Vi visade väljarna ansvar

Det hade kunnat bli grekiskt ekonomiskt kaos då om inte vi ställt upp, skriver Johan Lönnroth om uppgörelsen 1994.

1 maj 2003 publicerades i Vänsterpress ett upprop under rubriken ”Vägval för V”. Där stod att vi ville omsätta vårt ekologiska och feministiska perspektiv i praktisk politik, stå för en ansvarsfull ekonomisk politik, eftersträva regeringsmakt och slutgiltigt lämna teskommunism bakom oss. Efter kongressen nu vågar jag tro att vi fått ett sådant parti. Och det inte bara för att en av undertecknarna var Jonas Sjöstedt.

Varför gjordes uppropet? Förklaringen finns i Aron Etzlers välskrivna bok Reinfeldteffekten. Gudrun Schyman och vi omkring henne saknade förtroende i partiet. Från och med kongressen i Växjö år 2000 röstade majoriteten konsekvent ner partiledningen.

Boken handlar inte om V utan om M. Men där finns paralleller. Kanske vill Etzler göra som Reinfeldt, skapa det ”Nya V” som gör upp med kommunism och överbud som Reinfeldt gjorde upp med nyliberalismen. Och använda Fagersta som skyltfönster, liksom M använt Nacka. Visa att V inte bara vill utan också kan.

Hur ser Etzler i dag på uppropet från 2003 och på politiken under Schyman? Liksom nästan alla andra tiger han om V:s hitintills mest avgörande insats i svensk rikspolitik, då vi hösten 1994 gjorde upp med S om de offentliga finanserna. C och FP avvisade nödvändiga skattehöjningar. Det hade kunnat bli typ grekiskt ekonomiskt kaos då om inte vi ställt upp. Valframgången 1998 berodde inte bara på vår kritik mot den av S och C genomdrivna budgetsaneringen, utan också på att vi visat väljarna att vi kunde ta ansvar.

C?H Hermansson har påpekat att självständigheten gentemot östkommunismen gick hand i hand med självständigheten gentemot socialdemokratin. När Berlinmuren föll såg många K-märkta inga alternativ till S. Därför var ”högern” i V var mer impopulär i S än ”vänstern”. Jag minns exempelvis Bosse Ringholms vredesutbrott när Lars Bäckström vägrade böja sig i frågan om riksrevisionens flytt från regering till riksdag. Och när S-ledningen i Norberg 1997 klagade på sveket från V, som blivit största parti och tagit kommunalrådsposten med borgerligt stöd.

Etzler skriver att det inte fanns tankar i V om att komma in i regeringen 1998. Jo, jag var redan då emot stödpartirollen. Citat Göran Persson intervjuad av Erik Fichtelius i mars 2004:

”Ohly sa något som jag tyckte var bra, faktiskt, han sa att det var omöjligt för dem att sitta i regeringen, därför att det skiljer för mycket i synen på försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik … de som vill samarbeta med oss med Johan Lönnroth i spetsen, har drömt om att få sitta i regeringen. Hans vision är naiv, vill jag påstå… att ett svagt reformerat kommunistiskt parti med utträdeskrav ur EU skulle kunna sitta i en modern europeisk regering, det går inte.”

Visst, jag var naiv. Det var självklart omöjligt att besegra koalitionen mellan Persson och majoriteten i V-ledningen. Med viss bitterhet minns jag regeringsförhandlingarna på hösten 2002. Persson lovade att ge oss en lista på ”smärtgränser” för att ta in V och MP i en regering. Sedan blånekade han till att han gett löftet. Antagligen insåg han att det fanns en risk att vi skulle acceptera villkoren. Det framgår ju också av intervjuer och av olika uttalanden i media hur nöjd Persson var med att Schyman försvann från V, med den nya partiledningen och det lojala ”stödpartiet.” Citat Persson strax före valet 2006: ”Det finns ingen anledning att inte ha med också V i regeringen.”

Etzler har svårt att förstå hur Reinfeldt kunde vinna två val samt hur väljarna kan definiera sig som höger trots att åsikterna gick åt vänster. Kan det ha att göra med hans definition av vänster och höger? Att höger är liberalism och vänster är statssocialism? I den meningen är ju Jimmy Åkesson vänster medan frihetliga socialister av Schymans och Stig Henrikssons sort är höger.

Jag tror att Etzlers analys av Moderaternas framgångar i stort är riktig, fast han överdriver Reinfeldts och andra partiledares personliga roller. Den största svagheten med boken är analysen av samhällsmakten. Han beskriver Sverige som styrt av den ”centrala zonen, departement, ämbetsverk, universitet och andra ställen där eliten samlas”. I den zonen härskar ännu socialdemokratin, om än numera i dess moderata tappning.

Men en liten öppen kapitalistisk nationalstat styrs bara till en mindre del av staten. Makten sitter mer i husen kring Kungsträdgården. Om den inte hunnit dra till Bryssel, New York eller Peking. Om vänstern skall överleva som politisk kraft måste vi tillsammans med kamrater i andra länder finna vägar att skapa demokratiska motmakter till denna formidabla och globala centralmakt.

Ursprungligen publicerat i Flamman.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

About these ads