Konstens politiska möjligheter, konst, politik, konst och politik

Om konst. Om en debatt. I Göteborg på ABF. Med Dror Feiler, Anna Odell, Fredrik Svensk, Joakim Stampe, Annika Karlsson Rixon och med Cecilia Gelin som samtalsledare. Konsten möjligheter till politiskt motstånd. Politiskt konstmotstånd. En debatt som var intressant men som aldrig tog fart. Och i slutet spårade ur till att handla om konstnärers villkor. Som Joakim Stampe sa till mig under eftersnacket. Oundvikligt om en gäng konstnärer sätts på en scen för att prata om konst politik.

Ett gäng trevliga debattörer. Varav en som faktiskt inte gick att begripa. Fredrik Svensk. Pseudoakademiskt språk i postmodern klädedräkt. Obegripligt. Jag förstod nog inte en enda gånga vad han tykcet och ville. Jo, en gång, när han inte ville kommentera kommande val och inte hade nån som helst synpunkt på den verklighet som styr både konstens villkor och vanliga människors möjligheter till ett anständigt liv. Arrogans och ett avståndstagande från konst som har politisk verkan, politiska avspeglingar, politiska konnotationer för att använda Dror Feilers uttryck. Så upplevde jag det.

Dror Feiler. En man som sysslar med både konst och politik, just för att han menar att konst är konst och inte politik. Men konst har förändrande potential, politisk potential. Säkerligen höll Joakim Stampe med om det. Gatukonstnär, performancekonstnär. Även om han inget sa om det från scen egentligen. men att försöka erövra det offentliga rummet, att göra konst på gatan mer gångbart i etablerade kretsar, mer accepterat innebär ju att påverka samhället politiskt. Kanske är det inte politisk konst att måla med vattenfärg på stenar, berg och murar, men politiska konsekvenser och möjligheter har det utan tvekan. Det vita rummet, konsthallen, galleriet, var inte längre så intressant. Inte för Stampe i alla fall.

Gatukonst med Joakim Stampe.

Gatukonst med Joakim Stampe.

Konsthallen, galleriet, det vita rummet var däremot viktig för Annika Karlsson Rixon. Att arbeta med, göra konst kring och om HBTQ-frågor och ha utställningar i Ryssland har utan tvekan politiska konnotationer, politiska konsekvenser. Inte politisk konst. Men konst som också blir politiks. På ett sätt den mesta etablerade av konstnärerna på podiet. Försvarade att saker och ting kan förändrar inifrån när en person i publiken undrade om inte en konstnär måste stå utanför systemet, utanför maktens inflytande för att kunna förändra. Hon har rätt. Självklart går det att förändra inifrån, men det var lite symptomatiskt att just hon svarade på frågan. Hon är ändå av de som fanns på podiet som är mest inne i systemet. Kändes lite som om hon vill försvara sig där. Men som sagt var, hon har ändå rätt.

Familjearkiv 1839-2004

Familjearkiv 1839-2004. Av Annica Karlsson Rixon och Anna Viola Hallberg.

Snövit och sanningens vansinne

En del av Snövit och sanningens vansinne

Den för vanligt folk mest kända personen på podiet var Anna Odell. Intressant när hon vände på perspektivet, Politiskt konstmotstånd. När politiker och andra, som exempelvis överläkare, folk med maktpositioner, gör politik av konst. Försöker använda politik för att döda konst. I själva verket ett sätt att synliggöra konst och göra den mer känd. Något som exempelvis klart illustreras av den israeliske ambassadörens vandalism mot en installation, Snövit och sanningens vansinne, av Dror Feiler. Till nåt eftersökt. En misslyckade attityd från makthavare. Hon var ändå lite tveksam till att uppmärksamhet för konsten och politiska diskussioner som en följd av konsten är vettigt om folk som diskuterar konsten inte ens har sett verket. Både från podiet och i eftersnacket på en restaurang lite senare. Jag tycker konst som når ut till folk, som skapar diskussion och reaktion är vettig.

Den enda konstnären på podiet som skulle diskuteras i fikarummet på nåt av de jobb jag haft skulle varit Anna Odell. I första han hennes första projekt, Okänd, kvinna 2009-349701. Det verkade inte som Odell tycket det var så intressant egentligen. Att det var det enda av de närvarande konstnärerna som skulle diskuterats i ett vanligt svenska fikarum på en vanlig svensk arbetsplats. Ingen, eller i alla fall väldigt få, av mina gamla arbetskamrater på Pååls eller på datafirman där jag arbetade efter det kommer ju nånsin att se verket och har inte sett det. De uppfattar alltså inte verket i sig själv. Inte så som Anna Odell tänkt sig det. Inte i verkligheten utan bara genom andras ögon. Men jag tycker det är bra. Ett konstverk som blir större än sig själv. Det är politisk konst för mig. Konst som politik, Konst med politiska konsekvenser. Det skapade en stor debatt om konst, vad som är konst, konstens villkor, maktstrukturer, den sjuka psykvården, eller den obefintliga sjukvården. Juridik, journalistik. Det är bra. Även om det kanske inte var vad eller på de villkor Anna Odell ville ha.

Men. Konstens värde är både något som finns hos konstnären och något som formas av den som ser på konsten. Tar del av den. Också av den som bara indirekt tar del av konsten. Du behöver ha tagit del av, ha sett, Picassos Guernica för att ta del av det budskap som tavlan har. Det politiska budskap som konsten bär. Du behöver bara höra namnet Guernica, odödliggjort av Picasso, genom hans konstverk. Konst som ingen sett eller ser kan vara lika värdefull som den som miljoner sett.

Politisk konst. Konst och politik. Politik. Konst. Rösta in en konstnär i EU-parlamentet. Vill du det. Rösta i så fall på Dror Feiler. På vänsterpartiets lista inför EU-valet.

Läs också: Två möten om politik – västlänk och konst

Intressant?
Mer: Arbetet, Fria, Christian Åslund, ADA, FP, SVD1, 2, 3, 4, 5Sydsvenskan, AB, Andreas Birath, Vilks.net, HD, EX, DN, Resumé, AB, Arbetaren, FB, DM, Konsten,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads