Mellan Rousseau och Hobbes

War before CivilizationBoktips
War Before Civilization
Lawrence H. Keeley
Oxford University Press

Mellan Rousseau och Hobbes

Två envist kvardröjande tankefigurer har starkt påverkat det moderna västerländska filosofiska tänkande om människans ursprungliga och sanna natur. Dessa ”primitivistiska” åsikter om mänskligt beteende är levande än idag i olika och fragmentariska varianter.

Det handlar dels om den rousseauanska ädle vilden som ofjättrad av civilisationens bojor lever fredligt och jämlikt i forntidens utopiska paradismiljö. Dels om den hobbesianska grymme vilden som utan den moderna statens civilisatoriska disciplin lever i ett dystopiskt helvete av allas krig mot alla.

Men så var det ju inte under stenålder och jägarsamlartid, för dryga 10.000 år sedan. ”Sanningen ligger väl som vanligt någonstans mittemellan” frestas men säga, fast det nästan alltid är fel.

Men just här är det korrekt. Rousseau hade i stort rätt vad gäller jägarsamlarnas ”inrikespolitik”. Hobbes hade i stort rätt vad gäller jägarsamlarnas ”utrikespolitik”. Vi människor befann och befinner oss alltså under jägarsamlarlivet mellan Rousseau och Hobbes, visar denna skrift.

Internt levde och lever jägaresamlare i egalitära jämlikhetsivrande sociala organisationsformer. Externt krigade de proportionellt mer med varandra än ”civiliserade” (klassbaserade) jordbruks- och industrisamhällen. Och lika allvarligt, grymt och totalitärt, enligt denna chockerande bok.

Det senare har vissa forskare och andra politiska önsketänkare av ovetenskapliga, ideologiska, nostalgiska, civilisationskritiska och åsiktskorrekta skäl fortfarande svårt att smälta. Detta trots gamla och nya arkeologiska fynd som fullständigt bekräftar bilden av ett regelbundet våldsamt och krigiskt förflutet.

Läser man den ögonöppnande, mytkrossande, faktaövermäktiga och skrämmande ”War Before Civilization – The Myth of the Peaceful Savage” av den amerikanske arkeologiprofessorn Lawrence Keeley blir man ögonblickligen övertygad om vår fasansfulla urhistoria.

Krig fanns överallt i världen och var definitivt inget de ”snälla” färgade urfolken behövde lära sig av Västerlandets vita imperialister – som vissa tänkare inbillat sig (bland annat jag själv då jag som volontär i den bolivianska urbefolkningsrörelsen påverkades av den djupgående indianska självromantiseringen).

Och inte nog med krig, räder, överfall, mord, plundring, massakrer och våldtäkter. Det var också halshuggning, lemlästning, skalpering, kroppskändning, barnamord, kannibalism, folkmord och utdragen tortyr som tagen från nazieran, mellan stammar och etniska grupperingar. Med begynnande klassamhällen även slaveri.

Denna bok är en modern klassiker från 1996, som jag äntligen fått läst. Att de förmoderna krigen var så omfattande och utbredda i tid och rum hade jag inte fattat – förrän nu. Inte heller att mordfrekvensen är och var så hög i jägarsamlarsamhällena.

Glöm bort författaren Lasse Bergs skönmålningar av nutidens jägare i Kalahari. Och glöm för alltid drömmen om det idylliska paradisiska Söderhavslivet. Inte minst på det skönmålade Tahiti var krigen ”speciellt brutala och obarmhärtiga”.

Som boken fastslår krävs det ofta i både interna och externa konflikter en neutral institutionell tredje part för att komma åt mord och krig. Staten internt och övernationella organisationer externt är sådana utanförstående parter (här tvingas jag här ge centralstaten och toppstyrda EU ett visst erkännande).

Staten (och överstatliga institutioner) är inte bara en byråkratisk, centralistisk och hierarkisk administratör av storskaliga, komplexa och arbetsspecialiserade samhällen. Inte heller bara denvåldsapparat som marxismen visat på är klassamhällets yttersta garant. Utan också en kanske nödvändig rationell och känslolösskiljedomare i mänskliga konflikter – en opartisk tredje part (mina motvilliga kommentarer).

Som jag ser det har den starka staten ett Janusansikte, en dubbelhet. Det kan gynna inre fred i samhället, men är samtidigt ett byråkratiskt administrativt maskineri som via sin maktkoncentration lätt kan hamna i händerna på små privilegierade elitgrupper

Tre skäl för krig dominerar genom historien, visar boken; Resurser, kvinnor och revansch. Resurser kan inkludera territorium och slavar. Kvinnor kan både våldtas under krigens gång, och kidnappas för långvarigt sexuellt utnyttjande. När striderna väl satts igång och vänner, grannar och släktingar dödats vaknar hämndkänslan.

När man i ett samhälle inte kunde skaffa tillräckligt med viktiga överlevnadsresurser ur naturen, så vaknade alltför lätt tanken att istället införskaffa dem från något av sina grannfolk. De andra, de främmande, de inte helt likvärdiga, de som inte var riktiga människor som Vi i Folket.

Andra människogrupperingar var lika mycket en potentiell del av den omgivande miljöns resurspool som naturen var. Naturkatastrofer (orsakade av miljöförändringar och klimatsvängningar) gav extra skäl till att av andra folk återskaffa de överlevnadsresurser man själv hade förlorat. Så ”…hårda tider skapade en mycket stark frestelse för behövande människor att ta av andra det man själv saknade.” Via krig.

Det ekonomiska materialistiska grundskälet till krig (som författaren för fram) stämmer även med marxismens bild. Men det måste kompletteras med det evolutionsmaterialistiska skälet reproduktiv framgång, att sprida sina gener, menar jag.

Vilket ju män kunde göra genom våldtäkt och kvinnorov. Alla krig följs ju (förutom av plundring) av vidriga övergrepp mot kvinnor. Nu som då ­– se dagens Kongo (mina kommentarer). Ja, konflikter om kvinnor har historiskt figurerat som orsak till vissa krig (med unga män i förgrunden).

När kriget pågår och den egna gruppen angrips och hotas vaknar människans medfödda och djupa socialitet på allvar (samt rädsla och existentiell individuell och kollektiv överlevnadsångest, mitt tillägg). Som författaren skriver är krig inte ett förnekande av, utan ”det mest destruktiva uttrycket för” vår unikt sociala natur.

Detta även om – som han noggrant påpekar – fred är det vanliga, tidlösa och allmänt eftersträvade samhällstillståndet (särskilt bland kvinnorna finns/fanns en stor motvilja mot traumatiserande krig). Och mekanismer för fredlig konfliktlösning – internt och externt – existerade även under den långa jägartiden. Så ”medan det inte är oundvikligt, (så är) krig universellt och vanligt”.

Krig är heller ingen biologisk drift, som vissa spekulerat i . Det är snarare socialiteten i dess positiva och negativa former som är en biologisk drift, inte kriget, framhåller professor Keeley. Människan är flexibel och krig och fred, aggression eller fridsamhet är bara olika taktiska beteendeval.

Människan är inte heller mer aggressiv än andra djurarter som även de kämpar om territorier (produktiva resurser), sexuell tillgång (reproduktiva resurser), och social dominans (klasskamp), understryker han. Mina ”översättningar” inom parentes.

Ökad befolkningstäthet är ingen orsak i sig till krig, som vissa menat. Tvärtom leder den, enligt författaren, till större och mer effektiva sociala enheter med politiska mekanismer för att hantera våldsamma konflikter. Det resulterar i färre sociala enheter, och därmed färre möjliga krig.

Å andra sidan är mer kontakter mellan samhällen, som giftermål, kulturutbyte och handel inte alls den fredsskapande mekanism som många tror än idag. Tvärtom kan närhet och handelsutbyte leda till just oenighet, konflikter och krig.

Dispyter mellan handelspartners leder oftare till krig, än dispyter mellan nationer som handlar lite med varandra. Och geografiska isolerande gränsbarriärer – som hindrar handel och andra kontakter – kan sett i det ljuset ha en fredsbevarande funktion.

När ett folk överskrider gränsen till ett annat folk och detta ”innebär storskalig kolonisering av resurskonkurrerande nykomlingar så når de faktorer som gynnar krig sin topp”. Ursprungsbefolkningen föredrar ofta sin egen kultur före nykomlingarnas, och tycker inte sällan att dessa bör uppmuntras att ”vara nya någon annanstans”.

Vad bör då göras för att motverka krig. Ja, som Lawrence Keeley skriver så ger större samhällen mer fred än små. Men det flyttar bara de krig, som trots allt utbryter, från stam- till nationsnivå. Därför måste vi tänka globalt om vi vill undvika krig, anser han.

Författaren menar sålunda att ”…vi bör sträva efter att skapa största möjliga sociala, ekonomiska och politiska samhällsenhet, helst en som omfattar hela världen.” Det finns ”inget biologiskt skäl till varför sådana (stora) sociala enheter inte skulle kunna inkludera hela mänskligheten, istället för att vi tillåter de (nationalstater) vi har att fragmenteras till ömsesidigt fientliga etniska och stamkenklaver.”

Det låter bra, men jag håller inte med. Ju större maktkoncentration, desto mindre får vanligt folk att säga till om. Så sett skulle en tänkt världsregering utgöra en potentiell fara för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Ett högt pris för fred.

Dessutom bygger alla samhällen på en viss samarbetsbefrämjande likhet, homogenisering och konformism – från stammen till nationen.

Det verkar vara en del av den mänskliga naturen. En del av vårt sociala väsen.

Och ser vi saken på det sättet, så finns det verkligen ”biologiska skäl” till omöjligheten i att bygga en global nation. De olika kulturerna världen över är alltför olika varandra för att kunna skapa den rätta ”sam-identiteten” och vi-känslan på planetär nivå.

Författaren skriver också att krigen är grymmare ju mer främmande fiendefolket är, och mildare när det gäller folk som upplevs som besläktade. Det menar jag är en viktig skillnad mellan oförsonliga ”vi-dom” och kompromissmöjliga ”vi-ni”.

Jag instämmer med författaren att en global samhällsordning av något slag bör byggas upp, men jag ser en fullständigkosmopolitisk vi-känsla som utopisk. Och dessutom ser jag världens olika samhällen och nationer som en mångkulturell rikedom värd att bevara.

Bygg istället en värld av samverkande nationer med en stark vi-gemenskap internt inom det egna folket. Samt skapa en svagare mer realistisk kosmopolitisk vi-ni-gemenskap externt mellan nationerna.

Norden och nu Europa har kunnat gå från krigiska vi-dom-relationer till idag fredliga vi-ni-relationer. Det är gott så utan att vi behöver sammansmälta Europa till ett folk och en nation. Varför skulle inte hela världen kunna gå denna mer verklighetsnära väg till internationell fred och gemenskap?

Hans Norebrink

Läs mer:  Goodreads, Google, Wikipedia, Atimes, NYT,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads