1917 snart 100 år

Ryska revolutionen 1900-1927Boknytt
Ryska revolutionen 1900-1927
Robert Service
Historiska media

1917 snart 100 år

Inför det stundande 100-årsjubileet av ”Den stora socialistiska oktoberrevolutionen” (av kritiker kallad statskupp) kommer denna enkla nyarkivuppdaterade rakt-på-sak-skildring av den ryska revolutionen 1917. Den är föredömligt kort – 150 sidor – så man ser skogen före träden. Man dränks sålunda inte av alla detaljer som skymmer helheten, som så ofta i dessa sammanhang.

Den brittiske historikern, Oxfordprofessorn och Sovjetexperten Robert Service, tar också ett bredare grepp genom att skildra hela revolutionsförloppet – från den sociala oron i början av seklet till Stalins övertagande av makten i slutet av 20-talet. Många menar ju att stalinismen innebar slutet för revolutionen.

Författaren har en balanserad bild av den ryska klasskampen. Han betonar såväl den bolsjevikiska politiska revolutionen ”ovanifrån”, som den mångfacetterade folkliga ekonomisk-sociala revolutionen av arbetare, bönder och soldater ”nerifrån”. Exempelvis strejker, demonstrationer, deserteringar, jordockupationer och arbetarkontroll av fabriker. Det senare perspektivet omtalas som ”historia underifrån” och ”social historia”.

Gräsrotsmakt uppkom bland annat genom proletära och agrara sovjeter (folkliga råd på arbetsplatserna). Dessa gav upphov till den omtalade dubbelmaktssituationen mellan den borgerliga (och högersocialistiska mensjevikiska) provisoriska regering som uppkom efter februarirevolutionen å ena sidan, och å andra sidan sovjeternas rådsmakt.

Mycket är ju bekant för den som är intresserad, men jag fann personligen avsnitten om bönderna och deras kamp mest givande. Den historiska ryska bondekommunen miren ägde jorden kollektivt, men den brukades individuellt (som situationen var även i Västeuropa tidigare, innan jordskiftena).

Det fanns ojämlikhet i miren (rika ”kulaker”), jordsplittringen var ett problem, och dess patriarkala struktur manipulerades av den feodala tsaristiska staten. Samtidigt var och blev den en slags nygammal kamporganisation för bönderna under revolutionsförloppet, en form av bondesovjet. Detta var något bondeklassen ville bygga vidare på genom att konfiskera godsägarjorden och överföra den i mirens ägo.

Det stora populistiska och ”småskalighetsdecentralistiska” partiet socialistrevolutionärerna stödde denna traditionella och nya, egalitära (jämlikhetsivrande) bondesocialism. De ville på lång sikt även samordna och kollektivisera själva jordbruksarbetet. Partiet fick därför stöd av landsbygdens folk. Samtidigt var man inte motståndare till industri, som det ofta har påståtts, påpekar boken.

Bolsjevikerna ville förstatliga jorden – vilket bönderna satte sig emot – så Lenins marxistiska parti och regering antog så småningom socialistrevolutionärernas jordbruksprogram. Och leninisterna hade även i revolutionens början det nya bonderadikala utbrytarpartiet vänstersocialistrevolutionärerna med som koalitionspartner i regeringen.

Som tidigvarande volontär hos indian-bondeklassrörelsen i Bolivia kan jag sympatisera med böndernas och socialistrevolutionärernas jordbruksprogram. Även i Bolivia ville många bygga vidare på den uråldriga andinska socialismen och dess bykollektivsamarbete i indianböndernas ayllun.

Den ryska revolutionen, och med dem bolsjevikerna (som kom att kalla sig kommunister), hade både gamla auktoritära och nya demokratiska inslag, visar boken. Småskalig fotfolksmakt på det lokala planet samsades med det centralistiska och absolutistiska tankearvet från det mångnationellt splittrade tsaristiska imperiet, med dess gamla adelsmän och nya storföretagare Det var ett tungt kulturellt bagage inför uppbygget av modern demokrati och socialism.

Tyvärr kan man väl inte säga att bolsjevikerna var den svåra uppgiften vuxna – att i ett Ryssland drabbat av krig, inbördeskrig, mellannationell splittring, etnisk separatism, religiösa motsättningar, svält, arbetslöshet och ekonomisk kris skapa en arbetarbondestat värd namnet. Istället tog man, som boken visar, många genvägar via terror, maktcentralism, nya hierarkier och en intolerant proletär diktatur som i verkligheten var en partidiktatur.

Ändå hade man genom sociala reformer, genom att många arbetare och bönder gick med i kommunistpartiet och fick ledande poster i samhället, och genom andra positiva sidor i sin politik ett visst stöd i de folkliga klasserna, menar författaren. Detta trots att våldsmetoder inte sällan användes mot såväl protesterande arbetare som bönder. Och trots ökad arbetsdisciplin och nya välbetalda fabriksdirektörer på arbetsplatserna.

Speciellt när valet gällde den revolutionära röda sidan, eller den kontrarevolutionära vita sidan i inbördeskriget, vilka ville en total återgång till godsägarmakt och fabriksdiktatur, så var valet lätt för vanliga människor, enligt Robert Service. Bolsjevikerna var definitivt bättre än en återgång till den reaktionära tsardiktaturen.

Hans Norebrink

Läs mer: Sydsvenskan, Kulturen, ArbB, Bokparet, LM,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!