Demokrati är klasskamp

Av folket, för folketBoknytt
Av folket, för folket
Roger Osborne
Ordfront

Demokrati är klasskamp

Denna faktaspäckade drygt 300-sidiga bok om ”Demokratins historia underifrån” är tvivelsutan en bra, viktig och angelägen debattskrift. Men inledningsvis vill jag sucka över att så många världsöversyner egentligen är västöversyner. Som i engelske historieförfattaren Roger Osbornes föreliggande verk.

Endast några rader ägnas åt den enkla småskaliga urkommunism och urdemokrati som dominerat vår mänskliga historia världen över. Alltså det jägarsamlarsamhälle vars idag kvarvarande små ”motståndsfickor” snabbt håller på att utplånas av den så kallade civilisationen. Hur kunde de, och många efterföljande små bondbyar i global dåtid och nutid, upprätthålla en typ av ”konsensus-råds-direkt-demokrati”?

Inte alls berörs att även schimpanser har en slags protodemokrati i form av potentiellt flockinflytande över vem som blir alfahanne. Det kan tyda på att människan och schimpansens gemensamma förfäder redan för 6 miljoner år sedan hade utvecklat vissa små demokratiska tendenser. Hur var det möjligt?

Nej, demokratins historia börjar i boken som vanligt sent i tiden, med västliga Aten och Rom, demokrati och republik. Ändå var dessa patriarkala slavsamhällen, vilket det skrivs alldeles för lite om i denna och i andra historiska böcker. Ett sätt att förgylla Europas historia kanske? (min fråga).

Dessa antika samhällsformer bör, anser jag, räknas endast som tendenser till demokrati. Precis som de många andra historiska demokratinslag författaren beskriver fram till den moderna nationella demokratins stora genombrott i världen från och med den franska revolutionen 1789 och framåt.

Mellan antiken och moderniteten passerar viktiga ansatser och rötter till vår nutida demokrati revy i boken: Parlament och ting – i Norden även inkluderande bönder. Medeltida stadsrepubliker i Norditalien och Nederländerna. Bondedemokrati med jämlik ämbetsmannarotation via konfedererade bykommuner i blivande Schweiz (med en del folkliga våldsutbrott på grund av avsaknaden av en ”riktig” stat). Engelska revolutionen på 1600-talet – radikalkristet inspirerad. Amerikanska revolutionen 1776 – radikalkristet och upplysningsinspirerad. Franska revolutionen – upplysningsinspirerad. Tanken på demokrati och jämlikhet växte gradvis fram

I en historisk exposé som denna hade jag dock även önskat författarens förklaring till varför jägardemokratin övergick i de stora agrarimperiernas ”jordbruksdiktatur” (för drygt 10.000 år sedan). Och den i sin tur i 1800-1900-talens fläckvisa ”industridemokrati”. Varför denna historiens cirkelrörelse eller U-turn?

Den senare övergången är dock delvis förklarad pö om pö i boken med hänvisning till läskunnighet, tryckpressar, bättre kommunikationer, tidningar och pamfletter, diskussioner i caféer och salonger, jämlikhetsivrande egalitär ”folkbibelsprotestantism”, urbanisering och stora industriarbetsplatser.

Alltså, allt det som ökade möjligheterna för de vanliga människorna – som tidigare var geografiskt och mentalt isolerade i små medeltida bondbyar – att på ett nytt nationellt plan diskutera, samverka och identifiera sig med varandra, de folkliga arbetande klasserna till fromma. En utveckling från folkligt deltagande i bymötet till dito i nationens offentliga samtal (min jämförelse).

Den historiskt sällsynta demokratin handlar i grunden just om folkmakt, betonar Roger Osborne. Vilket är svårt att uppnå menar han, eftersom det ligger i den mänskliga naturen att vilja skaffa sig makt – och ”att arbeta hårt för att behålla den auktoriteten”.

Demokrati är därför Folket mot Eliten. Majoritet mot Minoritet. Många mot Få. Fattiga mot Rika. Svaga mot Mäktig. Överklass mot Underklass. Arbetare & Bönder mot Kapitalister & Godsägare. Demokrati är (retoriken avskalad) en maktrelation – en form av klasskamp (mina ord om hans resonemang);

”Demokratin befinner sig alltid under belägring. Ändå är den vårt försvar, inte bara mot en övermäktig stat, utan också mot hävdvunna privilegier och rika företags och privatpersoners makt.”

”Demokratins centrala stötepelare – att ge de maktlösa rätt att avlägsna sina härskare – står alltså i direkt opposition till de mäktigas önskningar. Demokratin kan bara överleva när mäktiga grupper i samhället anser att den ligger i deras intresse.”

Från och med 1800-talet behandlar boken; Vita överklassminoriteters korruption av demokratin i Latinamerika. Europeiska industriarbetares långsiktigt framgångsrika kamp för demokrati. Fascismens krig mot demokratin i kris- och depressionstid. Indiens mångkultursplittrade demokrati. Konsumism, passivisering, cynism och politikerförakt i dagens demokratier. Folkväldets svårigheter under avkoloniseringen. Realsocialismens övergång till auktoritär ”demokratiunderskottig” kapitalism.

En viktig tråd i boken är hur de senmedeltida monarkierna via bättre vapen och (skatte)byråkratier förvandlades till starkacentraliserade nationalstater. Och hur denna främmande modell har exporterats över hela världen. Med resultatet att små eliter i Syd, med kontroll över krigsmakt och administration, lätt har kunnat rycka makten över den västimporterade staten ur folkets händer;

”Den moderna staten blev ett starkt centraliserat system som gjorde det möjligt för en individ eller en liten grupp att skaffa sig total makt. Historien om demokratin blev nu en kamp för att få kontroll över staten.”

En annan tråd är västmakternas hyckleri: Hur de i den västliga kapitalismens intresse ofta motarbetade demokrati och gynnade diktatur i det som en gång kallades Tredje världen (Asien, Afrika och Latinamerika). Demokratin i andra länder offrades på den egna profitens altare, menar författaren (fast uttryckt med andra ord).

En ytterligare tråd är att demokratin gynnas av någon slagshomogenitet – etniskt, språkligt och kulturellt. Av gemensamma historiska traditioner och institutioner som binder samman människor i förtroendefullt samarbete.

De nya europeiska demokratierna, med grund i den franska revolutionen, byggde på skapandet av en gemensam identitet och samhörighet i form av ”en nation byggd på folkets suveränitet” (socialt konstruerade så kallade föreställda gemenskaper med inslag av såväl den franska medborgarmodellen som den tyska kulturarvsmodellen, min kommentar).

En mycket viktig tråd i boken är de negativa erfarenheterna från franska revolutionen. Parallellerna till den efterföljande leninistiska samhällsmodell som efter 1917 exporterades över världen är mycket tänkvärda. Redan i Paris när Bastiljen stormades med den franska trikoloren stolt flammande över de revolutionära sansculotternas huvuden kunde realsocialismens totalitära rötter anas;

”Var och hur passar den franska revolutionen och dess efterverkningar in i demokratins historia? Det alldeles specielle revolutionära förnuftet sa att det bara fanns ett enda korrekt sätt att styra landet – allt annat sågs som förräderi och ett svek mot revolutionen och det franska folket. Till sist blev fysiskt utplåning av motståndarna folkets sätt att visa sin makt; detta är revolutionens mörka arv. Tron på en enda väg, användningen av terror mot politiska motståndare, illegitimiteten i varje form av opposition, anspråk på att handla i `folkets namn`: allt detta var idéer som under de följande två århundradena skulle anammas av självutnämnda revolutionära regimer världen över. Skapandet av den moderna centraliserade staten styrd av en liten grupp eller en enskild diktator satte också sin prägel på senare historia. I berättelsen om demokrati är detta förvisso skurken, draken som måste förgöras innan demokratin kan fungera.”

Jakobinerna (under Robespierre) var i mycket föregångare till bolsjevikerna (under Lenin); Dominerade av intellektuella. Genomförande sin revolution uppifrån i samarbete med folkets revolution nerifrån. Senare i konflikt med de folkliga krafterna. Paranoid intern maktkamp. Avsaknad av begreppet lojal opposition. Självutnämnd förtrupp, avantgarde, elit. Svart-vit ”moralistisk” världsbild. Ändamålen helgar medlen. Terror och våld (mina jämförelser).

Boken kommer i sammanhanget in på demokrati kontra realsocialism. Och författaren jämför också den leninist-stalinistiska ”kommunismen” med den maoistiska dito.

Mao Zedong trodde i motsats till Stalin på en folkarmé, och på decentralisering, bondesjälvstyre, småskalig landsbygdsindustri, avskaffat expertvälde, folklig kritik av makthavarna, och regelbundet återkommande kulturrevolutioner för att förhindra uppkomsten av nya klassamhällen – såsom skett i Sovjet.

Men allt var bara ”läpparnas bekännelse” till folkmakt, skriver Roger Osborne. I själva verket styrde Mao landet mot katastrof efter katastrof. Och liksom i Sovjet efter murens fall smälte efter Maos död den gamla ”röda” överklassen samman med den nya borgarklassen. Partipamparnas barn (”röda prinsar”) blev nya kapitalister (det senare min kommentar).

Realsocialismen, som syftade till att utöka demokratin till ekonomin och vardagen, blev istället ett nytt slags elitdiktatur över folket. Ytterst ligger kanske felet i upplysningstänkandets mörka sidor? Ett ersättande av religionen med ett pseudovetenskapligt halvreligiöst fundamentalistiskt tänkande? Som inte erkänner att vetenskapligt kunnande ständigt förändras, och att det inte finns bara en sanning utan enbart många åsikter? (mina funderingar).

Hur har då den moderna nationella demokratin klarat den ekonomiska globaliseringen som inleddes på allvar på 80-talet? Inte alls bra, menar författaren;

”.. under de senaste trettio åren har makten förflyttats till ett globalt finansiellt system som ingen har verklig kontroll över, och för att kompensera för denna förlust av makt har nationella regeringar centraliserat makten i sina egna länder. Väljarna känner att de har haft ytterst lite att säga till om i denna process, som har haft mycket stor påverkan på deras liv.”

”Det är förmodligen de demokratiska regeringarnas största misslyckade i vår tid att de överlämnat makten till det internationella finanssystemet.”

Hans Norebrink

PS Även denna bok visar att den tidiga nationalismen var progressiv, för att senare kapas av konservativa och fascister. Och att medelklassen ofta vacklat i demokratifrågan – de vill ha egen makt, men skräms av arbetarmakt. För övrigt tar boken alldeles för lite upp den demokratiska egalitära Pariskommunen 1871.

Mer: FM, LM, SVD, Yelah, Fria, JT,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads