Vattenkraften och miljön

Det diskuteras just nu en del om vattenkraftens miljöskadliga effekter vandrande fisk och annat i Svenska Dagbladet. Problemen är i princip desamma var sig det handlar om stora vattenkraftverk i stor älvar eller som pyttesmå dammanläggningar och kraftverk i små åar och bäckar. Dammar utgör vandringshinder. Men för min del är jag av åsikten att nåt i argumentationen ändå måste vara fel. I Grössbyån som går förbi den gård som en gång i tiden var min mormors fanns när jag var liten stora mängder ål och massvis med öring.

Nästan längst ner i ån, innan den rinner ut i sjön Hällungen ligger en damm för ett sågverk eller en kvarn (kommer inte ihåg vilket nu). Denna damm har jag sett beskrivas som ett allvarligt vandringshinder som hindrar öringen att komma upp i ån. Men ärligt sagt kan det inte vara så. Dammen har funnits där i mer än 100 år. På 1960-talet kunde man ibland fånga öring med håv uppströms denna damm. Så tätt kunde öringen stå och så mycket öring fanns det. Den öringen kunde uppenbarligen vandra uppför ån. Insjööring som lever i Hällungen använder i stor utsträckning Grössbyån som lekområde men det rörde sig sannolikt också om stationär bäcköring då sådan än idag finns i ån. I ålekistan som fanns uppströms ytterligare ett antal dammar, kulvertar, kvarnar och sågar högre upp fångade vi regelbundet stora blanka ålar när det var den tiden. Uppenbarligen kunde ålen ta sig förbi den nämnda dammen och dessutom förbi den 5 meter höga damm, en lodrät sten- och betongvägg som finns högst upp i ån. För själva den brant stupande och starkt strömmande ån var knappast platsen för ålens utveckling till blankål.

Idag finns inte längre nån ål i den aktuella ån. Inte heller öringbeståndet liknar det som fanns i min barndom även om det idag kanske inte är lika dåligt som för 10-15 år sen (jag har inte varit där på cirka 10 år) om åtgärder vidtagits för att minska effekten av vandringshinder som den nedersta dammen. Orsaken till det är i alla fall knappast dammarna. Varför ålen är nästan helt försvunnen i världen är det ingen som riktigt vet, men överfiske kan sannolikt ha spelat roll. Även klimatförändringar kan ha betydelse. Att öringen minskat i den aktuella ån beror sannolikt på försurning, ett allt intensivare skogsbruk som inneburit mer slam och sediment på de lekbottnar som öringen använder. Sannolikt har också raserandet av en lång rad dammar (tidens tand) i ån mellan den stora dammen uppströms och lekbottnarna längre ner också inneburit mer slam och sediment på lekbottnarna längre ner. Tidigare samlade ju dammarna upp en stor del av slammet (och det är delvis därför de inte finns längre). Säkert har de enorma grustäkterna uppströms också spelat roll.

Existensen av dammar har dock sannolikt spelat en mindre roll. Det fanns mycket mer fisk när jag var liten än idag. Antalet dammar idag är färre än när jag var liten och de som finns tycks på den tiden inte utgjort några egentliga vandringshinder. Därför är jag lite tveksam till det fokus på just dammars skadliga effekter som tycks finnas i debatten kring vattenkraften även om min enskilda observationer i en enda liten å knappast kan kallas för vetenskap. Det tycks dock finnas annat som är än mer problematiskt för vissa fiskbestånd än dammar och kraftverk eller sågar och kvarnar). Detta sagt även om det också är välbelagt att dammar i många fall utgör vandringshinder för vandrande fiskar som asp, vimma, id, ål, lax, havsöringfärna, nejonögon, sik, harr, öring, röding och elritsa. Säkerligen skulle därför rivandet av en del gamla obehövliga dammar i många vattendrag bidra till mer fisk.

Rent generellt tycker jag också tillståndsförfaranden, äganderätt och utnyttjande av vatten borde ändras från nuvarande situation till tidsbestämda nyttjanderätter där bolag och enskilda  som missköter sig kan bli av med sina nyttjanderätter.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!