grupper var engagerade, gång på gång, i skrämmande massakrer mot syriska medborgare som motsatte sig deras repressiva åtgärder och aggressioner inom områden under deras kontroll eller under attack, såsom det senaste exemplet på byar i Latakias landsbygd.

Ett stort block av fientliga styrkor, från hela världen, konspirerar mot det syriska folkets revolution, som utbröt i samklang med upproren som spridit sig genom en stor del av arabvärlden och Nordafrika de senaste tre åren. Folkets uppror syftar till att sätta stopp för en historia av brutalitet, orättvisor och exploatering och uppnå rätten till frihet, värdighet och social rättvisa.

Detta provocerade inte bara lokala brutala diktaturer, utan också de flesta av de imperialistiska krafterna som söker att föreviga stölden av vårt folks välstånd, förutom de olika reaktionära klasserna och krafter i dessa områden och i omgivande länder.

När det gäller Syrien, omfattar alliansen som kämpar mot folkets revolution en mängd reaktionära sekteristiska krafter, ledda av Iran och konfessionella miliser i Irak och, mycket att beklaga, Hizbollahs slagstyrka, som håller på att drunkna i ett gungfly av att försvara en djupt korrupt och kriminell diktatorisk regim.

Denna olyckliga situation har också slagit en stor del av den traditionella arabiska vänstern med stalinistiska rötter, både i Syrien självt och i Libanon, Egypten och resten av arabvärlden – och hela världen – som uppenbarligen är uppknuten till den eländiga alliansen kring Assadregimen. Motiveringen är att en del ser den som en ”spänstig” eller till och med som en ”motstånds”regim, trots sin långa historia – under hela dess existens vid makten – som skydd av den sionistiska ockupationen av Golanhöjderna, dess ständiga blodiga förtryck av olika grupper som motsätter sig Israel, vare sig det varit i Palestina eller Libanon (eller Syrien), och stått kvar inaktiv eller underdånig, sedan 1973 års oktoberkrig, i förhållande till Israels aggressioner på syriska territorier. Denna snedhet kommer att få allvarliga konsekvenser för vanliga syriers syn på vänstern i allmänhet.

FN och säkerhetsrådet i synnerhet, var oförmöget att fördöma regimens brott, som det syriska folket förkastade kontinuerligt och fredligt under mer än sju månader, medan kulorna från krypskyttar och shabbiha tog demonstranterna en efter en och dag efter dag och medan de mest inflytelserika aktivisterna fängslades och utsattes för de värsta formerna av tortyr och eliminering i fängelser och häkten. Hela tiden var världen helt tyst och i ett tillstånd av total negativism.

Situationen framhärdade med liten skillnad efter att folket i revolutionen beslutat att ta till vapen och framväxten av det som blev känt som den Fria syriska armén (FSA) – vars befäl och soldater till stor del kom från den reguljära armén. Detta ledde till en fruktansvärda upptrappning av brott från regimen.

Ryska imperialismen, den viktigaste bundsförvanten till Baathregimen i Damaskus, vilken förser den med alla sorters stöd, fortsätter att blockera alla försök att fördöma dess brott i säkerhetsrådet. USA, å andra sidan, ser inget verkligt problem i fortsättningen av status quo, med alla de uppenbara konsekvenserna och förstörelsen av landet. Detta trots de hot som används av den amerikanska presidenten, väcker varje gång någon i oppositionen frågan om användningen av kemiska vapen från regimen, fram tills den senaste upptrappningen, då det ansågs att det överskred en ”röd linje.”

Det är klart att Obama, som ger intryck av att han kommer att gå vidare med sina hot, skulle ha känt stor förlägenhet, om han inte gjorde det, eftersom det inte bara kommer att inverka negativt på presidenten, men också på bilden av den mäktiga och arrogant stat som han leder, i ögonen på underdåniga arabiska länder och hela världen.

Den förestående attacken mot de syriska väpnade styrkorna leds av USA i huvudsak. Däremot sker det med förståelse och samarbete av allierade imperialistiska länder, även utan att rationalisera det genom den vanliga farsen, känd som internationell legitimitet (det vill säga beslut av FN, som var och förblir representativ för stormakternas intressen, vare sig de är i konflikt eller i allians, beroende på omständigheterna, skillnader och balansen bland dem). Med andra ord, kommer attacken inte att vänta på säkerhetsrådet på grund av det förväntade rysk-kinesiska vetot.

Tyvärr förlitar sig många i den syriska oppositionen på denna attack och på USA:s ställning i allmänhet. De tror att detta ska skapa en möjlighet för dem att gripa makten, hoppa över rörelsen och massorna och deras självständiga beslut. Det bör inte vara en överraskning, då, att företrädarna för denna opposition och FSA inte hade några reservationer mot att ge information till USA om föreslagna mål för attacken.

I alla fall är vi överens om följande: Den västerländska imperialistiska alliansen kommer att slå mot flera positioner och vitala delar av den militära och civila infrastrukturen i Syrien (med flera dödsoffer, som vanligt). Men, som det är angeläget att meddela, är attackerna inte tänkta att störta regimen. De är endast avsedda att straffa, med Obamas ord , det nuvarande syriska ledarskapet och rädda ansiktet för den amerikanska administrationen, efter alla hot om användning av kemiska vapen. Den amerikanska presidentens intentioner att straffa det syriska ledarskapet härrör inte, på något sätt eller form, från Washingtons solidaritet med lidande barn som föll i Ghouta-massakrerna, utan från dess åtagande mot vad Obama kallar vitala amerikanska intressen och statens säkerhet, förutom Israels intressen och säkerhet. Den syriska armén och dess regionala allierade, som leds av den iranska regimen, kommer inte att ha tillräckligt med mod, förmodligen, att fullgöra vad som verkade vara hot från deras högre tjänstemän om att en attack mot Syrien kommer att antända hela regionen. Men detta alternativ är på bordet, som en sista möjlighet med katastrofala resultat.

Det förestående västerländska imperialistiska angreppet har inte för avsikt att stödja den syriska revolutionen på något sätt. Man syftar till att driva Damaskus till förhandlingsbordet och Bashar al- Assad att retirera från förgrunden, men hålla regimen på plats, medan man kraftigt förbättrar förutsättningarna för att stärka positionen för den amerikanska imperialismen i ett framtida Syrien mot den ryska imperialismen. Ju mer de som deltar i den fortsatta folkliga mobiliseringen – som är mer medvetna, principfasta, och hängivna framtiden för Syrien och dess folk – inser dessa fakta, dess konsekvenser, resultat och agerar därefter, desto mer kommer detta att bidra till att hjälpa det syriska folket att framgångsrikt få fram en sann revolutionär ledning. I processen för en engagerad kamp baserad på de nuvarande och framtida intressena hos deras folk, skulle detta ge ett radikalt program som överensstämmer med dessa intressen och som skulle kunna främjas och omsättas i praktiken på vägen till segern.

  • Nej till alla former av imperialistisk intervention, varken av USA eller Ryssland
  • Nej till alla former av reaktionära sekteristiska interventioner, varken genom Iran eller Gulfstaterna
  • Nej till ingripande av Hizbollah, vilket motiverar största fördömande
  • Bort med alla illusioner om den förestående amerikanska militära attacken
  • Bryt upp vapendepåerna för det syriska folkets kamp för frihet, värdighet och social rättvisa
  • Seger för ett fritt demokratiskt Syrien och ned med Assad-diktaturen och alla diktaturer för alltid
  • Leve det syriska folkets revolution

Uttalande av Revolutionary Socialists (Egypt) – Revolutionary Left Current (Syria) – Union of Communists (Iraq) – Al-Mounadil-a (Morocco) – Socialist Forum (Lebanon) – League of the Workers’ Left (Tunisia

Uttalandet hämtat från International ViewpointÖversättning Röda Malmö.

Intressant?
Mer: Socialistiska Partiet, Röda Malmö, Kildén & Åsman,
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, 4, 5, DN, SR1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Jag skriver under på det. Jag tror att även normalt funtade människor gör det. Ännu har ingen lyckats på något sätt förklara vad Assad skulle vinna på att locka in USA i kriget. Han må vara blodtörstig diktator, men han är inte ointelligent.

  • Pingback: Syrien och vänstern | Svensson()