Nationalstaten – ett nödvändigt ont?

Med anledningen av den allvarliga och problematiska situationen i Irak, Syrien, Israel och Palestina har Ulf Bjereld skrivit en artikel om att vi måste kräva eld upphör i Palestina. I samma artikel går han till försvar för nationalstaten:

Det går att tycka vad man vill om de gränser som Storbritannien och Frankrike de facto etablerade i Mellanöstern för snart 100 år sedan. Men dessa gränser har i dag inga alternativ om man vill bygga samhällen baserade på demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns under överskådlig tid inga positiva alternativ till nationalstaten, med en statsmakt som besitter monopol över den legitima våldsanvändningen. Nationalstaten utmanas genom den kommunikationsteknologiska revolutionen av transnationella nätverk av olika slag, men den konflikten bör hanteras med fredliga och demokratiska medel, annars hotar kaos och krig eller militärvälde som i Egypten. Varje förändring av gränser måste sker efter förhandlingar.

Jag är överens med Bjereld om beskrivningen, alternativen och hur konflikter ska lösas. Men Bjerelde ger inte hella verklighetsbeskrivningen utan utelämnar en viktig bit. De stater som kolonialmakterna skapade i Mellanöstern och Afrika är inga nationalstater utan snarast motsatsen. De är konstruerade så att många befolkningsgrupper skulle hamna i samma land så att kolonialmakten kunde härska genom söndring. Detta är mycket tydligt när det gäller Turkiet, Irak, Syrien och Libanon för att hålla oss till Mellanöstern.

Skulle vi haft nationalstater i området skulle södra Irak vara ett land, möjligtvis inklusive en bit av Iran, Kurdistan vara ett land bestående av områden som idag ligger i Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Västra Syrien skulle vara ett land tillsammans med Libanon, Golanhöjderna och kanske en bit av Turkiet. . Resten av Syrien och Irak skulle vara ett land, kanske ihop med delar av Jordanien. Med en sådan uppdelning skulle den etniska och religiösa splittringen minska om än inte försvinna. Det skulle i vilket fall som helst bli lättare att bygga demokratiska stater som respekterar mänskliga rättigheter på det viset. Det visar inte minst utvecklingen i det i praktiken självständiga irakiska Kurdistan. Palestina är ett besvärligare problem som jag inte närmare ämnar gå in på här. Den frågan låter sig inte lösas så lätt utan kräver en process som liknar den Sydafrika gått igenom.

Ett försvar av nationalstaten i Mellanösternsammanhang innebär därför att de gränser som idag finns måste försvinna till förmån för nya gränser, till förmån för skapandet av nationalstater. Därför har Bjereld också lite fel när han försvarar dagens gränser i Mellanöstern med nationalstatsargumentet. Det stater som finns i Mellanösterns norra del är inga nationalstater utan snarast motsatsen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!