Marxismen-Engelsismen

Friedrich EngelsBoknytt
Friedrich Engels – Kommunist i frack
Tristram Hunt
Leopard förlag

Marxismen-Engelsismen

Under realsocialismen avbildades ofta de fem stora ledarna för den vetenskapliga socialismen i profil bredvid varandra; Marx, Engels, Lenin, Stalin, Mao (ibland tre, fyra). Men medan man pratar om marxism, leninism, stalinism, maoism är det först i denna högintressanta bok jag möter begreppet engelsism.

Det har – liksom stalinism – mest används som skällsord. Vissa kritiker har velat ”rädda” Marx genom att peka ut Engels som inspiratör till marxismen-leninismens urartning. Detta är fel på flera sätt, menar den i dubbel mening engelske (!) historikern Tristram Hunt i sin lysande biografi.

Friedrich Engels hamnade länge i skuggan i den socialistiska rörelsen eftersom han uppoffrande arbetade som fabrikör i Manchester för att försörja Marx under dennes studier av samhälle och historia. Men han bidrog både med praktisk kunskap om, och teoretiska insikter i, dåtidens brutala dickenska råkapitalism.

Han vantrivdes med sitt tråkiga arbete som kapitalist, gladdes åt ekonomiska kriser och arbetarkamp, och fungerade via korrespondens med Marx i London som en slags medförfattare till ”Kapitalet”. Liksom förstås till Kommunistiska manifestet.

Senare skrev han själv viktiga verk såsom ”Den arbetande klassens läge i England”, ”Socialismens utveckling från utopi till vetenskap”, ”Tyska bondekriget”, ”Anti-Dühring” och ”Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut”.

Marx och han var samspelta och deras teoretiska 1800-talsocialism var i mycket ett gemensamt projekt. Därför menar författaren att man inte kan skilja dem åt. De har lika stort ansvar för det som i positiv bemärkelse, och i rättvisans namn, borde kallas marxismen-engelsismen.

Det senare säger inte Tristram Hunt rakt ut, men det ser jag som den stora outsagda röda linjen i boken. Den lyfter fram Engels från den skugga han själv ställde sig i bakom Marx, till den plats bredvid denne han förtjänar i historien och socialismen.

Och ingen av dem kan i någon rimlig mån göras ansvariga för den praktiska 1900-talssocialismens ”monstruösa” övergrepp, menar Hunt i slutordet.

Den enda större kritik som en kan rikta mot boken är dess 400-sidiga detaljöverflöd ner till skvallernivå. Som Engels råbarkade homofobiska kommentarer (enligt tidsandan), hans mansgrisiga kvinnoaffärer och motstånd mot kvinnlig rösträtt (samtidigt som han bidrog till socialistisk feminism), hans och Marx grälsjuka kamp mot andra socialismer (ett litet frö där till kommande renläriga, intoleranta vänsterdiktaturer). Engels framstår dock, i och med detta, och på gott och ont, som en levande människa.

Boken är en strålande redogörelse för 1800-talets europeiska tankevärld och den socialistiska rörelsens framväxt. Som Marx, Engels och vänsterns ambivalenta inställning till västerländsk kolonialism, rasism, antisemitism och imperialism. Och som deras tvetydiga synsätt vad gäller reformism och/eller revolution – såväl kommunister som socialdemokrater kan hänvisa till dem.

Nytt för mig är vilken mångfald av andra socialistiska rörelser marxismen fick slåss emot innan den fick någon slags hegemoni bland världens vänsterfolk. Det fanns socialistiska rörelser som var förmarxistiskt kommunistiska, österländskt inspirerade, romantiska, förindustriella, kooperativa, kommunala, anarkistiska, mystiska, idealistiska, etiska, populistiska, hantverkar- och bondeinriktade, antiindustriella, rösträttsdemokratiska, utopiska och ofta kristna.

Engels, med sin bakgrund som romantisk tysk nationalist, erkände mot slutet av sitt liv bidragen från utopister och kristendomen i socialismens utveckling. Han skrev bland annat att ”Urkristendomens historia erbjuder anmärkningsvärda beröringspunkter med den moderna arbetarrörelsen”.

Men så fort marxismen-engelsismen fick en ledande roll i arbetarrörelsen började den att åter splittras. Reviderande kritik växte fram (revisionism). Liksom anarkism, terrorism och bondesocialism (Ryssland). Det var början till marxismens och socialismens stora splittring i främst socialdemokrater och kommunister.

Engels böcker bidrog mer till att sprida och popularisera socialismen än Marx tunga Kapitalet, som få läste (jag har haft den i bokhyllan oläst sedan 70-talet). Efter Marx död blev han välförtjänt hyllad som den internationella socialistiska rörelsens Grand Old Man.

Marx och Engels (boken skildrar i stor grad bådas liv och politiska verksamhet) var barn av 1800-talets stora vurm för teknik, vetenskap, framsteg, framåtskridande, utveckling. Alltså för den kristna och västerländska linjära tidsuppfattningen från skapelse till yttersta domen och ”historiens slut”. Därför blandade de felaktigt ihop värderingar (ideal) med vetenskap (fakta), menar jag.

Det skapade, enligt min uppfattning, en politiskt farlig historiedeterministisk och sekulärreligiös uppfattning av samhället och historien hos såväl liberaler, fascister som marxister. Förändringarna i de mänskliga samhällena hade en given mening och mål man kunde uttolka – som marxismens olika samhällsformationer som följde på varandra med en naturlags beständighet.

Man satt inne med sanningen. Man kände till den enda vägen. Det tänkesättet var grund för dogmatism, fanatism, kompromisslöshet, intolerans, sekterism, bokstavstro, elitism hos de invigda i kunskapen, Detta var det negativa arvet från religionen (det positiva var jämlikhetstanken) som via den franska revolutionens Högsta Väsen levde kvar som ett pseudoreligiöst arv i den ateistiska kommunismen (min kommentar).

Så även om man, som Tristram Hunt säger, inte kan ge Engels och Marx skulden för den socialistiska totalitarismen på 1900-talet. Så lutar jag mer än denne åt att betona dess tankerötter i marxismen-engelsismen. Författaren tar ju även själv upp flera exempel på de båda tankegiganternas inte sällan auktoritära och machiavelliska beteende i de socialistiska person- och fraktionsstriderna. Engels ”var en hänsynslös politisk taktiker”, sammanfattas det på bokomslaget.

Ett utslag av de bådas teleologiska utvecklingsdeterminism var den positiva synen på kapitalismen (och delvis imperialismen) som ett progressivt och nödvändigt stadium i mänsklighetens historia. Detta trots dess fruktansvärda omänskliga kostnader i lidande och söndertrasande av gamla traditioner och samhällsmönster.

Centralisering, storskalighet, slumurbanisering, arbetsdelning ner till själsdödande alienerande bihang-till-maskinen-nivå – det var vägen framåt och stigröjaren för de kommande socialistiska och kommunistiska slutstadierna i mänsklighetens utveckling. SEDAN skulle makt och rikedomar tvärtom delas, motsättningen mellan land och stad upphävas, liksom även motsättningen mellan kroppsligt och intellektuellt arbete (den klasskapande arbetsdelningen).

Varför denna omväg, undrar jag? Marx och Engels var dock inte helt negativa till tanken att exempelvis undvika kapitalism i Ryssland och istället gå direkt till socialismen via de ryska bondekommunerna (miren). Inom arbetarrörelsen fanns ju också tankar på att via småskaliga kooperativ, kommuner och på andra vägar bygga vidare på existerande hantverkar- och bondetraditioner (se i sammanhanget de så kallade maskinkrossarna).

Sett i efterhand hade det kanske varit en bättre väg, tror jag. För var den storindustriella realkapitalismen verkligen ett historiskt progressivt steg framåt i mänsklighetens historia när den orsakade så mycket lidande? Fanns det inte en humanare väg direkt till någon form av decentraliserad gräsrotssocialism byggd underifrån?

Och dessutom, med de kunskaper vi har idag, var och är ju realkapitalismen byggd på en fossil energi som förstör miljö och klimat, och dessutom kommer att ta slut. Precis som det var hos dess efterapare, den storskaliga statsocialismen, innan sammanbrottet. Kanske båda systemen var och är socioekonomiska återvändsgränder i mänsklighetens samhällskulturer?

Vidare. Marx och Engels väntade hela tiden på den proletära revolutionen, och beklagade att arbetarklassen sov politiskt i årtionden (som den svenska arbetarklassen från 80-talet till nu). Jag kan känna igen mig själv i detta (och i de båda tyska intellektuellas irritation över allt vardagsbestyr som inkräktade på tankekreativiteten).

Och med facit i hand kan vi konstatera att arbetarklassen i världen varken är eller har varit särskilt revolutionär – snarare reformistisk, anser jag. Det är de stora (ofta patriotiska) bondemassorna som har varit fotfolket i flertalet revolutioner. Även i den ryska revolutionen sett i stort.

Ändå detta marxistiska dyrkande av proletariatet, och ofta föraktfulla syn på bönderna som en reaktionär egendomstörstande småborgarklass (som senare skulle komma att tvångssocialiseras). Jag känner precis igen detta sätt att tänka från mina år som volontär i den bolivianska indian/bonderörelsen. Och även där skulle, enligt den proletaristiska vänstern, socialismen byggas på storindustri, inte på de anrika indianska bykommunerna (ayllun).

Ännu ett problem med engelsismen, som författaren tar upp, är försöken att utsträcka marxism, dialektik och historisk materialism till naturvetenskapen (som i ”Naturens dialektik”). Det fick förödande resultat för den sovjetiska vetenskapen, samhället och jordbrukspolitiken när man av ideologiska skäl valde att tro på den lamarckistiska lysenkoistiska läran att förvärvade egenskaper kan ärvas. Det passade bra in i socialismen för då kunde man exempelvis via påverkan på miljön skapa en ny människa. Detta var fel (med viss reservation för dagens epigenetiska forskning).

I sina skrifter ”Arbetets andel i apans utveckling till människa” och ”Familjens, privategendomens och statens ursprung” tar Engels sig an den mänskliga förhistorien, berättar författaren. Det var en slags vidareutveckling av den darwinism Marx och Engels tog till sig med entusiasm (vilken senare dämpades när evolutionsläran vantolkades till högerreaktionär så kallad socialdarwinism).

I detta finns, som jag förstår det, en del meriter. Men marxismens materialism är i huvudsak ekonomistisk; produktion, resurser, mat, fysisk överlevnad för individer och klasser. Medan den vidare evolutionsmaterialismen även tar upp reproduktionen; sex, fortplantning, genspridning, artens fortlevnad. Människans drivkrafter är såväl att skaffa mat för att överleva som individ, som att skaffa sex för att sprida sina gener till kommande generationer (makt är ett indirekt sätt att uppnå detta).

I ”Familjens, privategendomens och statens ursprung” går dock Engels vidare bortom marxistisk reduktivistisk och ekonomistisk materialism när han skriver ”Enligt materialistisk uppfattning är den i sista hand avgörande faktorn i historien produktionen och reproduktionen av mänskligt liv.”

Och som Tristram Hunt kommenterar: ”I ett slag hade han placerat kvinnlig produktion av mänskligt liv på samma teoretiska plan som produktionen av existensmedel…”. I detta var Engels en mer avancerad tänkare än Marx, och mycket av även dagens vänster.

Idag är globalt sett kapitalismen, industrialismen och arbetarklassen mer utbredda än någonsin i världshistorien. Utsugningen är långt värre än i 1800-talet Europa. Ännu kan Marx och Engels tjäna som inspiratörer för proletariatets befrielsekamp.

Hans Norebrink

Läs mer: AB, ArbB, LM, VB, GP, ETC, Internationalen, Offensiv, Röda Malmö,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads