Lars Henriksson om nationalism, krigshets och klasskrig

”Så var det Första Maj 1914. På banéren stod de vanliga kraven: 8-timmarsdag, rösträtt, socialism och så vidare. Men den överhängande frågan var freden. Krigsmolnen hade länge hopat sig i Europa och hållningen från arbetarrörelsen var entydig:

Man lovade internationell solidaritet och Internationalen sjöngs med ord om fred mellan folken och krig mot tyrannerna. Den här gången var det inte bara fromma förhoppningar. Den International man sjöng om hade vuxit till en mäktig massorganisation. En kraft med verklig förmåga att stoppa kriget. Och om det värsta ändå hände och kriget trots allt bröt ut skulle den användas till att välta det gamla systemet över ända.

Tre månader senare, 4 augusti, brakade helvetet löst. Det Andra Internationalen byggt upp under årtionden smulades sönder när dess ledare släppte allt vad de lovat och utlämnade sina medlemsmassor till krigets köttkvarn. Namn som Verdun, Somme, Marne, och Gallipoli blev symbolen inte bara för miljoner unga döda. Där dog även drömmen om en annan värld. Där lades också grunden för nästa våg av barbari, när dessa namn bara en generation senare ersattes av nya, Guernica, Auschwitz, Nanking, Hiroshima. Ja, hela det blodiga 1900-talets historia och huvuddragen av den värld vi ännu lever i, avgjordes under dessa sommarmånader för 100 år sedan.

Vi har ganska länge vant oss vid att väpnade konflikter pågår någon annanstans, som de eviga krigen i Afghanistan eller Irak där Sverige på sin höjd deltagit i USA:s expeditionsstyrkor. Eller i det vidriga inbördeskriget i Syrien, där mördarregimen i Damaskus beväpnad till tänderna för terrorkrig mot den egna befolkningen.

Hur som helst, det pågår någonstans långt, långt borta. Ett årtal är ju bara en siffra och det finns ingen magi i den men det är svårt att låta bli att tänka 100 år tillbaka och det som händer i Ukraina visar hur fort saker och ting kan ändra sig. Och även om vi väl inte går mot den okontrollerbara händelselavinen i ett Augusti 1914, har Ukraina varit ett slags diagnostiskt krisprov. Resultatet är lika deprimerande som en PISA-undersökning av Jan Björklund. Det visar till exempel hur tunn den demokratiska fernissan är hos det politiska maktskiktet i väst. Utan att blinka stödde de Ukrainas nya regering med antisemiter och öppna fascister på höga poster. Sådant går lätt att svälja så länge de lovar att agera indrivningsmän åt IMF.

Och när Putin och hans rövarbaroner å andra sidan spelar ut nationalismen och använder krisen för att öka sin makt svarar väst med militär upptrappning. USA sänder F15-plan till Baltikum och över hela Europa skramlas det med vapnen och i det fredsälskande Sverige träter regering och opposition om vem som kan rusta upp mest. I veckan beslutade regeringen att öppna svenskt luftrum för NATO:s spaningsplan i maj. Till och med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talar om att det viktigt att ”nationellt… … höja försvarsförmågan”.

Spelet runt Ukraina leder inte till en världsbrand. Men med 100-årsminnet i bakhuvudet är den reflexmässiga slutsatsen att Sverige måste rusta upp obehaglig nog en påminnelse om är att krigsfaran aldrig kommer att försvinna. I ett system som bygger på hänsynslös konkurrens finns i kristider alltid risken för att denna konkurrens får en fortsättning med andra, våldsamma medel. Därför är det fortfarande arbetarrörelsens första plikt att bekämpa militarism och nationalism!

Sådant är lätt säga en sådan här dag under röda fanor och grönskande träd, omgiven av vänliga människor.   Men den egna verkligheten är alltid mer kaotisk och svårare att orientera sig i än historieböckernas, inte minst det är Ukraina en påminnelse om. Där finns alltid gränskränkningar, övergrepp, påhittade eller verkliga, politiskt maktspel, tokiga ledare och ärkehertigar som blir skjutna.

Och när mörkret sluter sig kring oss och höstvindarna tar fart. När ministrar talar allvarstyngt om hotet mot nationen, slaskpressens löpsedlar skriker efter hämnd för nationella oförrätter och hatpolitiker profiterar på rädsla och osäkerhet. Då kan ingen på förhand säga vem som står emot och vem som viker undan eller till och med hittar argument för att yla med vargarna. Det gick så lätt i arbetarrörelsen hösten 1914, det var det tsaristiska mörkret som skulle bekämpas, eller den preussiska militarismen, eller den brittiska imperialismen och så vidare.

För internationalismen är inte något smittkoppsvaccin som ger immunitet hela livet, ens om man fyller på genom att sjunga Internationalen varje Första maj. Den måste inskärpas igen och igen genom argument och diskussioner men framför allt genom daglig praktik. Internationalism måste helt enkelt finnas i den politiska vardagen, lika självklart som klassperspektiv, feministisk medvetenhet och förståelse för miljöfrågorna. I ord och handling. I solidaritet och gemensam politisk verksamhet över gränserna. Och då talar jag självklart inte om överhetens EU utan om att stå med de gruvarbetare som just nu är ute i den längsta strejken i modern tid i Sydafrika. Med dem deltar i försvarskampen mot vräkningar i Detroits sönderfallande stadskärna eller i jordockupationsrörelsen i Brasilien, de som arbetar för kvinnors rättigheter i den krigshärjade Swatdalen i Pakistan eller organiserar fattigbönder i Mindanaos djungel och samlar arbetslösa ungdomar i Grekland och Spanien. Genom vår International, Fjärde internationalen, finns vi där. Inte som några självutnämnda ledare eller en byråkratisk apparat som sitter och talar om vad som borde göras utan i ett jämlikt samarbete mellan aktivister i klasskampens många olika fält med respekt för dem vi kämpar tillsammans med.

Idag ligger internationalismen på historiska lågvattennivåer och vi är på många sätt sämre rustade idag än 1914.

Lika sällsynt som det är att höra ledande företrädare för arbetarrörelsen tala om klasskamp och klassmedvetande, lika vanligt är det att de talar om ”konkurrenskraft”, att ”vi” ( där ”vi” får variera alltefter den publik man vänder sig) tillsammans med EU, eller vi i Sverige eller vi i vårt företag eller vi på vår arbetsplats, ska kämpa på marknaden mot arbetare i andra världsdelar, länder, företag eller arbetsplatser om jobben. Ljusår från klassgemenskap och internationell solidaritet.

För bara ett par månader sedan fick vi ett av de mest extrema exemplen på detta tänkande när LO:s ordförande som idag ska tala på Götaplatsen, åkte över till USA tillsammans med VD för Stockholms Handelskammare för att lobba för TTIP. Om ni missat vad den förkortningen står för behöver ni inte skämmas. (Transatlantic Trade and Investment Partnership)

Det har knappt varit någon debatt om det i Sverige. Det handlar om ett handelsavtal mellan EU och USA som bland annat innebär att företag med hjälp av gummiparagrafer kan stämma stater för politiska beslut inför ett privatiserat rättssystem, dolt och utom räckhåll för demokratin. En hjärtefråga för storföretagen som satt sätta ramarna för EU:s hållning: ”Vi har tjatat och tjatat och det har gett resultat”, berättade Svenskt Näringslivs Olof Erixon stolt.

På detta lägger alltså LO:s ordförande ner energin i sin agitation. I en gemensam debattartikel i San Francisco Chronicle sa Thorwaldsson och Handelskammarens VD att ”handelspolitik inte är ett område som vänster och höger eller företag och arbetarrörelse bör slåss om ”eftersom hållbara jobb och uthållig tillväxt bara kan bli verklighet när företag och arbetskraft är konkurrenskraftiga” (when business and labor are competitive) ”När företag och arbetskraft är konkurrenskraftiga…”

I princip avsäger han sig här grunden för all facklig verksamhet. Vad är väl fackföreningarna, med sina krav på arbetsmiljö, arbetstidsregler och löner annat än något som försämrar konkurrenskraften? Och den som idag predikar konkurrenskraftens evangelium kommer att stå handfallen eller i värsta fall finnas på motståndarsidan den dag de härskande känner sig föranlåtna låta denna konkurrens fortsätta med våldsamma medel.

Även om en militär urladdning i Europa förhoppningsvis inte ligger i en nära framtid betyder det inte att det råder fred. Tvärtom, det pågår ett krig på flera fronter.

Ni har säkert hört den amerikanske mångmiljardären Warren Buffets bevingade ord som han fällde för ett par år sedan i Washington Post: ”Det har pågått ett klasskrig de senaste 20 åren och min klass har vunnit”

Nu har väl klasskriget har pågått längre men det är det ingen tvekan om att hans klass har fortsatt att vinna. Och där det finns vinnare finns det också förlorare. Förlorarna i detta krig är framför allt två: alla vi andra och vår livsmiljö.

Hur framgångsrikt deras krig mot livsmiljön är kunde vi se i vintras på. Klimatmötet i Warszawa 2013 – det 19:e sådant på 19 år – avslutades framgångsrik. Det trumpetade arrangörerna ut efteråt. Helt sant: aldrig tidigare har kapitalintressena varit så framgångsrika och fått ett sådant utrymme vid förhandlingsborden. Och trots att IPCC:s rapporter blir allt exaktare och deras varningsrop allt mer desperata är världens ledare nöjda så länge inga beslut fattas som kan störa kapitalets intressen.

Ingen fråga har väl så tydligt visat på kapitalismens omänsklighet, inte som skällsord eller i moralisk mening, utan att den rent objektivt är icke-mänsklig, att den styrs av lagar som över huvud taget inte tar människors liv eller ens mänsklighetens fortlevnad med i kalkylen.

För oss som människor och socialister är det tvärtom. På en förödd planet finns ingen möjlighet för socialism. Istället för att ta steget ut i det möjligheternas rike som arbetarrörelsens och socialismens grundare hoppades på har fossilkapitalismen satt ut kursen mot barbariets yttersta mörker.

Det enda guldkornet i Warszawas kolmörker var att miljörörelsen och det internationella facket ITUC lämnade spektaklet. Under parollen ”Nu är det nog!” tågade de gemensamt ut från mötet i protest och lovade att mobilisera sina medlemsskaror för att pressa regeringarna till handling och att arbeta för att ställa om till lågutsläppsekonomier med anständiga jobb för alla. Med några få undantag har vi ännu inte sett något sådant i Sverige. De flesta fackliga ledare sitter så djupt fast i samarbetet med kapitalet och att de inte kan tänka sig något som kan skada ”konkurrenskraften”. Inte ens om det handlar om mänsklighetens överlevnad. Ett svek i klass med augusti -14.

När det gäller det klasskrig Buffet faktiskt syftade på, det ekonomiska, står sedan Sverige inte efter utvecklingen i USA.

Det ekonomiska klasskriget har här framför allt kommit till uttryck i tre saker:

– de skattesänkningar som började under ”den underbara natten” 1981 när den borgerlige budgetministern och  och socialdemokraternas Kjell-Olof Feldt fann varandra. Kursen lades fast och vad firma Borg & Reinfeldt gjort var framför allt att fullfölja och radikalisera politiken.

– angreppen på den gemensamma välfärden, genom nedskärningar,  privatiseringar och marknadsanpassning av det som ännu är offentligt

– den kraftiga ökningen av vinsterna på lönernas bekostnad.

Allt hänger samman och allt är tänkt att hänga samman:

Med nedskärningar kan skatterna sänkas.

Med sänkta skatter sänks lönekraven och vinsterna ökar.

Med privatisering och marknadsanpassning skapas nya fält för vinstjakten och vinsterna ökar igen.

Det såldes in med den helt påhittade teorin att om vinsterna ökar så ökar jobben. Hur den andra delen, den om jobben fungerade vet vi alla: permanent massarbetslöshet.

Den första delen funkade emellertid alldeles utmärkt. Så bra att löneandelen av BNP idag är den lägsta sedan ödesåret 1914. Och med det har också ojämlikheten i samhället exploderat på ett häpnadsväckande sätt också vid internationell jämförelse: i det ojämlika USA äger den översta femtedelen drygt 80 procent medan den i Sverige äger 90 procent av tillgångarna. Förra året hade Sverige 136 miljardärer, 17 fler än året innan. Idag tjänar direktörerna i de största bolagen 46 arbetarlöner. 1981 tjänade de 8 arbetarlöner. Och så vidare. Det här var inga oförutsedda bieffekter eller olycksfall i arbetet. Det är politikens själva kärna. Dess syfte och drivkraft.

Det är idag 135 dagar kvar till riksdagsvalet. Och av allt att döma cirka 136 dagar kvar innan Fredrik Reinfeldt lämnar in sin avskedsansökan. Carl Bildt kan återgå helt och fullt i oljeindustrins tjänst och Anders Borg kan fortsätta med det han gjort hela tiden: jobba åt finanskapitalet.

Värre kan det bli för en del av de andra ministrarna, på stolarna i investeringsbanker, riskkapitalbolag, lobbyföretag och andra av borgerlighetens finrum sitter redan en lång rad bättre begagnade ministrar från socialdemokratiska regeringar. De lär i alla fall inte öka på arbetslöshetsköerna. För kan Maud Olofsson bli styrelseproffs efter att ha slarvat bort 35 miljarder utan att minnas hur det gick till så kan säkert Jan Björklund bli chef för Academedia och Göran Hägglund pryda styrelsen för någon av vårdkoncernerna.

Men hur skönt det än kommer att bli att se Bildt, Borg, Hägglund och de andra hänga med huvudet på kvällen 14 september, och kanske till och med se Annie Lööf bli ledare för en utomparlamentarisk grupp, så är det självbedrägeri att tro att det leder till någon avgörande kursändring.

Jag vet inte om ni såg TV-programmet med det till synas välfunna namnet ”Politiker utan mål” i förra veckan. Det visade med all önskvärd tydlighet hur den politiska diskussionen slutat handla om några som helst samhällsförändringar. En total brist på framtidsvisioner, tanken att framtiden skulle kunna se ut på något annat sätt en idag, lyste från Löfven och Reinfeldt. Men frågan är om programmets titel var så välfunnet. För om de inte har några förslag på hur samhället ska förändras (mer än det obligatoriska ”ökad tillväxt”) måste det väl tolkas som att de har ett mål: att bevara sakernas tillstånd som de är. Att låta utvecklingen rulla på i de spår den har rullat på i de senaste decennierna.

Det är också kärnan som är kvar när man skalar av lull-lullet i det så kallade ”framtidskontrakt” socialdemokraterna antog på sin senaste kongress. Det som kommer att ligga till grund för nästa regering och som Stefan Löfvens ledning först presenterade med det typiska namnet ”Affärsplan för Sverige”: ett oförminskat stöd till ”låg och stabil prisutveckling” (kodordet för låga löneavtal) och oberoende riksbank (central ingrediens i att fortsätta sätta inflationsbekämpning före jobben), och med en kritik av vinstdriven välfärd som redan på förhand är urvattnad till homeopatiska nivåer, ni vet det där kvacksalveriet som menar att ju mer man spär ut ett ämne desto kraftfullare blir det.

Nej, framtiden ska inte formas av politiska visioner, program eller rörelser i öppen debatt och genom demokratiska beslut. Den ska formas av marknaden.

Om första världskrigets utbrott på många sätt var den stora katastrofen för arbetarklassen höll det ändå på att sluta i förskräckelse för de härskande när ett krigstrött Europa skakades av uppror. Med undantag för Ryssland lyckades de styrande behålla makten, men det hade ett pris, det demokratiska genombrottet med allmän rösträtt och, efter nästa kris- och katastrofcykel, välfärdsstaterna. Knappast för att de styrande efter moget övervägande kom fram till att samhället borde reformeras. Ingen har någonsin frivilligt lämnat ifrån sig makt. Skälet detsamma som till att Göteborgs stad år 1849 lät bygga bygga 47 arbetarbostäder i Majorna. I den hastigt växande staden hade bostadsfrågan blivit akut och hotade med stadsfullmäktiges ord ”bli ett ont som hotar samhällets lugn och säkerhet”.

Och de hade goda skäl att frukta detta, 1849, året efter de stora folkresningarna i Europa. På samma sätt var det med rösträtt, föreningsrätt och andra demokratiska rättigheter och så småningom välfärdsstaten: vi fick det inte av välvilja utan på grund av överhetens rädsla för vad som skulle hända annars.

Idag är de inte rädda för oss. Och varför skulle de vara det, med en LO-ordförande som talar om konkurrenskraftig arbetskraft och en förlamande politisk enhet om att inte bryta deras segersvit i klasskriget?

De river idag upp bit för bit av de senaste 100 årens erövringar. Också demokratin.

De styrande har aldrig förlikat sig med att vi här nere ska ha något att säga till om när det gäller samhällets skötsel. Och idag, i frånvaro av hot håller demokratin på att tas ifrån oss. Inte formellt men i praktiken töms den på innehåll. Regeringsalternativen är till förväxling lika och med köp- och säljsystem system som ”New Public Management” har vi steg för steg förvandlats från medborgare till kunder och besluten flyttas från det politiska fältet till marknaden.

Därför kan en massiv majoritet år efter år vara mot vinstdriven välfärd samtidig som riskkapitalbolag breder ut sig i vården, därför leder inte krisrapporter om skolans fria fall, som så tydligt sammanfaller med att skolpengen förvandlat skolorna till vilka företag, till förändring lika lite som IPCC-rapporternas varningar leder till någon ändrad klimatpolitik.

Vi får säga, tycka och rösta hur vi vill. Men kursen ligger ändå fast.

Om inte fakta och argument kan ändra politiken, är det då alls värt att syssla med det. Är det inte bortkastad tid? Lika bra att gå hem och försöka lösa det för sig själv och sina närmaste? Det är precis den slutsats de hoppas vi ska dra. Och visst, om det fanns ett sådant alternativ där vi alla kunde rädda oss själva vore det inte mycket att säga om det. Men ingen av oss kan rädda vår familj undan en klimatkatastrof. Ingen av oss kan på egen hand återerövra en meningsfull demokrati eller ett samhälle som är anständigt att leva i.

Återstår då politiken.. Det är nödvändigt att bli av med högerregeringen i höst. Men för att vara riktigt tröttsam, det räcker inte att rösta. Inte ens att lägga sin röst på Socialistiska Partiet i årets kommunalval.

Det de där uppe fruktar allra mest är när vi här nere sluter oss samman och driver våra gemensamma krav. Självständiga folkliga rörelser. Protester (och där kan det faktiskt vara en bra poäng att lägga sin röst på Socialistiska Partiet i årets kommunalval) och manifestationer. Självorganisering och klasskamp. Det är vad som ska till, idag liksom för 150 år sedan, för är att överheten åter ska börja frukta att vi tillsammans ska utgöra ett ”hot mot samhällets lugn och säkerhet”. För att hindra att nästnästa kris trappas upp till ett krig. För att vrida makten ur fossilkapitalets händer. För att vända krigslyckan för Warren Buffets klass.”

Lars Henriksson

Intressant?
Mer: Kildén & Åsman, Röda Malmö, Bilderblogg,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads