Polisens IT-fiasko

Polisen har försökt inför ett nytt rapporteringssystem. Systemet som kallas Pust Siebel har kostat hundratals miljoner. Dessutom har det stulit arbetstid av poliserna. Arbetstid som kanske kunde ha använts för att utreda brott eller visa sig på gatorna och därmed förebygga brott istället. Redan innan fanns det dessutom ett bra rapporteringssystem, alldeles nytt, som stängdes ner:

Turerna runt polisens it-haveri Pust Siebel är så hisnande så de är svåra att begripa. Varför bygger man först ett bra stödsystem för polisutredning, Pust Java, som poliserna är nöjda med, för att sedan – efter endast några månader i användning – ta beslut om att stänga ner det, för att bygga exakt samma funktioner i standardsystemet Siebel. Resultatet blev katastrofalt för verksamheten.

Det ironiska är att Pust-Siebel-projektet startade efter kritik om att för få poliser syntes ute på gatorna. Det stor fiaskot i projektet är alltså att det kom att motverka sitt syfte. Det kom att innebära färre poliser på gatan. Men först gick det bra:

Men vid en närmare titt var problemet större än it – polisernas arbetsrutiner var ineffektiva. Även enklare brott lades på hög för överlämning mellan olika roller. Det här ville man passa på att ändra på. Med hjälp av en bärbar dator skulle poliserna kunna rapportera brott på plats. Mängdbrott, som står för den stora volymen av brott, skulle kunna göras klart av en och samma polis, med den misstänkte framför sig. Ett enkelt klick så skickades den för granskning och kvalitetskontroll. Därefter till åklagare, inga överlämningar. Smart och effektivt!

[…]

Redan maj 2011 hade vi infört det nya arbetssättet och utbildat 12 000 poliser i det tillhörande systemstödet i Pust Java. Att det gick så fort berodde inte minst på de agila systemutvecklingsmetoder – lean – som vi fick hjälp av en coach att införa. Kärnan i lean är just att låta användare prova systemet tidigt för att förstå om man är på rätt spår.

Resultatet var enligt rikspolischefen en succé. Användarna var nöjda: En och samma polis kunde nu göra allt klart i ett enda system, med tydlig vägledning steg för steg. Handläggningstiden för vissa mängdbrott minskade med upp till 85 procent.

Men sen hände nåt. Polisledningen beslutade stänga ner det välfungerande systemet för att utveckla samma funktioner i ett annat system. Nu blev också målsättningen en annan. Istället för fler poliser på gatan blev målet lägre kostnader, besparingar. En sådan inriktning brukar oftast vara dålig. Vi har sett det i skolan, på järnvägsområdet, inom sjukvården. Det skapar en negativ spiral som i slutändan ändå inte sparar några pengar utan har en tendens att göra allting mer byråkratiskt, krångligt, ineffektivt och kostsamt. Så blev det också med det nya projektet inom polisen:

En avgörande skillnad mellan Pust Java och det nya Pust Siebel var skillnaden i målbild och samhällsvision. Visionen hade tidigare varit ”Skapa möjligheter att få ut poliserna på gatan”. I Siebel-projektet var visionen ”Spara förvaltningskostnad”. Pust Javas direktiv hade varit ”Hög användbarhet”. Siebel-projektets direktiv var ”Bygg samma funktioner som i förra systemet fast nu med Siebel”.

Användbarheten ströks tidigt. Det var när vi påpekade att vi ville mäta användbarheten i Pust Siebel. Det gav ledningen kalla fötter. Direktivet ändrades då från ”användbarhet” till ”samma funktioner” och det blev det som gällde. Det är ett tydligt ställningstagande att stryka användbarheten. Det visar att man insåg att det inte gick att uppnå användbarhet.

[…]

Utan att gå in på utvecklingskostnaden för Siebel så kan samhällskostnaden, enligt en överslagsräkning som publicerats i Polisförbundets tidning Blåljus, vara så mycket som 10 miljarder kronor. Det kostar en del att inte ha poliser på gatorna.

I dag kom beskedet att Pust Siebel avvecklas. Men lagkrav gör att ett modernare utredningssystem måste fram. Frågan är vilket. Vi hoppas Pust Siebel inte byggs om från början igen, i tron att det går att förbättra. Liknande användbarhetsproblem skulle då uppstå igen. Vi hoppas, för polisernas skull, på en lösning som riktar sitt fokus på polisernas arbete.

Fiaskot var ett faktum. Pust Siebel stängdes till slut ner som projekt. Med höga kostnader och ineffektiv polisverksamhet som några konsekvenser. Huvudansvariga för fiaskot är Rikspolisstyrelsen (RPS) och dess chef, Bengt Svenson. Kraven på hans avgång är därför inte förvånande. Ansvarig är också justitieminister Beatrice Ask som tyckte det var ett bra beslut att stänga ner ett fungerande system, det tidigare systemet Pust Java.

Vanliga poliser blev dock glada över att få slippa Pust Siebel. Ett system som aldrig fungerat som det borde och aldrig varit till nån nytta, utan snarare motsatsen.

Polisen har många problem. Överdriven våldsamhet vid ingripanden är ett. Icke-fungerande rapporterings- och ärendehanteringssystem är en annan. Ineffektivitet, felaktig inriktning, rasism, våldsamhet. Pinnmätning i den dagliga verksamheten.

Det finns mål på hur många böter en fotpatrullerande polis bör skriva ut varje dag, mål på hur många personer de ska omhänderta varje dag. Ju fler desto bättre. Helt bakvänt. Det viktiga för polisen är väl att ingen ska bötfällas och ingen omhändertas. Det är ju ett tecken på att det inte begås några brott. Dessutom hjälper det ju knappast en gammal alkis på ett torg om denne blir gripen. Han mår inte bättre, kommer inte att bli bättre. Får han dessutom böter så försämras ju istället hans situation. Meningen med sådant agerande är helt obegripligt.

Den svenska polisen har problem. Det kan inte lösa med IT-system, inte lösas med centralisering, inte lösas med pinnmätning. Det behövs helt andra åtgärder. Som jag får återkomma till.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads