SSU:are var ständigt på språng för att störa eller stoppa nazistiska möten

Det är ett citat från Sven Andersson, en gång i tiden partisekreterare i Socialdemokraterna och statsråd i försvars- och finansdepartementen, när han i sina memoarer beskriver kampen mot nazister på 1930-talet. Hela det aktuella stycket i hans memoarer lyder som följer:

Uniformsklädda nazister var under dessa år en vanlig syn på Göteborgs gator. De kom i små grupper, sällan en och en. Till att börja med väckte de stor uppmärksamhet, men efter hand blev de ett vanligt inslag i gatubilden. Slagsmål förekom när uppretade göteborgare inte stod ut med deras provokativa uppträdande. Vi gav svar på tal. SSU:are var ständigt på språng för att störa eller stoppa nazistiska möten. På Hisingen, där det inte fanns någon polis närvarande, drev vi undan mötesdeltagarna med fanor och allt och på Öckerö hindrade vi dem från att komma i land när de skulle hålla ett propagandamöte… Ungklubbisterna i Göteborg hade patruller som nattetid for omkring i stan och klistrade över nazisternas affischer. Min yngre bror Alf, som var med i en sådan patrull, berättar att det var nazisterna som började affischkriget. De hade rivit ner våra affischer och förstört reklamtavlor. Våra nattpatruller hindrade dem att affischera eller rev ner vad de fått upp. Flera gånger var man i slagsmål… När jag en sen kväll, på hemväg från ett möte, passerade Andra Långgatan, kom en klubbist springande mot mig… Han vinkade triumferande med en sönderriven armbindel med hakkorsemblem. – Vi släpade dom jävlarna över gatan i bärremmarna, men dom kom undan. Kalle du vet, smet med en uniformsmössa. Den här ska vi hänga i klubblokalen. (Sven Andersson, På Per Albins tid, 1980, s.112f.)

SUUS var inte de enda som störde och stoppade nazistmöten på denna tid. De första åren på 1930-talet var det relativt lugnt, men med start 1932 blev det rejält mycket stökigare. Såväl Kilbomskommunisterna (det parti som tog namnet Socialistiska Partiet) som Sillénarna (dagens vänsterparti, den tidens moskvatrogna kommunistparti) störde möten och konfronterade nazister i olika sammanhang. 1933 sköts det mot vänsteranhängare vid ett tillfälle. Sannolikt var det en polis som sköt i samband med gripanden av vänsteranhängare. Motstånd mot rasister fanns inte bara i Göteborg utan också i städer och orter som Kungsbacka, Strömstad, Uddevalla, Ljungskile, Hunnebostrand, Linköping osv.

En av de mest uppmärksammade händelsena var när nazister 1934 planerade en marsch genom Masthugget i samband med ett årsting i Göteborg på pingsten. Något som föranledde mycket stor motdemonstrationer från lokalbefolkningen och vänstergrupper. Polisen ingrep våldsamt mot de motdemonstranter som försökte bryta upp nazisternas möte på Masthuggstorget. Med vinande polisbatonger blev motdemonstranterna bortjagade. Händelsen kallas ofta ”Slaget om Masthugget” och har beskrivits i akademiska uppsatser och böcker såväl som på film.

Sammanstötningar, motdemonstrationer, mötesstörande och liknande fortsatte under hela 1930-talet och fortsatte även under andra världskriget. 1943 villa folk i Uppsala jaga bort nazister som hade ett så kallat ”riksfältläger” i Uppsala. Stora polisinsatser stoppade motdemonstranterna som skingrades med hjälp av sablar och batonger. På samma sätt gick det i Linköping 1943 då omfattande kravaller utbröt efter att polisen försökt förhindra att motdemonstranter störde ett nazistmöte (som stoppats dagen innan): polisen drog sablar, men nazisterna tvingades ändå lämna staden. Händelsens kallas ibland för ”Linköpings blodbad”.

Det var också så att alla vänsterpartier vägrade debattera med nazisterna och rasisterna. Ingen ”tog debatten”.

Det hårda motståndet på gatorna, att ingen ”tog debatten”, parat med stora politiska kampanjer mot nazism från såväl borgerligt håll som socialistiskt håll ledde också till att rasisterna aldrig fick några större framgånger även om de satt i kommunfullmäktige i Göteborg. Trots det så betraktades de aldrig som demokratiska.

Vi kan också konstatera att polisen var bra mycket brutalare och våldsammare på 1930-talet och under andra världskriget än idag. Motsättningarna mellan rasister och antirasister var ungefär lika hårda, men på den tiden var styrkeförhållanden mer jämbördiga. Det fanns fler rasister än idag. Våldet från nazister var ungefär som idag, men våldet från antirasister var mycket större än idag. Våld behövs i allmänhet inte idag. Vi antirasister är så många att det räcker med mängden människor för att skapa kraftfulle protestmanifestationer mot rasism och rasister. En annan stor skillnad är att många borgerliga tidningar, borgerliga tyckare, borgerliga politiker osv då var uttalade antirasister som hjälpte till att ordna antirasistiska verksamheter och kampanjer. Det fanns stora borgerliga antirasistiska organisationer. Sånt ser vi inte idag.

En hel del var sig likt på vänstersidan också. Till och med förkortningar. En ledande antifascistisk grupp var Röd Front-Förbundet (RFF),  en annan Antifascistiska Unga Garden (Antifa, idag ibland använt som en annan förkortning för AFA). RFF var till viss del beväpnade och hade den uttalade målsättningen att skydda demonstrationer, möten samt att bekämpa fascism och strejkbryteri. Både RFF och Antifa var knutna till sillénarna, det parti som idag heter vänsterpartiet.

För att bekämpa rasism, och fascism ska vi alltså inte ”ta debatten”, inte uppmärksamma dem och inte diskutera utifrån rasisternas frågeställningar. Vi ska inte bemöta dem med våld. Däremot ska vi alltid möta dem på gatan med motdemonstrationer. Motdemonstrationer som har till syfte att samla stora folkmassor (också ett skäl till att våld inte ska förekomma, vi får inga stora folkmassor om våld är vanligt förekommande) som med sin storlek är tillräckliga för att vända rasisterna ryggen och visa hur får människor som vill höra dem.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Pingback: Bli inte en av dom som tittar på! | Annarkia()

  • Heroindöd

    Intressant skildring! Det blir tydligt, genom historia, att stat och polisväsende har som tradition att skydda fascistiska organisationer och möten. Det är inbyggt i deras funktion, att upprätthålla ordning och disciplin – samma ordning och disciplin som fascister vurmar för.
    Håller dock inte med om slutsatsen gällande våld. Vi är fler idag, och det är ett övertag, men det är att föredra att använda den mängd våld som krävs för att hålla fascisterna svaga, än att se de växa i framtiden. Det är om de får våldskapital som de blir riktigt farliga, och en mångfald av taktiker, inkluderat massmobilisering eller våld, kan effektivt förhindra en sådan utveckling.

    • Det är inte inbyggt i funktionen per se. Men polisen har som en del av sitt uppdrag att försvara det bestående, det som finns, status quo. Det tenderar att locka fler konservativa personer än radikala personer.

      Det behvös inget våld, det alienerar oss från vanliga arbetare och de försämrar vårt arbete. Det är ett taktiskt val om vad som är mest effektivt. Idag anser jag det vara mest effektivt med så lite våld som möjligt. Ska vi få mycket folk på våra demonstrationer måste de vara helt fredliga helt enkelt. Ska vi få stöd måste de vara utan våld. Nej, en mångfald av olika taktik i samband med demonstrationer och motdemonstrationer är inte intressant. Vanligt folk ser bara våldet oavsett. Våld är bara något som ska användas i självförsvar och när vi tvingas använda det ska vi inte skryta med det eller visa upp bilder på nätet utan hålla käften.