Ensam sjuk – social frisk

Den sociala hjärnanBoknytt
Den sociala hjärnan
Katarina Gospic
Brombergs

Ensam sjuk – social frisk

Kunskapen om hjärnan ökar i rasande fart, och forskningsresultaten är rena julafton för vänstern. Vi är inte bara självspeglande egoistiska individualister, som högern tror. Tvärtom är det gruppliv, samarbete, rättvisa och uppskattning av andra som ger oss lycka och hälsa. Till och med ett längre liv!

Detta är (förutom min politiska vinkel) grundbudskapet i vetenskapskvinnan och hjärnforskaren Katarina Gospics kunniga, faktatäta, lättsamma och lättlästa rapportbok från forskningsfronten. Hon refererar till över hundra artiklar i vetenskapliga tidskrifter, varav hälften från tiotalet.

Det är färska fakta som än en gång bekräftar att vårt ”själsliv” har evolutionära, genetiska, biologiska och hjärnorgansrötter. Samt åter slår fast hur viktiga sociala relationer är för människors välbefinnande, prestation och kreativitet.

Så viktiga att det mänskliga samhället kan beskrivas som en superorganism, menar författaren (som även driver företaget Brainbow Labs). Vår självkänsla är så beroende av andras syn på oss att det inte borde kallas självkänsla utan snarare social känsla, menar hon.

Och samma samarbete och ömsesidiga beroende som kännetecknar människors relationer i samhället, det utmärker också cellernas ”sociala interaktioner” i kroppen. Några citat från boken;

”En grundläggande princip i kroppen är att dela med sig av resurserna och på så vis samarbeta med varandra…Samarbetet celler emellan är alltså livsviktigt för vår överlevnad…Cancerceller är egoistiska och samverkar inte med övriga celler. De försöker roffa åt sig all näring från de andra, de delar inte med sig…På samma sätt som att cellers samarbete är viktigt, är samarbetet människor emellan lika viktigt…Andra människors beteende har inflytande över våra gener, vilket i sig påverkar hur just vi byggs upp och agerar som individer.”

Den ekonomiska eliten i Sverige har enligt nyheterna 45 gånger högre lön än vanliga industriarbetare. Deras egoistiska roffande gör att en jämförelse mellan kapitalism och cancer ligger nära till hands (min kommentar).

Människans välutvecklade däggdjurssocialitet hänger samman med vårt jägarsamlarursprung på den afrikanska savannen, förklarar Katarina Gospic. Gruppsamverkan var nödvändig för vår överlevnad. De sociala normerna upprätthölls via positiv bekräftelse av, och negativa straff för, den enskilda stammedlemmen.

Än idag är andras sällskap och acceptans av oss livsviktiga. Ensamhet och social exklusion gör oss direkt sjuka och olyckliga. Vi behöver tillhöra och vara nyttiga för en grupp.

Men människans sociala väsen har också skuggsidor, enligt boken. Dels inom gruppen där Jantelagiga krav på likriktning och konformitet kan urarta i mobbning av upplevt udda individer. Dels mellan grupper där vi-dom-tänkandet är potentiellt konfliktskapande.

Även skvaller är ett socialt fenomen på gott och ont. Under jägartiden kunde vi direkt övervaka varandras beteende. När det mänskliga samhället växte i storlek kom skvaller att tjäna samma kontrollerande funktion – via ryktesspridning om vem som var att lita på och inte. Så fortsatte man att förstärka grupptillhörigheten och gruppnormerna;

”Skvallret hjälper oss att övervaka andra, samtidigt som det avskräcker individer från asocialt och själviskt snålskjutsbeteende.”

Men strävar vi ändå inte främst efter hedonisk lycka, ”det välmående som kommer av konsumerande självtillfredsställelse”? Nej, även eudaimonisk lycka lockar oss – där meningen med livet mer är ädlare, som typ att hjälpa andra, á la (extremfallet) Moder Teresa. Det senare främjar även hälsa!;

”Med andra ord betyder det att för immunförsvaret är det mycket bättre att vi är lyckliga för att vi känner en djup mening med livet än att lyckan kommer med den senaste märkesväskan. Detta resultat är ytterst intressant eftersom det visar att djup mening med livet, ofta länkat till något socialt, utövar ett stort inflytande över immunförsvaret som i sig är ansvarigt för vår hälsa.”

En viktig del av vår socialitet är förstås kärleken, paret, familjen. Detta regleras av diverse hormoner som oxytocin och testosteron. Men det hade i sammanhanget varit intressant om författaren också hade vågat sig in på det infekterade området biologiska (evolutionspsykologiska) beteendeskillnader könen emellan. Vad är det senaste skriket på den fronten från vetenskapssamhället?

En annan kontroversiell fråga är om tevevåld gynnar våld i verkliga livet. Och det gör det, vi avtrubbas. Det finns ”ett samband mellan mängden av medievåld vi exponeras för och aggressivitet”. Underhållningsvåld är en riskfaktor för aggressivitet vid sidan av ”…att vara man, ha låg IQ och ha låg socioekonomisk status…”

Författaren kommer också in på informationsexplosionen via sociala medier. Hon tror optimistiskt på att använda dessa för prosocial påverkan av de unga (som spel som bygger på gruppsamverkan). Och för global horisontell kommunikation för att tillsammans lösa världsproblemen. Hon kanske har en poäng där!

En annan bra poäng i boken är att mycket i vårt samhälle bygger på tyckande och åsikter, inte på vetenskap och fakta. ”Vad är meningen med all forskning om vi inte tar resultaten på allvar?”, undrar författaren. Jag riktar den frågan vidare till alla de upphöjda elfenbenstornsforskare som inte vill använda sin nya kunskap till att dra politiska slutsatser om hur vi kan förbättra vårt samhälle.

Den del av boken jag gillar mindre är den som tar upp ledarskap och arbetsliv på det i sammanhanget så vanliga något hurtamerikanska sättet (jag anar att hennes företag kanske sysslar med detta).

Det som retar mig här är också att boken (som andra i branschen) utgår från att alla läsare är medelklass som sitter vid skrivbord och jobbar på datorn. Varför inte skriva så att även vi arbetare inkluderas?

Hans Norebrink

PS. Läs även Göran Greiders nya bok; ”Den solidariska genen”.

Läs mer: LM, SVT, SVD, Vision, DN, GP,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads

  • Det där med att vi bliv våldsammare av att se våld på TV och film kan inte vara korrekt. Samhället idag är fredligare än det nånsin tidigare varit. Det är färre krig, mindre antal mord, färre våldsamheter överhuvudtaget. Men fler filmer, spel etc som innehåller våld och allt fler människor ser dessa filmer. Verkligheten motsäger teorin och då måste teorin förkastas.