Socialitet Samarbete Altruism

The Origins and Nature of SocialityBoktips
The Origins and Nature of Sociality
R. Sussman & A. Chapman (Red.)
Aldine de Gruyter Inc.

Socialitet Samarbete Altruism

Sedan 200 år präglar ”atomistisk individidualism” det moderna samhället (och kapitalismen, mitt tillägg). Samvaron människor emellan anses vara kännetecknad av själviskhet, aggression och konkurrens (om mat/resurser & sex/genspridning).

Erfarenheterna från nazismens och andra världskrigets fasor stärkte denna mörka och negativa bild av människonaturen. Detta enligt diverse inlägg i denna bok, som trots några år på nacken, är såväl viktig som aktuell.

En tolkning av Darwin – socialdarwinismen – är i linje med denna pessimistiska människobild. Vilken också har präglat huvudlinjen (paradigmet) i efterkrigstidens evolutionära utforskning av människans medfödda beteendedispositioner.

Uttrycket ”den själviska genen” (Dawkins) har för många kommit att förknippas med denna vetenskapliga position, liksom de båda delvis överlappande forskningsgrenarna sociobiologi och evolutionspsykologi – så även i denna bok (men den kopplingen bestrids av andra bedömare, min kommentar). Den debattbakgrunden inleder boken. #1

Som kontrast till ovanstående äldre evolutionära synsätt finns, enligt boken, en växande alternativ evolutions- och naturvetenskaplig forskningsinriktning som, utan att förneka människans ”onda” beteendearv, istället framhåller vår ”goda sida” av socialitet, samarbete och altruism (osjälviskhet). Det är temat för denna akademiska skrift.

Det ovanstående är sociala interaktionsmönster vi delar med apor och andra med oss besläktade primater. Detta poängteras i denna tankestimulerande och kunskapsstinna antologi, där 21 forskare från en mängd disparata forskningsdiscipliner, ur olika synvinklar belyser människors och apors prosociala uppförande (även i relation till filosofi, etik och religion).

Redan Darwin själv var inne på tanken om människans naturliga sociala moral. Samt att denna hade kunnat uppkomma i den humana utvecklingshistorien via gruppselektion. Det vill säga att människogrupper dominerade av ”snälla” altruister skulle överleva och reproducera sig effektivare än grupper splittrade av kivande egoister. Boken representerar alltså ett nygammalt tankespår i evolutionsdebatten.

Gruppselektion hamnade senare i den vetenskapliga kylan (konkurrens via individer, individselektion, dominerade forskningsfältet). För att för ett antal år sedan på flera fronter göra comeback. Som i denna drygt 300-sidiga fakta- och diskussionsskrift, där flera av författarna tar upp teorin om gruppselektion.

I primatgrupper är också anknytning/samarbete mycket mer förekommande än motsättningar/konkurrens. Detta enligt ett antal av de bidragande forskarna i denna antologi, som presenterar de senaste rönen om mänskliga och icke-mänskliga primaters ”däggdjursrotade”, hjärnmässiga, neurologiska, hormonella, genetiska, epigenetiska och allmänt biologiskt grundade sociala förmåga (min kursiv).

Det är en social förmåga förstärkt med den av naturen givna kapaciteten till kultur som kitt i samhällsbygget. Mest förstås vad gäller oss supersociala människor. Biologi och kultur står här inte i motsats till varandra, utan är snarare komplementära – en ganska självklar evolutionär slutsats.

Såväl människan som andra sociala djur överlever lättare och bättre genom att utveckla moral, empati, solidaritet, hjälpsamhet, renhårighet (fair play) och rättvisetänkande (ja, även djuren!). Människans stora intelligens, språkförmåga och symboliska tankekapacitet tillåter henne en än större social närhet och flexibilitet, betonas det vidare i boken.

Människosläktet har därmed uppnått en biologisk-kulturell potential till konstruktion av komplexa storskaliga samhällssystem. Där upplever anonyma miljonmassor (av icke-släkt och icke-vänner) en vän- och släktfiktiv ”föreställd gemenskap” med människor de aldrig kommer att träffa (det senare min referens till boken ”Den föreställda gemenskapen”). # 2

Den nära anknytningen mellan barn och mor (senare far och andra), kombinerat med den långa mänskliga uppväxttiden, är en kärna i utvecklingen av människans socialitet. Liksom lek med dess nödvändiga utveckling av sociala koder och överenskommelser (även hos djur). Detta enligt några av författarinläggen i boken.

Hos människan och andra sociala djur känns det ”neurologiskt-kemiskt-hormonellt” helt enkelt bra att umgås med och samarbeta med andra artfränder – för såväl fridsamma som aggressiva syften. Känsloliv mer än kalkylerande rationella överväganden driver vår sociala natur, enligt resonemang i boken. Se i sammanhanget spegelneuronerna, en uppmärksammad empatiskapande mekanism.

I djurens gruppliv var och är social hierarki ett sätt att få stabilitet mellan individuell konkurrens och kollektivt samarbete. Men hos schimpanser, och än mer i dåtida och nutida mänskliga jägarsamlarsamhällen, tillät och tillåter ökad intelligens och kommunikationsförmåga att det i flocken/stammen kunde/kan skapas allianser för att påverka/avsätta/ersätta de dominerande alfahanneeliterna.

Detta var (som jag ser det) en första början till ”klasskamp” ledande till ”folkmakt”. En slags ”protodemokrati”! Se Christopher Boehms bok ”Hierarchy in the Forest – The Evolution of Egalitarian Behavior”.

Baksidan av den ”goda” socialiteten i djur- och människogruppen (ingruppen) var och är asocialiteten mot ”De andra”, mot djur/människor som tillhör en annan grupp (utgruppen). Alltså konkurrens om mat, skydd, revir/territorium, sex och andra resurser för produktion och reproduktion mellan olika kollektiv av djur och människor. Boken blundar inte för denna socialitetens mörka sida.

Det handlar om en vi-dom-mentalitet, som till stor del troligen är förankrad i vår mänskliga natur (tyvärr, min kommentar). Som inte sällan har skapat/skapar rädsla och aggression. Som drar upp ofta konfliktskapande gränser mellan upplevt (resurs)konkurrerande grupper.

Ur detta kan det vi kallar ”ondska” lätt gro via xenofobi, samt etniska och nationella konflikter – speciellt i kristider som i dag. Se sds och högerpopulismens frammarsch i Sverige och i Europa som helhet (mina resonemang).

Just detta är viktigt att poängtera när det gäller den mänskliga och generella däggdjurssocialiteten (så den inte framstår som romantiserad eller skönmålad). Den gäller främst den egna gruppen, även om nyfikenhet, tolerans och empati också kan förekomma mellan mänskliga främlingar – liksom förstås likgiltighet.

Jämför i sammanhanget med ett uttryck som inte sällan hörs på den folkliga nivån av u-lands- och invandringsdebatten: ”Ska vi inte hjälpa våra egna först”. Alltså de människor man identifierar sig med, och känner sig tillhöra som gruppmedlem (min kommentar).

För att utveckla det temat som sluttamp i detta bokreferat. Skulle vi-folket-nationen-känslan kunna förvandlas till en vidare vi-hela-mänskligheten-känsla? Möjligen delvis, men det finns två stora problem, menar jag.

Dels kräver all gruppkänsla – på alla mänskliga organisationsnivåer – en viss likhet, homogeniet och konformitet. Och olikheterna människor emellan på vår planet är troligen alltför stora. Dels har den mänskliga socialiteten utvecklats i kampen för tillvaron – mot såväl naturens krafter som mot andra rivaliserande människogrupper. Hur skulle då en vi-känsla utan ett kontrasterande ”dom” kunna fungera? Troligen inte alls.

Dessutom; En likriktad monokulturell värld framstår för mig personligen som lite tråkig och skrämmande, i jämförelse med dagens livaktiga mångfaldsblandning av nationer – var och en med sin kollektiva personlighet. Exempelvis skulle resor förlora mycket av sin charm för att nämna en mindre viktig aspekt.

En total global internationalism förefaller mig därför såväl mindre önskvärd som synnerligen svårgenomförbar – och än värre en ytterligare intensifierad västernisering. Detta givet människans motsägelsefulla Janusliknande socialitet. Hellre en global mångkulturalism.

Jag vill i det sammanhanget anknyta till det tidiga 1800-talets idealistiska progressiva nationalister. De sa att varje nation är vacker, och tillsammans bildar deras sköna mångfald en vacker trädgård. En på detta sätt enad värld (och EUropa) av frivilligt samverkande och likaberättigade – men olika – syskonnationer, det framstår för mig som ett mer sympatiskt framtidsperspektiv.

Här kan filosofen Peter Singers tanke på allt mer vidgade cirklar av grupper som alla identifierar sig med (fast i minskande grad högre upp) vara till nytta: lokal, regional, nationell, kontinental och global gemenskap och solidaritet.

Kanske det kan ersätta vi-dom-relationer med ”vi-ni-relationer” Det

har vi ju redan lyckats med mellan de nordiska länderna, som jag ser det.

Hans Norebrink

# 1 Denna bok publicerades i USA 2004, och är resultatet av ett symposium som genomfördes 2001. Bokens kritik av sociobiologi och evolutionspsykologi är idag troligen till stor del överspelad. Detta eftersom även dessa forskningsgrenar sedan dess har forskat allt mer kring människans prosociala beteende.

# 2 Jämför i sammanhanget med de halvsekelgamla evolutionära begreppen ömsesidig och släktskapsaltruism, solidaritet med vänner och släkt, med vilka man delar mottjänster eller gener.  Dessa mekanismer nedtonas i denna bok.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads