Nordeuropeisk protodemokrati

GermanernaBoknytt
Germanerna
Tore Janson
Norstedts

Nordeuropeisk protodemokrati

I den nazistiska mytbildningen spelade fantasierna om germanerna som ett renrasigt, ledarlojalt och krigiskt hjältefolk en stor historieförfalskad grund till rasteorierna om det överlägsna tyska folket. Men skönmålningen av antikens germaner i norra Europa, och kopplingen mellan dem och dagens Tyskland, har många stora faktaluckor, visar språkprofessorn Tore Janson i nya informativa populärvetenskapliga trivselläsning ”Germanerna – Myten, historien, språket”.

Ett visst genetiskt, och ett större språkligt, släktskap finns det mellan germanerna och dagens germanskspråkliga folk i nordvästra Europa.

Men germanerna var splittrade i en mängd sinsemellan stridande grupper eller folk.

De var inte politiskt enade, de utgjorde ingen genetiskt avskild befolkning (ingen egen ”rasgrupp” som nazisterna inbillade sig), och de hade ingen gemensam identitet. Det som gjorde dem till en urskiljbar grupp var enbart språklig-kulturell likhet.

Det var romarna som gav de i deras ögon ociviliserade barbarfolken norr om Rhen och Donau namnet germaner. Därmed kan man, enligt författaren, hävda att germanerna uppstod eller framträdde historiskt århundradet före vår tideräkning, när Romarriket och området Germanien på allvar kom i kontakt med varandra.

Senare blandades romare och germaner genetiskt, kulturellt och politiskt via krig, handel, folkvandringar, erövringar och andra kontakter. Efter Roms fall uppstod från kring år 500 nya germanska statsbildningar i södra Europa.

De nya staterna och ”folken” i Europa blev identitetsbärande, och man kunde inte längre tala om germaner och romare som särskilda grupper. Så man skulle kunna säga att germaner var människor i en samling småsamhällen, som existerade i ett drygt halvt årtusende (från strax före år 0 till kring år 500), förklarar Tore Janson, och jag citerar honom:

”Germanernas historia är egentligen historien om ett stort kulturmöte. Det började när romarna mötte germanerna, och slutade när både germaner och romare hade förändrats till oigenkännlighet”

I Medelhavsområdet fanns den romerska staten och en dominerande stadskultur. I Nordeuropa fanns varken stater eller städer, bara en materiellt mycket enkel rural (landsbygdsbaserad) jordbrukande bondebefolkning med lokalt styre. Och en identitetsgemenskap med enbart den egna bygden, och kanske med samverkande koalitioner av grannfolk. Krigen mellan germanska grupperingar ledde fram till allt större samhällen (stora slog ut små så storlek var fördelaktigt).

Men var livet sämre i ett enkelt småskaligt samhälle, som det germanska, i jämförelse med de så kallat utvecklade statliga, storskaliga och komplexa samhällen som hade uppstått i södra Europa, västra Asien och norra Afrika?

Jordbruksproduktionen var större i söder, men var det inte för vanligt folk bättre att leva som någorlunda fria bönder, som i de nordeuropeiska skogsbygderna (få var trälar), än som slav eller under ofta livegenskapsliknande förhållanden, som på Medelhavsområdets slättbygder, frågar sig författaren.

Själv finner jag just skildringen av de sociala förhållandena bland germanerna mest intressant. De hade kommit långt från jägartidens jämlika urdemokrati eller urkommunism (min kommentar), och det fanns rika och mäktiga familjer och släkten. Men också de fattiga hade ett visst protodemokratiskt inflytande i sitt samhälle, till exempel via folkförsamlingar som tingen, där även de mindre bemedlade männen deltog. Ingen naziliknande ledardiktatur alltså.

Det är intressant att få ökad förståelse för hur stat, klass och definierad privategendom gradvis växer fram i det germanska samhället (som annorstädes i liknande sociala formationer). Starka män skaffade sig beväpnade (manliga) följeslagare (i Norden kallad hirden), som kom att få en allt starkare social ställning genom krigen med grannfolken. Samt genom de resurser de kunde plundra från grannfolken eller under folkvandringar i jakt på rikare jordar.

Detta var embryot till nya statliga klassamhällen, som de invaderande germanerna med början kring år 500 kom att upprätta på Roms sönderfallande territorium.

Tusen år senare, kring år 1500, försvagades Europas kejsarmakt och påvedöme av protestantism och begynnande nationalstatsbyggande. Eller som i det splittrade Tysklands fall – drömmar om tysk enhet. Det var en slags begynnande protonationalism eller patriotism som samlande identitet i den spirande sociala konstruktionen av nationer.

I detta läge återupptäckte tyska intellektuella plötsligt och entusiastiskt de gamla germanerna, via en återfunnen antik skrift av en viss Tacitus; ”Om germanernas ursprung och seder”. När så sedan den moderna nationalismen växte fram kring år 1800 blev denna nya dyrkan av de forntida germanerna ännu viktigare.

Till exempel i tyskt motstånd mot Napoleon och fransmännens revolutionära invasion av de tyska smårikena. Denna sågs som en slags fortsättning på kampen mellan det latinskt-romeskt-kejserliga södra Europa, och det ädla germanska norra Europa. Germankungen Hermann, som besegrade romerska trupper i Teutoburgerskogen år 9 efter Kristus, blev ny nationalhjälte.

Germanerna fortsatte att vara viktiga fram till Tysklands enande 1871, i den tyska högerextremismens framväxt därefter, samt i den nazistiska rörelsen fram till Hitlertysklands undergång 1945. Idag är germaner bara viktiga i de många små nazistsekterna Europa runt. Därav termens kvardröjande negativa klang.

Hans Norebrink

# Jag har hoppat över resonemangen kring det indoeuropeiska germanska språket, och om människans formbara sociala och etniska väsen. Jag saknar i boken ett kortare klarläggande av var kelterna, slaverna och skyterna (?) kommer in i den forna europeiska bilden.

Läs mer: SVD, HD, LM, Sydsvenskan, Börjes, FoF, Språk, BT, Historiskt, KB, SH, Bokparet, Alba, Google,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads