”Risken är att det blir en diskussion om vinsterna överhuvudtaget”. Det är Svenskt Näringslivs ordförande, Jens Spendrup, som vädrar sin oro i P1:s lördagsintervju (8/2), utifrån den starka opinion som anser att vinstintresset inte hör hemma i välfärden. Vi som vill ha en radikal förändring av det socioekonomiska systemet i vårt land bör givetvis se Spendrups oro och denna opinion som en möjlighet, en språngbräda till att vinna ökad gehör för kritik mot det kapitalistiska produktionssättet i sin helhet. Nära till hands ligger då att rikta fokuset mot kapitalismens själva blodomlopp, det finansiella systemet, och då navet i form av de fyra storbankerna Nordea, Swedbank, SEB och Handelsbanken.
Nyligen kom dessa banker med sina årsrapporter för 2013, vilka visar på en sammantagen vinst på nätta 90 miljarder, varav drygt hälften, 46 miljarder, är tänkta att gå direkt ner i aktieägarnas fickor – en exempellös rekordutdelning. För att få lite perspektiv på denna miljardrullning kan det nämnas att det är ungefär dubbelt så mycket som kostnaden för en tandvårdsreform, som skulle göra det lika billigt att gå till tandläkaren som till läkaren. På det sättet fungerar dessa banker som vilka parasitära storföretag som helst – där börsbolagens totala utdelning till aktieägarna utifrån 2013-års resultat beräknas att uppgå till svindlade 190 miljarder – men förutom det finns det även flera andra tungt vägande skäl som gör att resandet av kravet om storbankernas övergång i samhällets ägo är en akut nödvändighet.
Vi lever i en tid med en alltmer påtaglig klimatkris, som nödvändiggör en omställning av såväl transporter, energisystem och jordbruk som renovering av boendebeståndet, ett kalas som totalt lär kosta många hundra miljarder. För att få fram medel till denna omställning duger det inte med ett antal storbanker vars främsta drivkraft inte är samhällsnyttan utan att göra största möjliga vinst.
Dessutom ser vi hur dessa storbanker i samband med rejäla ekonomiska nedgångar sätter hela samhället i gungning, då staten tvingas intervenera med gigantiska belopp för att hålla dem under armarna, varefter de obekymrat kan fortsätta att göra sina miljardvinster när återigen mer normala tider randas – allt enligt konceptet privatisering av vinsterna och socialisering av förlusterna.
Därtill spelar dessa banker en avgörande roll i den omfördelningspolitik från fattig till rik som är legio över hela västvärlden. Ta bara de svenska storbankerna som således inte backar för att dela ut hela 46 miljarder till aktieägarna, vilket det självklart främst är höginkomsttagare som drar vinning av, samtidigt som låg- och medelinkomsttagare knappt kan räkna med mer än nollränta på sina insatta medel.
”Folket väl går före storfinansens” var en paroll som tonade fram på socialdemokratins affischer vid kommunvalet 1946, en paroll som alla vi som fortfarande ser oss stå på socialistisk grund återigen bör resa – en paroll som endast kan börja att uppfyllas om de fyra storbankerna övergår i samhällets ägo.
Ursprungligen en ledare i Internationalen.
Intressant?
Mer: SP, Röda Malmö, Kildén & Åsman,
Läs även andra bloggares åsikter om Svenskt Näringsliv, Jens Spendrup, Storbanker, Banker, Förstatligande, Storfinans, Ekonomi, Jämlikhet, Samhälle, Politik
