I en debattartikel i SVD påpekar religionsvetenskapsprofessorn Göran Larsson att svenska journalister rapporterar mycket skevt om islam och muslimer. Han trycker på det faktum att de allra flesta, kanske 70-80% av alla människor från länder med muslimsk kultur inte är troende muslimer. Även de som kommer från ett muslimskt sammanhang i dessa länder är oftast inte troende. Dessutom är ju många av de som kommit som flyktingar från muslimska länder kristna såväl som ateister eller anhängare av andra religioner som exempelvis sikher, yezidi och zoroastrianer.
Bland muslimer är splittringen stor, framförallt mellan shia- och sunni, men också mellan olika grenar av sunni eller olika grenar av shia. Dessutom finns det ganska många ahmadiyyamuslimer i Sverige (de har exempelvis landets äldsta existerande moské). Men i svensk media får vi aldrig en bild av den omfattande splittring och de skillnader som faktiskt finns bland muslimer.
Det hela är inte underligt. Svenska journalister har ingen relation till religion överhuvudtaget. Det märker jag exempelvis när jag pratar med fiskare och andra om fiske. Fiskare är ofta troende. Många har ett religiöst färgat språk. De hänvisar till gud, till sin tro. För svenska journalister är sådant ytterst konstigt, ytterst märkligt. Det finns fiskare som är bokstavstroende, de tror inte på evolutionen exempelvis. De tillhör kyrkor som står mycket långt ifrån Svenska Kyrkan.
Jag märker att journalister och många politiskt aktiva inte kan relatera till tro och religion överhuvudtaget. Fiskare och journalister pratar hela tiden förbi varandra och fiskarna upplever att de hela tiden blir missförstådda. Om personer uppväxta i Sverige inte kan prata med varandra eller förstå varandras sätt att resonera är det inte konstigt om svenska journalister inte kan rapportera på ett vettigt sätt om islam. Kan de inte rapportera på ett vettigt sätt om de cirka 4 miljoner kristna som finns i vårt land är det kanske inte underligt att de inte kan rapportera vettigt om de kanske 150 000 muslimer som finns.
Det är min bestämda uppfattning att nutida journalisters allmänbildning är mycket dålig och att det är en av anledningarna till att rapportering om religion och många andra saker är så usel. Exempelvis rapportering om svenska arbetarklassförorter.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Islam, SVD, Göran Larsson, Muslimer, Journalister, Shia, Sunni, Ahmadiyya, Journalistik, Media, Religion, Islam, Samhälle
Jag har länge frågat mig varför muslimer, som i princip är Livets ords motsvarigheter, har fått så mycket makt över alla muslimer. Kanske är det rädsla? Bra att det äntligen ifrågasätts .
Ja, det är märkligt att de mest extrema muslimerna ofta är talesmän för muslimer i gemen.
Har du någon teori om varför det blivit så? Tar man kristendomen så
lyfts aldrig Ekman eller Johannesbröderna fram som representanter för
att föra kristnas talan. Eller varför inte ta mormoner som ett närliggande motsvarande exempel till islams inträde. De har inte vunnit medias gunst som representanter för kristna.
Min
teori är att när en ny religion etableras i ett främmande land så är
det de fundamentala krafterna som är bäst på att organisera sig.
Kristendomen har vi haft länge, så av naturliga skäl har den formats av
kontexten där sekularismen har ”vunnit” därför får extremare varianter
svårt att vinna gehör.
Kanske beror de extremas framgångar i
svensk politik och media på, precis som artikeln säger, att okunskapen
hos de som har makten att dela ut priviliegiet att föra någons talan är
skrämmande stor? Med okunskap kommer ju rädslan. De extrema är de
högljuddaste och fakta är att tack vare att de fått denna status så blir
ifrågasättande av dem sk ”islamofobi” och makten är livrädda att
förknippas med det konstruerade epitetet.
Jag har inte tänkt speciellt mycket på saken, men tycker din teori är tänkbar. Det är i vilket fall som helst en del av förklaringen tror jag.