Självständiga stater associerade med USA

Del 14 av 17 i serien Märkliga småländer

Tre småstater i Stilla Havet är formellt självständiga, men har ett specialavtal med USA som heter Compact of Free Association (COFA). De tre stater det handlar om är Mikronesiska Federationen (Mikronesien, FSM), Marshallöarna (RMI) och Palau. COFA innebär att USA ger länderna ekonomiskt stöd, erbjuder den sociala välfärd som finns i USA samt sköter deras försvar. I praktiken innebär det också att de tre staternas utrikespolitik är samma som USA:s. Öarnas invånare tjänstgör i stor utusträckning i USA:s militär. En högre andel av Marshallöarnas invånare än i i någon US-amerikansk delstat är US-amerikanska soldater. De sjävlständiga staternas invånare är dock inte US-amerikanska medborgare. De tre nämnda länderna utgjorde tillsammans med Norra Marianerna, från 1947 till 1986 ett förvaltarskapsområde, Trust Territory of the Pacific Islands på engelska, under FN:s överhöghet som dock överlämnats till USA:s skötsel och kontroll.

Finansiell hjälp som motsvarar det som de tre länderna får via COFA ges också till Amerikanska Samoa, Guam, Norra Marianerna och Hawaii.

Marshallöarna blev i praktiken ett tyskt protektorat 1845 även om Spanien också hade anspråk på överhöghet över öarna. Spanien hade ju redan börjat lägga beslag på Karolinerna (idag Mikronesiska Federationen och Palau) så det hade inte vart konstigt om de också lagt beslag på Marshallöarna. Mellan 1887 och 1905 styrde öaran av ett tyskt handelskompani, Jaluit Gesellschaft. Därefter hamnade öarna under guvernören på Tyska Nya Guinea. Det hade Marianerna, Palau och Karolinerna redan gjort efter ett avtal (fördrag) mellan Tyskland och Spanien år 1899.

Under första världskriget ockuperade Japan flera av de tyska besittningarna i Stilla Havet, däribland Enewetak (Eniwetok) och Jaluit som ingår i Marshallöarna. Efter rkiget avsade sig Tyskland alla sin besittningar i Stilla Havet. Från 1920 utgjorde Marshallöarna därför en del av ett NF-mandat (NF=Nationernas Förbund), South Pacific Mandate. Japanerna genomförde en kraftig japanisering av öarna. Kwajalein gjordes till en viktig japsansk flottbas. Det yttersta försvaret av Japan kan man säga. 1943 attackera de USA öarna och 1944 intogs Kwajalein, Majuro and Enewetak snabbt förljta av större delan av Marshallöarna med undantag av Wotje, Mili, Maloelap och Jaluit som förblev udner japanska kontroll till krigsslutet. Attackerna orsakade stora förluster i männiksoliv på grund av bombningar och svält. Exempelvis svalt hälften av de 5 000 japanska soldaterna på Mili-atollen ihjäl. Efter kriget blev öarna en del av det USA-administrerade FN-förvaltarskapsområdet.

Mellan 1946 och 1958 användes Marshallöarna för kärnvapentester och ansågs vara världens mest förgiftade område. Många människor på marshallöarna har lidit skador på grund av kärnvapentesterna och USA har betalat ut stora, om än sannolikt otillräckliga, ersättningar. tester utfördes på atollerna Bikini och Enewetak. Invånarna på Bikini evakuerades efter de första testerna med förhoppningar om att kunna återvända snart efter. Det var förtså inte möjligt och de fick försöka överleva på den karga atollen Rongerik där de svalt. Senare fick de bo tillfälligt på Kwajalein och till slut på Kili, en liten ö med ont om plats samt några av öarna i Jaluit-atollen. 1970 återvände en del av Bikinis befolkning till ön, men man fann snart att det var för farligt och de evakuerades igen. Idag bor Bikini-atollens ursprungliga invånare och deras ättlingar fortfarande på andra håll än Bikini och ön bebos av forskare och några som sköter om ön. En befolkning på cirka 10 personer. På Enewetak har USA har fått vidta stora åtgärder för att begränsa skadorna av radioaktiv strålning med inkapsling av stora ytor och mycket annat. Huvuddelen av återställningsarbetet genomfördes på 1970-talet. 1980 fick invånarna på Enewetak återvända och idag finns där 800 invånare.

Ytterligare fyra atoller skadades av radioaktivt nedfall, Rongerik, Rongelap, Utirik och Ailinginae. 1954 förgiftades invånarna på Rongelap allvarligt av kraftigt radioaktivt nedfall och fick svårt sjuka evakueras till Kwajalein. 1957 fick de flytta tillbaks trots att ön fortfarande var förgiftad och nedsmustad. Något som ledde till många allvarliga sjukdomar i  befolkningen. 1985 flyttade de 350 invånarna därför bort från Rongelap med hjälp av Greenpeace igen till några av öarna i Kwajalein-atollen men deras nya bosättningar pålgas av trångboddhet och livsmedelsbrist och befolkningen fortfarande av sjukdomar och följder av dessa och flytten som självmord etc. Ön ska ha sanerats under senare år, men ingen vet riktigt hur bra det är gjort. Idag bor cirka 20 personer på Rongelap.  AIlinginae och Utirik fick evakueras efter kärnvapentesten 1954 (Castle Bravo). Alinginae är fortfarande obebodd.

1979 fick Marshallöarna självstyre och 1986 självständighet. En något begränsad självständighet för öarna är fortfarande totalt beroende av USA och kontrollerade av USA. Befolkningen är cirka 68 000 och ytan 181 kvadratkliometer. 24 atoller och öar är bebodda (oräknat Bikini som ju har en begränsad befolkning); Ailinglaplap Atoll (2 000), Ailuk Atoll (500), Arno Atoll (2 100), Aur Atoll (450), Ebon Atoll (700), Enewetak Atoll (stor japansk militärbas under andra världskriget, obebodd 1946-1980, idag 850 invånare), Jabat Island (100), Jaluit Atoll (1 700), Kili Island (600), Kwajalein Atoll (14 500, varav 1 000 US-amerikansk militär personal, under andra värlskriget en stor japansk militärbas)), Lae Atoll (300), Lib Island (100), Likiep Atoll (500), Majuro Atoll (30 000, huvudstad), Maloelap Atoll (900, had esn tro japansk bas under andra världskriget), Mejit Island (300), Mili Atoll (1 000, stor japansk bas under andra världskriget), Namdrik Atoll (800), Namu Atoll (800), Rongelap Atoll (20), Ujae Atoll (450), Utirik Atoll (400 invånare, evakuerad 1954, när invånarna återvände är oklart)), Wotho Atoll (150) och Wotje Atoll (1 000, stor japansk bas under andra världskriget) medan 10 räknas som obebodda; Ailinginae Atoll (bebodd fram till 1954), Bikar (Bikaar) Atoll, Bikini Atoll (har en befolkning på cirka 10 personer, bebodd av fler fram till 1946), Bokak Atoll, Erikub Atoll, Jemo Island, Nadikdik Atoll (Knox), Rongerik Atoll (bebodd 1946-48), Toke Atoll (bosättning på säsongsbasis finns) och Ujelang Atoll (befolkad 1880-1989).

Likiep-atollen tillörde åren 1877-1905 det privata företaget Capelle & Co (familjerna Capelle och Debrum) som också ägde den obebodda Jemo Island. Familjen Debrum äger fortfarande Jemo Island. Även Ujelang var en privat egendom ägd av tyska bolag från 1880. Det fanns från denna tid befolkning på ön. När Enewetak evakuerades på grund av kärnvapentester flyttades invånarna till Ujelang varvid öns befolkning på cirka 30 personer ökade till 140. Ujelang har dock för lite odlinsbar mark och för lite vatten för att härbärgera nån större befolkning och levnadsvillkoren var svåra. 1980 flyttade alla invånare tillbaka till Enewetak, men en del återvände snart till Ujelang som dock bara var bebodd fram till 1989.

Marshallöarnas ekonomi är beoende av bistånd, Fiske är den viktigaste näringen och landet fungerar som bekvämlighetsflaggland för bland annat fiskebåtar.

Mikronesien är en federation, en förbundsstat som bildades 1986. Dvs det är samma slags stat som Tyskland och USA. Men Mikronesien är lite mindre, med endast 4 delstater. 701 kvadratkilometer stort och med 106 000 invånare. De fyra delstaterna är Chuuk (Truk) med 54 000 invånare, Kosrae (7 000), Pohnpei (Ponape, 35 000) och Yap (Wa’ab) 6 300).  Öarna blev spanskt område 1887 då spanjornerna också anlade det som idag är staden Kolonia på Pohnpei. Efter spansk-amerikanska kriget såldes öarna till Tyskland 1899 och från 1914 var det japanskt område som en del av ett NF-mandat. Udne andra världskriget fanns en av Japans strösat militär- och flottbaser på atollen Chuuk och i den välskyddade lagunen. Som mest fanns där omkring 45 000 japanska soldater där. Februari 1944 förstörde USA basen, sänkte 12 krigsfartyg, 32 handelsfartyg och förstörde 275 flygplan. Större krigskepp had Japan dock dragit tillbaka till Palau. USA erövrade aldrig Chuuk, men ön blev isolerad och de japanska soldaterna svalt. Vid krigslutet gav de upp.

Chuuk-lagunen betrakats som en av världen största skeppskykrogårdar efter den US-amerikanska bombattacken och har blivit ett turistmål i sig. Det är populärt att dyka i de skyddade vattnet och bland alla vraken. Delstaten Chuuk består förutom av Chuuk-atollen av andra bebodda öar och atoller som Hall Islands (två större atoller, Nomwin och Murilo och den tidiager bebodda Fayu-atollen), Nomwisofo Atoll med bebodda Udot (1 700 invånare), Namonuito Atoll (1 300), Pattiw som består av atollerna Houk (Pulusuk), Poluwat (1 000) och Pollap (Pulap), Upper Mortlock Islands med bebodda Nama (1 000), Losap Atoll och Namoluk-atollen samt Nomoi Islands (Mortlock Islands) som består av de tre atollerna Etal (300), Lukunor och Satawan (3 000). Kosrae består av huvudön (inte en atoll) Kosrae samt den bebodda Lelu Island med 1 500 invånare samt en mängd obebodda öar.

Förutom huvudön Pohnpei består delstaten Pohnpei av ytterligare några bebodda atoller och öar, Pingelap (250 invånare), Mokil (150), Pakin (100), Sapwuahfik (Ngatik, 650 invånare), Nukuoro (350), Kapingamarangi (500), Oroluk (10) och Uh samt den intill senare tider bebodda Ant Atoll. Pingelap är känd för att invånarna har en ärftlig genetisk defekt som orsakar färgblindhet som har fått stor spridning på grund av en tyfon på ön som år 1775 utplånade alla utan 20 invånare. Från dessa 20 härstammar dagens befolkning. Under andra världskriget sjönk också invånarantalet på ön på grund av andra sjukdomar som pridits av soldater. Kapingamarangit tycks inte ha ingått i de ormåden som Spanien sålde till Tyksland 1899 även om atollen i praktiken behandlats som om den gjorde det.

Mikronesiens fjärde delstat är Yap som består av huvudön Yap och ett antal bebodda atoller, Ulithi (800), Fais (200),  Sorol (200), Woleai (1 100), Eauripik (100), Faraulep (200), Ifalik (600), Lamotrek (400), Elato (100),  och Satawal (500) samt en mängd obebodda öar och atoller. Under andra världskriget fanns det nästan 6 000 japanska soldater på ön som blev kvar tills kriget var slut. USA erövrade aldrig ön Yap även om ön regelbundet bombades. Från 1944 fungerade Ulithi-atollens lagun som USA:s viktigaste flottbas i Stilla Havet. Med varv, plats för 700 skepp, flygplats osv. Som mest låg det 723 skepp i lagunen inför landstigingen på Okinawa. Efter att Leytehalvön erövrats övergavs Uitihi och Leyte övertog Ulithis roll som huvudbas för den US-amerikanska militärens krigsoperationer i Stilla Havet.

Mikronesiens försvar och sociala välfärdssystem och sköts av USA och landet är totalt beroende av bistånd från USA och US-amerikanska hjälporganisationer. Den lilla ekonomi som finns i övrigt är självförjningsjordbruk och fiske.

Den enda del av Karolinerna som inte ville bli en del av den Mikronesiska Federationen år 1986 var den västligaste ögrupen, Palau (Belau). Palau är 459 kvadratkilometer och har 21 000 invånare. Spanskt från 1885, sedan tyskt och administrerat från Tyska Nya Guinea från 1899 och i övrigt med i huvudsak samma historia som Mikronesiska Federationen. Precis som Marshallöarna och Mikronesien är landet helt beroende av USA som sköter de social välfärdssystemen och försvaret. Bistånd, turism och fiske är de viktigaste inkomstkällorna för landet.

1994 blev Palau formellt ett självständigt land som består av ett antal delstater och bebodda öar och atoller, Angaur (200), den till ytan största ön Babeldaob (Babelthuap) som är 331 kvadratkilometer och har 6 000 invånare, Hatohobei (Tobi Island, 50 invånare), Kayangel (150), Koror (14 000) som består av tre bebodda öar, Koror, Ngerekebesang och Malakal, Peleliu (700) samt Sonsorol som består av tre bedodda öar, Sonsorol, Merir, Pulo Anna, med en befolkning på 40 personer och en numera obebodd, Fanna.

Under andra världskriget stod ett blodigt slag på ön Peleliu som kostade 2 000 US-amerikaner och 10 000 japaner livet. Även på Angaur var det hårda strider. På Babeldaob fanns det 30 000 japanska soldater , men USA anföll aldrig ön. På Angaur bröts fosfat från 1909 till 1954.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Series Navigation<< USA-territorier – Guantanamo och Diego GarciaColombia och Jamaicas gemensamma områden >>
About these ads