Boknytt
Skulden
Kajsa Ekis Ekman
Leopard Förlag
Grekland – krisens orsaker
Jag läste Kajsa Ekis Ekmans bok Skulden – Eurokrisen sedd från Aten parallellt med Alexandra Pascalidous bok, Kaos – ett grekiskt krislexikon. Bägge böckerna lämnar mig ingen ro. De känns ofullständiga och tröstlösa på nåt sätt.
I motsats till Pascalidous bok är det här en uttalat politisk bok. Full med fakta, teorier, analyser, ekonomi, ekonomiska uppgifter. Intressant. Den lägger skulden på den nivå där den egentligen hör hemma. Hos kapitalisterna, kapitalet, bankerna, de rika länderna, kapitalismen. Just detta är bra. Boken för upp med fördomar om greker kring lathet och tidiga pension (nej, greker går inte extremt tidigt i pension och är inte latare än andra). Samtidigt är det en hopplös bok. Utan lösningar, utan alternativ.
Ekman tar också upp den otroliga korruptionen i den grekiska toppen. Hur gemensam egendom slumpas bortom, hur pengar försvinner, hur fifflet på toppen fungerar. Inte att undra på att fifflet längre ner i samhällets klasser också är omfattande. Något man kan läsa om i Alexandra Pascalidous bok om Grekland. Böckerna kan med behållning läsas parallellt. De beskriver samma process med olika ögon. Samma tid, samma händelser. Var och en för sig är böckerna inte så jättebra. Tillsammans blir de båda två bättre.
Den anarkistiskt influerade vänster som är Ekmans vänner i Grekland framstår som rätt obildade eller kanske snarare oskolade. Ena stunder är det bara på gatan man kan vinna en strid. Andra stunden bara i parlamentet. Det är den oskolade medelklassens vacklan. En vacklan som uppenbarligen lika gärna kan sluta i fascismens, Gyllene Grynings famn. Vänstern i Grekland gör sannerligen ingen glad. Varken de uppenbart pantade stalinisterna i KKE som bekämpar andra politiska vänsterriktningar mer än de bekämpar högerpolitiken eller anarkisterna som saknar strategi och taktik för att ta makten. Eller kanske snarare vill inte ta makten. Ett garanterat recept för att folket ska förlora kampen och de rika vinna den. Vi har sett det i Argentina, vi har sett det i Egypten.
Enda ljusningen på vänsterkanten är Syriza, men fixeringen vid parlamentsval och bristen på gatukamp är uppenbar. Inte heller det en framkomlig väg när behovet av fysiskt försvar mot de fascistiska mördarna i Gyllene Gryning är uppenbar. En kombination av gatans och representationens parlament är det som behövs. Men dit kommer inte Ekmans bok. Trots att det är en till ytan djuploadande bok med mängder av fakta och siffror så känns det inte riktigt bar när man läst den. Den slutar halvvägs. Den beskriver. Den känns ofullbordad. Den är inte tillräcklig. Kanske lite väl konspiratorisk. Bättre än Pascalidous bok. Intressantare. En annan sorts bok. Men den lämnar mig ingen ro. Ska vi tro Ekman (och Pascalidou) finns ingen räddning för Grekland. Så känns det i alla fall. Om Europas framtid avgörs i Grekland som Ekman hävdar, så ser det enligt Ekmans bok mycket mörkt ut för oss alla.
Läs mer: SVD, GP, AB, Fria, Kulturen1, 2, DN, Frivärld, Lindén, Arbetaren, Uhanna, Micke Gustafsson, Sydsvenskan, Hogrelius, NSD, TCO-tidningen, AnnochJohan, NT, ST,
Intressant?
Mer om Grekland: SR1, 2, 3, SVD1, 2, HD,
Läs även andra bloggares åsikter om Skuld, Kajsa Ekis Ekman, Kris, Syriza, KKE, Anarkister, Gyllene Gryning, Vänstern, Grekland, Ekonomi, Kultur, Böcker, Fascism, Socialister, Samhälle, Politik
Har också just läst båda böckerna. Du har rätt i att de kan läsas parallellt och på så vis kompletterar varandra. Och att de beskriver samma process med olika ögon. Men som boende i Grekland kändes ändå Ekmans bok som en riktigare beskrivning av läget och stämningarna. Pascalidous bok är alltför generaliserande och blir en eländesskildring utan ände. Alla säljer inte sina kroppar eller lämnar in sina barn på barnhem, men man kan nästan tro att det är så till vardags. Min egen blogg finns på http://www.greklandnu.blogspot.com