Ett betänkande utan slagkraft – några reflektioner utifrån Götblads utredning

I fredags (27/6 2014) presenterade regeringens nationella samordnare Carin Götblad sitt betänkande ”Våld i nära relationer – en folkhälsofråga” (SOU 2014:49). I betänkandet lämnar samordnaren ett 50-tal konkreta och till stora delar bra förslag om hur samhällets insatser mot våld i nära relationer kan utvecklas. Samtidigt saknas en tydlig strategi för hur dessa förslag ska implementeras. Enligt Stiftelsen Tryggare Sverige finns därför inte mycket i betänkandet som talar för att förslagen kommer att göra skillnad i praktiken.

Positivt med nationellt folkhälsomål mot våld

Ett av de mest centrala förslagen handlar om att våld i nära relationer bör bli ett nytt nationellt folkhälsomål. I Socialstyrelsens granskningar framgår att våld i nära relationer, förutom ett stort mänskligt lidande, också genererar enorma samhällskostnader. I en uppskattning från 2006 beräknar Socialstyrelsen att mäns våld mot kvinnor i nära relationer varje år kostar samhället över tre miljarder kronor, en siffra som stiger med det dubbla eller ännu mer om mäns övriga våld mot kvinnor, såsom olaga hot, stalkning och våldtäkt av okänd gärningsman, inkluderas. Framför allt är det rättsväsendet som bär våldets direkta kostnader, vilka Socialstyrelsen beräknar till strax över en miljard kronor per år.

I sam­ar­betet med Skandias idéer för livet m.fl. har nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog gjort motsvarande beräkningar av gatuvåldets kostnader. Erfarenheterna finns redovisade i rapporten ”Gatuvåldets ekonomi – ett kommunalt perspektiv” (2012). I rapporten beskrivs att ett enda personrån utan fysiska skador kan kosta samhället upp mot 225 000 kronor, medan en misshandel kan kosta allt från 50 000 kronor upp till cirka 6 miljoner kronor. Ett offer för gatuvåld som invalidiseras av sina skador får inte bara sitt liv förstört utan kan under resten av sin livstid kosta samhället upp mot 50 miljoner kronor. Ett års gatuvåldsbrott i en större svensk kommun kan leda till långsiktiga samhällskostnader på mer än 200 mil­joner kronor.

Av ovanstående framgår att det finns en enorm potential i att rikta kraft och resurser till förebyggande insatser mot våld i allmänhet och våld i nära relationer i synnerhet. Tryggare Sverige delar därför helt samordnarens uppfattning i denna del. Våld i nära relationer är enligt Stiftelsen Tryggare Sverige att betrakta som ett folkhälsoproblem.

Även i övrigt är det lätt att hålla med utredaren om många av de 50 enskilda förslag som ges i betänkandet; flertalet är bra och borde ha genomförts för länge sedan av ansvariga myndigheter. Det finns dock enskilda förslag som Stiftelsen Tryggare Sverige menar inte är så bra. Så är till exempel fallet med förslaget om att införa en ny sekretessbrytande regel för hälso- och sjukvården och socialtjänsten att kunna delge polisen uppgifter för att förebygga allvarligt våld mot närstående.

Inte sällan lyfts just ”sekretessproblem” fram av tjänstemän inom polis, socialtjänst och hälso- och sjukvård som ett hinder för att kunna göra det man vill. Enligt vår mening är problemet ofta snarare att man inte vill eller kan (t.ex. på grund av brist på kompetens eller resurser) göra det man ska. Sekretessen är i första hand ett skydd för den drabbade, inte ett hinder! En relevant fråga är också om förslaget om att bryta sekretessen verkligen är i linje med läkar- och polisetiken; viktiga grundstenar i en modern demokrati och rättsstat? Vill vi införa ett sådant system i vårt land?

Avsaknad av strategiskt perspektiv

Utredarens syn på sekretessen som ett hinder för samverkan är också symptomatisk för det arbetssätt som hela betänkandet andas. Det framstår som om utredningen har åkt landet runt och i första hand intervjuat tjänstemän och ideellt engagerade på operativ nivå, det vill säga personer som inte själva har ansvar för strategier eller övergripande prioriteringar, utan som sitter med det dagliga arbetet med att tillhanda hålla hjälp, stöd och skydd åt brottsutsatta.

Gott så, men inte tillräckligt. Att döma av slutbetänkandet saknar utredningen strategisk kompetens som kan komprimera och förstå det som sägs på den operativa nivån, för att på så sätt se hur dessa problem måste adresseras på strategisk nivå för att få till stånd verkliga och varaktiga förbättringar (en förklaring till denna brist på strategisk kompetens kan vara att utredningen har haft en mycket stor personalomsättning). Det handlar bland annat om frågor som rör hur man måste leda, styra och organisera arbetet för att kunna förebygga, utreda och tillhandahålla hjälp, stöd och skydd åt de utsatta.

Som en konsekvens saknas därför i slutbetänkandet bedömningar av vilken förmåga i form av kunskap, kompetens, resurser etc. som krävs i samhället för att klara denna uppgift. Relevanta frågor i sammanhanget är till exempel om det överhuvudtaget finns tillräckligt antal poliser, åklagare, socionomer som arbetar med brottsutsatta? Vilken tid tar det att utreda dessa brott? Vilken tid tar det att förebygga dessa brott? Vilken tid tar det att skydda de som utsätts? Har berörd personal rätt utbildning och kompetens? Sammantaget, finns den förmåga i Sverige som behövs för att kunna utveckla samhällets insatser mot våld i nära relationer och, inte minst, är samhället beredd att satsa de miljardbelopp som vi bedömer att detta kommer kosta. Stifelsen Tryggare Sverige menar att denna typ av resonemang saknas vilket gör det svårt att bedöma om de förslag som presenteras kommer göra skillnad. (I sammanhanget ska nämnas att det i betänkandet framgår att Ekonomistyrningsverket ska ta fram konkreta ”räkneexempel” för att ta reda på hur verksamheter ska utvecklas och resurser fördelas. Detta är ett steg i rätt riktning, men borde förstås ha tagits fram under de två år utredningen har arbetat.)

När det är klart vilken förmåga i form av resurser, utbildning och kompetens som behövs blir nästa steg att organisera dessa resurser på bästa sätt och säkerställa att det finns processer och system som stödjer organisationen. Till detta kommer viktiga strategiska frågor som handlar om att det måste finnas en kultur på arbetsplatsen som stödjer att de anställda vill använda sina kompetenta resurser på rätt sätt och utföra de arbetsuppgifter som de har sig ålagda.

Slutligen måste det också finnas en ledning/chefer som vill och vågar använda de kompetenta och tillräckliga resurserna på rätt sätt, annars händer ändå inget, oavsett resurser, utbildning etc.

Eftersom utredningen inte har gjort denna typ av strategiska analyser har man heller inte gjort sitt arbete. Det innebär i sin tur att de förslag som slutbetänkandet innehåller erfarenhetsmässigt kommer att bli resultatlösa eftersom förmågan att omsätta de i praktiken saknas.

Stiftelsen Tryggare Sverige/Svensson

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

About these ads