Otäck vänstersekt

Med Stalin som gudBoknytt
Med Stalin som gud
Magnus Utvik
Pocketförlaget

Otäck vänstersekt

Det fanns en gång en ultramaoistisk sekt där man under några månader piskade borgaren ur varandra – och i dag har vi en del vildhjärnor i det svarta blocket på demonstrationerna. Annars har få vänstergrupperingar levt upp till den borgerliga svartmålningen.

Författaren och bokrecensenten på teve, Magnus Utvik, var dock som ung verksam i en liten vänstersekt som till fullo levde upp till högerns parodibild av kommunister: Det lilla för mig okända Albanientroende Kommunistiska partiet i Sverige (KPS), vilket brände ut unga människor på löpande band under sin korta existens mellan 1982 och 1993.

Den skrämmande inblick som ges i detta parti påminner om rödgardisterna under kulturrevolutionen i Kina. Samma svartvita trosvisshet, benhårda intolerans, kompromisslösa dogmatism, fyrkantiga människobild, brinnande fanatism, och obehagliga våldsbenägenhet.

Alla andra vänsterpartiet var klassförrädare och skulle krossas. Deras verksamhet skulle infiltreras och saboteras, och i slutändan skulle deras möteslokaler slås sönder och samman! Revolutionen var en dagsfråga, och partisymbolen hade hammaren och skäran samt ett gevär!

Lustigt nog följde Magnus Utvik mig i spåren tolv år senare; radikalisering på Finnvedsskolans gymnasium i Värnamo, politiskt aktiv skyttesoldat på regementet i Eksjö, vidare vänsterarbete på Göteborgs arbetsplatser.

Men hans typ av parti som dyrkade ett speciellt land gick under, när regimerna där föll. SKP-maoisterna föll med Maos fall, APK föll med Sovjets fall. Utviks Albanienkommunister föll när regimen där föll. Däremot överlevde de partier som hade en i olika grad mer kritiskt hållning till realsocialismens länder: vänsterpartiet, socialistiska partiet, kommunistiska partiet.

Varför Albanien efter dess brytning med Maos Kina? Därför att de kritiserade Maos supermaktsteori som samlade alla världen länder mot USA och Sovjet, vilket gjorde en mängd reaktionära länder i resten av världen till progressiva i någon slags konstig mening. Den kritiken håller jag med om.

Albanien vidhöll också att Sovjet var socialkapitalistiskt och socialimperialistiskt, vilket jag håller med om, även om jag numera tvekar om ordvalen. KPS fick rekryter från det sönderfallande SKP, och från Kommunistiska partiet (då KPML-r), sedan dessa från 1977 svängde bort från Albanien & Maokina och till Sovjet (samma år jag lämnade dem).

Det är motbjudande att läsa om den inlåsta sekttillvaron i KPS, med dess övermänskliga krav på medlemmarna att flytta till de orter och arbetsplatser dit partiet beordrade dem. Man tycker synd om dem för deras enorma arbetsbörda som inte gav resultat.

Arbetarklassen strömmade inte till trots att KPS var Sveriges enda riktiga renläriga kompromisslöst anti-revisionistiska kommunistiska marxist-leninistiska förtruppsparti, enligt dem själva. Och sedan faller också Albanien, det sista hoppet. Visar sig vara lika ruttet som resten av kommunistblocket.

Författarens tre tonår i KPS avslutas med tvivel på Stalin, tvivel på att vara det enda äkta kommunistpartiet, tvivel på att kunna nå arbetarklassen, samt tvivel på framtidsplanerna på väpnad revolution.

Samt tvivel på det elitistiska förtruppspartiets rätt att självutnämnt företräda arbetarklassen, förbjuda andra partier och införa strejkförbud (”för arbetarklassen vid makten kan ju inte strejka mot sig självt”), och införa hårt yttrandeförbud för borgerliga åsikter.

Det hela är en mycket traumatiserande upplevelse som Magnus Utvik nu skriver av sig. Och som har lämnat honom avpolitiserad, istället för engagerad i en mänskligare demokratisk socialism. Ett öde fler i extremvänstern delar. Men författaren har undvikit att hamna i träig nyfrälst antikommunism, tack och lov.

Trots dysterheten och allvaret så är det bitvis både spännande och roligt att läsa om författarens äventyr i avgrundsvänstern. Men KPS vid makten hade inte varit roligt utan fasansfullt. Några citat:

”Stalin var en äkta marxist-leninist”. ”Partiet förbereder arbetarklassens beväpning…en arbetarmilis”. ”Alla måste välja sida”…annars ”upplöser vi organisationen”. ”Partiet ta i med hårdhandskarna”. ”Det finns bara en arbetarklass och då behövs det bara ett parti”.

”All religiös propaganda kommer att förbjudas”. ”Världen behövde inte de som motarbetar människans befrielse”. ”Det väpnade upproret stod på dagordningen”. ”Sund och begriplig konst på museerna”!

Partiledaren i KPS, Anders Persson, sade följande på partisammandragningen 1987: ”Kamrater, jag har inte planerat och planerar inte att misshandla, tortera eller avrätta några partimedlemmar. Därmed inte sagt att jag tror att man alltid kan klara kampen mot revisionismen utan att få lite skit under naglarna”. Huga!

Varför undrar man förtvivlat som vänstermänniska efter läsningen av boken. Mest verkar fenomen som dessa sekter handla om unga medelklassmänniskor i psykologiskt behov av en religionsliknande mening och gemenskap. De är inte å det minsta uttryck för socialistisk arbetarklasskamp.

Slutligen; Hur kunde de (och jag) tro att utbyte av några maktkåta alfahannar i parti- och samhällstoppen skulle kunna ändra hela samhällets klasskaraktär. Att exempelvis den antistalinistiska partikongressen 1956 innebar att Sovjet plötsligt förvandlades från en socialisstat till en kapitaliststat (som Utvik undrar över). Och att samma skedde efter Maos död 1976 när de fyras gäng arresterades!

Ett sådant borgerligt personlighetsfixerat idealistiskt och allt annat än marxistiskt och klassmaterialistiskt synsätt! Det var förstås en partibyråkratisk överklass som styrde såväl före som efter dessa årtal!

Hans Norebrink

Läs mer: SVD, GP, AB1, 2Yelah, Arbetet, Corren, Erik Edwardsson, Sjöstedt1, 2, Norstedts1, 2, Occident, Monicas, Svenska Kyrkan, Internationalen, Arbetarmakt, Mimmimarie, Goodreads, Mettes, Flamman, LM, Håkan A Bengtsson, HD,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads