Statskollektiv överklass

Nomenklatura

Bild på en engelskspråkig utgåva.

Boktips
Nomenklatura
Michael Voslensky
Tidens förlag

Statskollektiv överklass

Jag läste denna bok när den kom ut för 30 år sedan och stördes då av skönmålningen av kapitalismen (små inkomstskillnader och stor konsumtionslycka), förtalet av de progressiva rörelserna i väst och syd (Moskvas nyttiga idioter och själviska lakejer), den överdrivna svartmålningen av sovjetsamhället (övertolkat, snedvridet, konspiratoriskt), samt den undermåliga marxistiska analysen (stolpig, fyrkantig, dogmatisk).

När jag nu läser om boken kan jag mer om ämnet och kan därför lättare bortse från ovanstående. Och därmed istället uppskatta den inträngande, utförliga och kunniga skildringen av ”Nomenklatura – Om den härskande klassen i Sovjetunionen” tio år före dess snabba undergång (eller dess metamorfos till ”starkstatlig kapitalism”, min kommentar).

Efter sammanbrottet och arkivens öppnande kom författaren, som själv arbetat inom nomenklaturan innan han försvann till väst, med ”Secrets Revealed: Moscow Archives Speak” (1995). Men i boken från 1980 (på svenska 1984) skildrar han uppkomsten av det realsocialistiska klassamhället (mitt huvudintresse) på följande sätt (resonemanget som följer):

De ryska intellektuella i narodnikerna (folkvännerna) försökte själva genom terror, eller genom att arbeta på att mobilisera bondeklassen störta den adelsfeodala tsaristiska diktaturen. Det misslyckades. De intellektuella marxisterna i Lenins bolsjevikiska elitparti valde därför att satsa på arbetarklassen som hävstång för att själva komma till makten.

Partiets yrkesrevolutionärer var embryot till den nya härskande klassen. Väl vid makten fordrades nytt folk för att bygga upp den kommunistiska parti- och statsapparaten. In i partiet vällde egoistiska karriärister med mestadels bondebakgrund. Dessa byråkrater fick sin talesman i Stalin.

Redan 1918 började partiet ta över adelsgods som ”datjor” (fritids- och sommarbostäder). Men Lenin kämpade för att hålla igen lönerna för partimedlemmarna (”partimaximum”), och för att begränsa den växande byråkratins makt. I partiet fanns då ännu en ärlig vilja till socialism och jämlikhet.

Men var det verkligen arbetarklassen i förbund med bondeklassen och mellanskiktiga intellektuella som tog makten som Lenins garde proklamerade? Var det proletariatet (och böndernas) diktatur i den egalitära Pariskommunens efterföljd?

Det sa konstitutionen – men det var ju bara ett papper. Det menade bolsjevikpartiet eftersom man var arbetarklassens parti och förtrupp – men det var ju bara en självdeklaration och inget de sovjetiska proletärerna själva beslutat. Det låg i det statliga ägandet av produktionsmedlen, men staten var ju inte kontrollerad av arbetarklassen utan av de radikala intellektuella i bolsjevikpartiet själva.

Men kan inte de vänsterintellektuella representera arbetarklassen? Delvis, men varför så få arbetare i ledande ställning? Och om partiet tjänade arbetarnas klassintressen varför kom då snabbt allt mer av kontroll och disciplinering av arbetarna och arbetsplatserna uppifrån? Nej, yrkesrevolutionärerna tog makten och konsoliderade sig gradvis till en ny klass – tillsammans med de nyrekryterade byråkraterna.

Lenins gamla yrkesrevolutionärer och Stalins nya byråkrater kom att utgöra två fraktioner i partiet, som kämpade om makten, men till formen gjordes detta som politiska motsättningar. 1929 tog Stalin och byråkratin (hans sociala stöd, de han representerade) ännu ett steg i konsolideringen av den nya klassen. Man tvångskollektiviserade jorden i en våldsam attack på bondeklassen (det proletära partiets förmodade klassallierade).

Ett annat viktigt steg togs 1932 när alla ambitioner till jämlikhet i samhället övergavs. Nu växte det nya sovjetiska privilegiesamhället fram på bred front med höga löner, fina våningar, datjor, tjänstefolk, privatchaufförer, kurorter, elitsjukhus, utlandsresor, bonusar, mutor, egna restauranger, samt lyxiga hemliga specialbutiker för eliten (min ryska arbetskompis Marina har jobbat i en sådan).

I de tre Moskvarättegångarna 1936-38 gjorde byråkraterna & stalinisterna upp med leninisterna & yrkesrevolutionärerna. En ny överklassfraktion utan ideal avrättade en gammal överklassfraktion med ideal. På tjugo år hade en ny unik och enad överklass formerat sig. En utveckling som marxismen inte hade förväntat sig.

Den så kallade nomenklaturan ägde kollektivt den statliga offentliga egendomen i samhället, och kunde på så sätt exploatera arbetarklassen och bondeklassen. Men man bibehöll fiktionen om en arbetarstat (senare folkstat). Och blåögda kommunister i världen utanför gick på den propagandalögnen.

Enligt partipropagandan var Sovjetunionen genom statsägandet av produktionsmedlen socialistiskt – till skillnad från kapitalismen som bygger på privatägande av företag. Men i såväl slavsamhället (typ i Sparta) som under feodalismen (och i den katolska kyrkan), samt i Orientens despotier, var statsägande klassamhällen vanliga.

Och i de kapitalistiska länderna finns statliga företag som på intet sätt är mer ”socialistiska” än de privata – utan just kollektivt ägda av den härskande klassen. Friedrich Engels skrev att ”varje förstatligande, så länge de besuttna klasserna förblir vid rodret, innebär inte något avskaffande av utsugningen utan bara en förändring av dess form” (citerat i boken).

Marxismen-leninismen ser staten och speciellt dess våldsapparat som ett verktyg för överklassen. Men i Sovjetunionen var staten och dess våldsapparat själva formen för, och innehållet i, klassamhället. Så var KGB en integrerad del av nomenklaturan, vilket förklarar dess stora makt och dess privilegier.

Vad som hände mellan Stalins död 1953 och Chrusjtjovs tal om Stalins terror 1956 var en slags utvidgning och ”demokratisering” av sovjetöverklassen. Den extrema toppstyrningen av partiet försvann och eliten behövde inte längre frukta blodiga utrensningar. Det var en slags ytterligare konsolidering av nomenklaturan som en ny historisk klass. Den lägre byråkratin inkluderades. Så långt Michael Voslensky (död 1997).

Jag kan i stora drag hålla med om denna analys, som ju även andra gjort i mer eller mindre liknande form (delvis även trotskister och maoister) Hans fördel är analysens konsekvens och klarhet, samt den personliga beskrivningen av den nya klassen inifrån.

Vad som saknas är väl mer om de mer detaljerade klassfraktions- och partistriderna (som andra skildrat). Författaren tar ju själv upp att det fanns en vänster- och en högeropposition (med Stalins byråkrat-fraktion i mitten, min kommentar), men först i samband med att dessa utrensades under det sena trettiotalet.

Michael Voslensky gör vidare en stor sak av att de intellektuella dominerade i Sovjetunionens kommunistiska parti (bolsjevikerna), alltså representativitetsfrågan. Men som Marx och Engels visar kan intellektuella lämna sitt medelklassintresse och ställa sig på de arbetande klassernas sida.

Jag har också svårt att tro på författarens tes att bolsjevikerna från början var ute efter egen makt i eget klassintresse. De ville nog arbetarnas, böndernas och de förtryckta folkens väl, men satt ”rysskulturellt” kvar i en elitär syn på vanliga människor. Därför ville de utöva makten i folkets namn – som ett revolutionärt avantgarde.

Men vid det här laget vet väl alla att makt korrumperar, och att absolut makt korrumperar absolut. Därför, och av rent praktiska skäl för att hinna med det politiska arbetet, gled bolsjevikernas styrande ledning gradvis in i rollen som ett maktfullkomligt privilegierat socialt skikt, avskärmat från gräsrötterna. Och än värre blev det när de nya makt- och statushungriga byråkraterna översvämmade staten och senare partiet.

I början representerade troligen bolsjevikerna (tillsammans med vänstersocialistrevolutionärerna) arbetarna och bönderna med sina paroller om fred, jord och bröd. Deras maktövertagande uppifrån sammanföll ju också med arbetarsovjeter och böndernas jordockupationer nerifrån (folkligt självförvaltande). Eller snarare hade bolsjevikerna makten socialt stödda på de revolutionära stämningarna och krigströttheten i befolkningen.

För hur skulle en verklig arbetarbonderegering ha kunnat fungera när det inte fanns fria och demokratiska val och rättigheter (den av Lenin föraktade ”borgerliga demokratin”)? Var fanns de fungerande länkarna mellan de arbetande klasserna och deras förmodade parti? Hur kunde folket styra ”sitt” parti? Det kunde de inte.

När sedan disciplineringen, kontrollen och kraven ökade på fabrikerna, medan sovjetarbetarmakt och arbetarbondekontroll över företagen och samhället minskade, började bolsjevikerna förlora arbetarstödet. Bondestödet förlorade de med tvångskollektiviseringen som slog mot hela bondeklassen ­– inte bara mot de rika ”kulakerna”.

Forskaren och publicisten Michael Voslensky försöker ju göra en marxistisk analys. Men med en sådan är det svårt att förstå att en grupp intellektuella yrkesrevolutionärer kan göra en socialistisk revolution. Jag tror inte det låter sig göras.

Enligt marxismen finns i alla klassamhällen en ekonomisk-materiell bas, och en politisk-ideologisk överbyggnad. Dessa samverkar men basen är styrande. ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”, som Karl Marx skrev (citerat i boken).

När exempelvis kapitalismen växer fram som ny ekonomi inom feodalismens politiska ramar uppstår en motsättning mellan ekonomi och politik. Detta utlöser på sikt en ofta folkstödd (borgerligt-demokratisk) kapitalistisk revolution. Så kommer ekonomisk bas och politisk överbyggnad åter i harmoni. Och en styrande klass efterträds av en annan.

Så var delvis läget i Tsarryssland med en liten storkapitalistisk sektor som växte i ett i stort och fortfarande feodalt bondeland. Men enligt marxismen var då Ryssland ännu inte moget för en borgerlig revolution, än mindre en proletär. Men båda dessa revolutioner genomfördes ändå med ett halvårs mellanrum 1917.

Och om bolsjevikernas yrkesrevolutionära intellektuella var början på en ny klass redan då, vilken ekonomisk materiell bas i produktionen stödde de sig på? Ryssland var varken ett utvecklat arbetar- eller industriland som arbetarklassen sägs ska bygga socialismen på. Inte heller var bolsjevikerna arbetarklassens eget parti.

Nej, jag tror det måste till en evolutionsmateralistisk förklaring. I hierarkiska schimpanssamhällen kan alfahannar och allianser av alfahannar strida om makten över flocken, och det sociala stöd de kan få av de vanliga flockmedlemmarna kan vara avgörande för vem eller vilka som tar sig till maktpyramidens topp. Liknande är det hos människan.

Revolutionen 1917 kan i enlighet med detta schema förklaras som en hierarkisk strid om makten över den ryska befolkningen. Där den gamla överklasseliten förlorade folkets förtroende, och därmed makten. Den gick istället till den nya eliten av marxist-leninister som hade ett visst folkligt socialt stöd, särskilt i städerna (och via den tidiga alliansen med vänstersocialistrevolutionärerna även på landsbygden).

Enligt detta evolutionära perspektiv är det formella ägandet – som privat och statligt – ovidkommande. Människan är en social varelse med såväl egalitära (jämlika) som hierarkiska (ojämlika) tendenser. Det är makten över samhällets resurser, via den sociala hierarkin som skapar klassamhällena. Inte olika ägandeformer.

Det är bara att se till mitt eget jobb inom den offentliga sektorn. Det ger varken mig eller mina arbetskamrater ett större inflytande över arbetsplatsen, eller över samhället i stort, än om vi vore privat anställda. Skillnaden är i alla fall obetydlig och snabbt minskande. Statligt ägande är inget progressivt i sig.

Spelar det då någon roll vad de olika historiska överklasserna som folken lidit under själva tror om sig själva? Blir leninisterna mer progressiva om de själva tror att de representerar arbetarklassen. Eller stalinisterna mindre progressiva för att de (enligt Voslensky) i praktiken lämnat den kommunistiska ideologin? Personligen tvivlar jag dessutom på att skillnaden mellan leninister och stalinister var så tydlig.

Enligt evolutionär forskning manipulerar man andra människor bäst om man själv tror på sina lögner. Man undviker då också den för människor obehagliga känslan av kognitiv dissonans – alltså motsättningar i ens tänkande.

Därför tror jag att alla överklasser överallt och alltid (åtminstone på något slags psykologiskt plan) själva tror att de är gudar, utsedda av gudar, historien eller ödet, att de styr av Guds nåde, har himmelens mandat, är en för samhället nödvändig upplyst intelligent elit, eller av den lagbundna historiska samhällsutvecklingen utsetts till att vara proletariatets sanna representanter för att bygga det framtida klasslösa kommunistiska samhället.

Men byggde man då inte under realsocialismen ett nytt modernt samhälle via industrialisering och sociala rättigheter (som även Voslensky medger), och är inte det en viss socialism? I någon liten mån kanske. Men även kapitalismen har ju industrialiserat framgångsrikt.

Och via socialdemokratin har arbetarna i även de västkapitalistiska länderna fått demokratiska och sociala rättigheter. Även sossarnas maktställning byggdes på arbetarklassens sociala stöd. Och de kan i viss mån sägas ha representerat dem under uppbyggandet av det en gång relativtegalitära välfärdsfolkhemmet. Så vad har då realsocialismen att komma med egentligen?

Kommunismen och realsocialismen sägs bygga på materialism i sitt tänkande. Men är det inte snarare idealism att tro att välmenande människor som får makten i sina händer ska avstå från att själva skaffa sig status och privilegier? Den evolutionära driften att stiga i hierarkin och skaffa sig mer resurser (och sex) är ju medfödd!

I jämförelse med vänsteraktiva är ”vanligt folk” här mer klarsynta genom sin cyniska tro att de som får makten i stort sett alltid kommer att försöka roffa åt sig. Det ser vi inte minst ett aktuellt exempel på i alla korruptionsskandaler i Göteborg.

Och lösningen är främst demokratisk kontroll över makthavarna – vilket inte fanns i Sovjetunionen, och alltför lite (men dock) här i Sverige. Dessutom gäller det att söka efter ett samhällssystem som, liksom jägarsamlarsamhället, är möjligt att kombinera med våra egalitära jämlikhetssökande drifter.

Är detta ett reaktionärt ”biologistiskt tänkande”? Ett exempel på ”det naturalistiska misstaget” – att det som ÄR i naturen BÖR vara i samhället? Nej, naturen ger oss inga ideal vi måste följa. Men för att bygga ett verkligt socialistiskt samhälle kan det vara en bra taktik att ta viss hänsyn till vår mänskliga beteendenatur.

Vi är inga oskrivna blad när vi föds utan bär med oss vissa beteendetendenser. De måste vi inte följa, människans fria vilja är stor. Men det kan vara lämpligt att bygga samhället på ett så smart sätt att våra positiva jämlika drifter gynnas, och våra negativa hierarkiska drifter missgynnas.

Vid det här laget vet vi ju redan att storskaliga centralistiska sam-hällen utan stark folklig kontroll nerifrån – och speciellt utan demo-kratiska fri- och rättigheter – tenderar att resultera i parasitära över-klasseliter. Vilka slutsatser bör vänstern & arbetarrörelsen dra av det?

Hans Norebrink

PS Voslensky ser sovjetsocialismen som ett slags återvändande till förkapitalistiska exploateringsformer. Han ser nomenklaturan som de verkliga antikommunisterna, som inte ens drar sig för rasism: Storrysk chauvinism i relation till de ickeryska delrepublikerna, och djuprotad antisemitism.

Läs mer: Goodreads, FA, Kirkus,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!