Sovjetfolkens lidande

Boknytt
Tiden second hand
Svetlana Aleksijevitj
Ersatz förlag

Sovjetfolkens lidande

”De beskrev hur en fånge i lägret kunde bli avklädd och fastbunden naken vid ett träd…På ett dygn hade knotten ätit upp honom…bara skelettet fanns kvar”. ”De slog mig i magen med en sandsäck. Allt rann ur mig, som om jag vore en mask. De hängde upp mig på krokar. Rena medeltiden!”. Sådan var verkligheten under ”kamrat” Stalin.

Ändå fanns ett visst folkligt stöd för den centralstyrda stalinistiska terrorbyråkratin och för den hårdhänta sovjetmakten. Då som nu. Klyftan mellan kritiker och anhängare gick inte bara mellan vanliga människor och den nya röda överklasseliten. Den gick mellan familjemedlemmar, vänner, arbetskamrater, bekanta.

Man var samtidigt varandras bödlar och offer. Precis som i DDR kunde man när arkiven öppnats läsa att det var den goda väninnan som angivit en till säkerhetspolisen och skickat en till sibiriskt fångläger.

Personliga konflikter eller ideologisk övertygelse kunde ligga bakom. Angivelserna kunde handla om ynka småsaker, som en kommentar om varubristen, eller att ens fru hade en syster som fötts i Polen.

Dessa motsättningar mellan å ena sidan ”sovjetmänniskor” och stalinister, och å andra sidan västälskande, prylkonsumistiska, prokapitalistiska, karriärsugna ”frihetsälskare” finns än idag. Speciellt som den vilda nyliberala råkapitalismen i dagens Ryssland bara har gynnat vissa och drabbat andra utan misskund.

Ofta är det äldre ”patrioter” som minns att Sovjetryssland var ett starkt imperium som besegrade nazismen, och att i stort sett alla hade rätt till arbete, bostad, utbildning, sjukvård och semester. Den sociala tryggheten var ett socialistiskt inslag i ett motsägelsefullt land där arbetarklassen (socialismens förmodade härskarklass) saknade alla politiska rättigheter.

I en och samma familj kan farmor säga att ”ni har sålt ut socialismen för bananer och tuggummi”, mamma betona den nya friheten, och barnen bara bry sig om McDonalds, Pizza Hut, Coca Cola, Marlboro, jeans, Mercedes, märkeskläder, utlandsresor, Johny Walker, smycken, lyxlägenheter och statusjobb i reklam och finans.

Men även vissa unga har börjat läsa Marx igen och (tyvärr) sätta på sig t-shirts med Stalin på. De saknar mening och visioner. De drömmer om en ny revolution mot de nyrika oligarker (med eller utan hycklande kappvändande kommunistisk nomenklaturabakgrund) som plundrat landet och stulit folkets egendomar.

Och i Ryssland finns hela tiden den gamla drömmen om en stark ledare som ska rensa upp bland samhällsparasiterna. Därav folkstödet för Putin som satte de nya oligarkerna i näringslivet på plats och återupprättade den starka staten (samt undergrävde demokratin).

Den här nyanserade och allt annat än svart-vita bilden av det gamla Sovjetunionen och det nya Ryssland går igen i Svetlana Aleksijevitjs gripande, imponerande och Nobelprisvärdiga 650-sidiga intervjubok, där vanliga människor från hela det gamla sovjetväldet får komma till tals om tiden förr och nu. Hon skildrar ett mänskligt lidande utan gränser – hur har folk stått ut med all traumatisering undrar man.

Författarinnan, som nu återvänt till vitryska Minsk efter några år i Göteborg har med ”Tiden second hand: Slutet för den röda människan”, samt ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”Bön för Tjernobyl: Krönika över framtiden” avslutat boktrilogin ”Utopins röster”. Ett mäktigt dokument över Sovjet och Ryssland.

Mycket av det hon skriver är ju känt i en eller annan form, men här skildrat bättre. Vad jag inte hade riktigt klart för mig var dock den enorma våg av rasism, antisemitism, främlingsfientlighet, etniskt hat och våld, samt nationella konflikter som utlöstes inom och mellan de nya länder som uppstod efter Sovjetunionens fall.

Plötsligt var gamla grannar, vänner, bekanta och arbetskamrater inte längre sovjetmedborgare med ryska som lingua franca. De var fiender som plundrade, misshandlade, våldtog, fördrev, brände, torterade, styckade och dödade varandra. Och de som försvarade och gömde ”de andra” drabbades av samma urskillningslösa hat och våld (man kommer att tänka på Anne Franks dagbok).

Nyligen gick programmet ”Föds vi verkligen goda?” på kunskapskanalen. Det visade att spädbarn är naturligen lagda för hjälpsamhet, altruism, rättvisa, moral, samarbete, gruppsamvaro. Men att de gör skillnad på innegruppen och utegruppen – fast gränserna mellan innegrupp och utegrupp kan göras om.

Precis det verkar ha hänt när Sovjet föll samman. Den övergripande sammanbindande sovjetiska vi-identiteten försvann. Kvar blev etniska och nationella grupper i ett maktvakuum där inget höll deras konflikter i schack, och rädslan för framtiden och överlevnaden drev fram ofattbara övergrepp på den tidigare ”nästan”.

Några kommentarer: Den keynesianska statsreglerade övergången till kapitalism i Kina (jag nyss besökte) har varit mer lyckat än den västliga nyliberala omvandlingen i Ryssland. Den cyniska röda överklassen i Sovjet utnyttjade och missbrukade många vanliga människor idealism och socialistiska övertygelse för att sko sig själva.

Och framförallt: Diktatur med okontrollerad makt skapar ett helvete på jorden.

Hans Norebrink

Läs mer: SVD1, SVD2, SVD3EX1,  NydahlABSR, DN1, GP, SK, BT, Sydsvenskan, KB, YA, HD, GD, EX2, Corren, ArbB, Dagens Bok, NT, Fokus, VK, Internationalen, ST, FB, DN2, NSD, Belarusbloggen, SMP, BT, Goodreads,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Bokus

Adlibris 

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!