Rennäringen – särintresse för samisk minoritet

Sverige har erkänt samerna som urfolk. Det skedde 1977. Sverige har dock inte ratificerat den konvention (ILO:s konvention 169) som reglerar urfolkens rättigheter. 1981 fastslog Högsta domstolen att renskötselrätten är en starkt skyddad brukarrätt som kan jämställas med äganderätten. Den svenska minerallagstiftningen innebär en inskränkning av äganderätten till förmån för en kollektiv brukarrätt. Något som är i grunden bra. Det innebär också en inskränkning av renskötselrätten.

RenskötselOm rennäringen jämställs med samernas rättigheter som urfolk så blir det därmed problem. För rennäringen berör bara en mindre del av samerna, en privilegierad minoritet som är organiserad i samebyar. Majoriteten av samer har andra sysselsättningar och andra traditionella näringar. Det betyder att rennäringslagen är felaktig och otillräcklig för att reglera samernas rättigheter och att samebyarna inte kan anses vara representanter för samerna i sin helhet. Samråd med samebyar i förhållande till gruvbrytning är därmed egentligen ointressant. Istället borde samråd ske med institutioner som bättre kan anses representera samerna i sin helhet. Som exempelvis Sametinget eller någon instans utsedd av sametinget.

Vidar bör lagstiftning om rennäring och lagstiftning som syftar till att skydda samernas rättigheter som urfolk skiljas åt. Den senare lagstiftningen bör inte utgå från rennäringen. Samernas rättigheter kommer att hamna i motsatsställning till många svenska markägares rättigheter såväl som till minerallagstiftningen. De problemen får lösas genom förhandlingar när ny lagstiftning tas fram. Minerallagstiftningen tycker jag dock i grunden är bra och den borde bara ändras vad det gäller de ersättningar som exploatörer behöver betala.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

About these ads