Prekariat är bara ett nytt ord för trasproletariat

Prekariat är ett modeord i vänstern. Det är ett nytt och bättre ord för det som vi förr kallade trasproletariat. En del tror att prekariatet är en ny klass. Det är dumheter. Prekariatet är den mest utsatt delen av arbetarklassen, de fattigaste, de utan fast jobb osv. Studenter och högutbildade från medelklass och överklass med tillfälliga osäkra jobb i kulturbranschen eller nån annan stans är inte att se som arbetarklass och därmed inte heller prekariat.

En del, exempelvis Guy Standing, tror att prekariatet är viktig för en kommande revolution. Sanningen är den att människor som tvingas kämpa för sin egen överlevnad dag för dag inte på något sätt kommer att göra revolution eller vara central för nån revolutionär rörelse. Troligen anser Standing också att medelklassen utan fasta jobb är prekariat. Det tycker jag är en helt felaktig klassanalys. Däremot kan dessa utgöra en viktig kraft i sociala protester och sociala rörelser. Sådana rörelser, exempelvis Indignados, som lett fram till partiet Podemos i Spanien (Syriza i Grekland har växt fram på helt annat sätt så där har Standing fel). Men prekariatet, exempelvis indvandrade svartarbetande jordbruksarbetare i Andalusien utgör inga såna kärntrupper i de sociala protesterna. De är däremot en del av prekariatet.

Standings analys har dessutom mycket i övrigt att önska. Han menar att prekariatet inte är en del av arbetarklassen. Något som jag anser är rena dumheterna. Anställningstrygghet är det som enligt Standing definierar arbetarklassen. Ett helt orimligt resonemang helt enkelt. För det skulle ju innebär att det inte fanns nån arbetarklass innan andra världskriget. Guy Standing är förvirrad och har fel. Copyriot uttrycker kritik mot Standing på ett bra sätt:

Vad menar då Guy Standing med “klass”? Att utröna detta är inte lätt. Han häver ur sig att det numera finns sju distinkta samhällsklasser, varav prekariatet skulle vara en, medan proletariatet är en annan klass. Ju mer krut Guy Standing plöjer ner i påståendet att prekariatet inte skulle vara en del av proletariatet, desto tydligare blir det att han har en mycket inskränkt definition av “proletariat” där bl.a. anställningstrygghet är ett kriterium. Menar verkligen Åsa Linderborg et.al. att detta är ett rimligt sätt att definiera samhällsklasser.

[…]

Jag önskar att vi kunde glömma idén om att “prekariatet” skulle vara en distinkt grupp av människor. Vi borde prata mindre om prekariatet och mer om prekaritet. Framför allt kan det finnas poänger i att tala omprekarisering.

Precis detsamma gäller för ett begrepp som proletariat. Inte heller där är det särskilt meningsfullt att tänka sig en avgränsad grupp av människor. Snarare handlar det om proletarisering som en process där tvånget till lönearbete återskapas och förstärks, oavsett om lönearbeten är tillgängliga eller inte. Om saken betraktas på detta sätt, blir det enbart idiotiskt att dra konstlade skiljelinjer mellan “prekariat” och “proletariat”.

Kanske inte exakt vad jag skulle skriva eller vad jag tycker men det är ganska avslöjande när det gäller Standings bristande analys. Jan Breman i New Left Review sågar för sin del Standing jäms med fotknölarna.

Jag har inget mot ordet prekariat, men det bör användas istället för trasproletariat och alltså utgör prekariatet en del av arbetarklassen. Alla utan fasta arbeten eller trygghet är inte arbetarklass och kan därmed inte sägas tillhöra prekariatet. Det är en himmelsvid skillnad på en person som arbetar inom kultursektorn på ett tillfälligt jobb utan antsällningstrygghet, en hantverkare med en lite egen enmansfirma och en person som tvingas arbeta svart i restaurangbranschen, jordbruket, byggbranschen eller bli kriminell för att överleva. Endast den sistnämnda gruppen kan anses vara en del av prekariatet om ordet ska vara användbart.

Läs mer: Jimmy Sand, ETC,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

About these ads