Kaos! gormar borgartidningarna

De syftar till en eventuell framtida riksdag med 9 partier. Dumheter säger jag. I danska folketinget sitter 12 partier och en partilös och om vi räknar bort representanterna för partier på Grönland och Färöarna sitter där 8 partier för närvarande. Det har alltid gått att bilda regeringen i Danmark. Det går förstås också i Sverige även med 9 partier.

En regering med stöd av socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ funkar säkert lika bra som en regering som bara har stöd av de tre första. Detta oavsett hur många partier som faktiskt sitter i regeringen eller inte. Precis som en dansk regering med stöd från tre partier och kritiskt stöd från Enhedslisten fungerar.  Johan Ehrenberg i ETC välkomnar för sin del utvecklingen mot fler partier och mer ideologi i en ledare:

Statsbärande partier, alltså sådana som dominerar politiken så starkt att de inom sig börjar fungera som en stat i staten, är inget bra. Vi får partier som rymmer stora motsättningar och fraktioner, men som inte är öppna, tydliga och alternativen är inte väljbara. Ingen vet varifrån försvaret för vinster i välfärden inom S egentligen kommer. Inte öppet. Det bara finns där som en seg kola som ingen kan angripa på riktigt.

Ingen vet heller vad Moderaternas motstånd mot en grönare ekonomi egentligen beror på, moderat ovilja att styra näringslivet har mer med den stödjande kretsen av näringslivs toppars ideologi att göra, än partiets kommunala bas och dess behov. Men även moderater behöver ju en ren energi och en jord utan klimatkaos. Statsbärande partier gömmer motsättningar i samhället genom att föra in dem under ”realpolitikens” bur. Driver du en ”minoritetsfråga” hotar du ”sammanhållningen”. Kvar blir en låtsaspolitik som borgerliga statsvetare kallar för att vinna ”mittenväljarna”. Men det finns ingen mitt i ett samhälle. Det finns bara en massa motstridiga motsättningar och intressen, det finns könskamp och klasskamp och rädda jorden-kamp som går genom olika sociala lager och positioner och som samlas på olika sätt i ideologier som bottnar i väldigt djupa sociala intressen och ekonomiska maktförhållanden.

Liberalismen kommer inte från arbetarkampen. Antirasismen kommer inte från kristdemokratisk medelklass med samvete, den kommer från människor som utsätts för rasism. Feminismen skapas inte i bolagsstyrelserna, den kommer från arbetarrörelsen och socialisters misslyckande med ordet jämlikhet. Och självklart kommer inte kampen för ett mänskligt arbetsliv med lika lön och lika möjlighet att få utvecklas genom jobbet, från en ägande klass utan från golvets irritation över ett arbete som blivit ett fängelse. Ideologierna bottnar i tunga steg i trappuppgångar och i välkrattade garageuppfarter.

[…]

Jag vet att borgerliga ekonomer och ledarsidor kommer ojja sig över en regering bildad med flera små partier och öppna motsättningar. Det påstås inte vara ”bra för landet”. Egentligen menar de ”bra för det rådande”. Eller ”bra för ekonomin” precis som om ekonomi hade något värde annat än samhällets behov och medborgarnas framtidsdrömmar.

Sverige är kanske på väg bort från ett tvåpartisystem, det betyder inte att vi är på väg bort från klassmotsättningar eller ideologiernas död. Det betyder att vi börjar ta dem mer på allvar.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads